— Anna, är du hemma? Vi är redan ute på förbifarten. Fyrtio minuter, ungefär, så är vi framme.
Anna hann inte ens avgöra vad som stack mest: ordet ”vi” eller den obekymrade ton Erik använde när han sade det. Inte ett ”passar det?”, inte ”hur har du det?”, inte ens ”stör vi?”. Bara en lägesrapport från vägen, som om saken gällde bensinmätaren eller en kö vid en poliskontroll.
— God morgon på dig också, Erik. Är det helt omodernt att fråga först?
— Men snälla, nu börjar du igen. Ta det inte så där direkt. Vi är ju familj. Maria har lovat barnen lite frisk luft, jag har köpt kött, vi sitter en stund och har det trevligt. Du får också roligare då.
— Jaså, ni har redan bestämt åt mig vad jag tycker är roligt?
— Anna, dra inte i gång så här på morgonen. Sedan skilsmässan är du som instängd i ett skal. Du sitter där i din lilla stuga som någon vaktmästare. Vi försöker faktiskt få ut dig i livet igen.
Hon vände blicken mot fönstret. Där ute låg hennes lilla tomt i området vid ån: två smala jordgubbsland, växthuset, det nötta bordet under äppelträdet, myntan vid trappan och trädgårdsslangen som fortfarande glänste våt efter vattningen. Allt detta hade hon byggt upp bit för bit under tre års tid, på samma sätt som man tålmodigt sätter ihop sig själv efter ett väl genomfört svek. Hennes man hade inte bara lämnat henne för en annan kvinna; han hade gjort det med en hurtig självsäkerhet, som om det i själva verket var han som drabbats hårdast av omständigheterna. Lägenheten såldes, pengarna delades upp, barnen flyttade åt sina håll. Anna köpte ett litet hus utanför Västerås och lärde sig leva utan främmande tofflor i hallen och utan andras beslut i sitt eget liv.
Släkten betraktade av någon anledning allt detta som ett tillfälligt psykiskt tillstånd.
— Okej, sade hon till sist. Kom då.
— Där ser du, duktig flicka. Du fixar vattenkokaren, vi står för stämningen.
— Er stämning brukar vara gratis ändå.
— Bra, då ses vi snart.
Hon avslutade samtalet och lade mobilen med skärmen nedåt, som om det var den som bar skulden. I köket luktade det dill, fuktig jord och gårdagens sylt, den hon hade hällt upp på burkar. Tystnaden låg ännu kvar i huset, som de sista resterna av värdighet efter en släktmiddag, men Anna visste redan hur det skulle bli: om fyrtio minuter skulle gården likna en perrong.
Och precis så blev det.
— Tant Annaaa! ropade Lars och störtade in först utan att stänga grinden. Funkar ditt wifi?
— Hej på er, barn, sade Anna. Och ja, jag har också saknat er. Så mycket att jag särskilt längtat efter att få höra om wifi.
— Mamma, jag sa ju att tants signal är bättre än hemma hos oss! skrek Lars redan inifrån verandan.
— Anna, gnäll inte nu, sade Maria medan hon krånglade sig ur baksätet och höll solglasögonen på plats uppe på huvudet. Vi har faktiskt tagit med persikor till dig. På extrapris, men helt okej.
— Tack, verkligen. Ingick det inte i erbjudandet att stänga grinden efter sig?
— Herregud, vad taggig du är i dag. Maria såg sig omkring på gården. Åh, vilka pioner du har. Jag klipper med mig ett par kvistar hem, okej? Min vas står tom.
— Nej, det är inte okej. Jag planterade dem för min egen skull.
— För din skull och för vår. Vi är ju inte främlingar.
Erik lyfte ut en påse marinerat kött och en påse öl ur bagageutrymmet, ställde båda på trappan och sträckte genast på sig med minen hos en man som just gett civilisationen ett avgörande bidrag.
— Var har du grillen? Jag tar hand om allt.
Anna betraktade honom med ett lugn som redan hade börjat hetta av återhållen ilska.
— Som förra gången? När du ”tog hand om allt” och jag fick kratta kol ur rabatten morgonen efter?
— Men hör du, det där hände en gång.
— Två.
— Okej då, två. Du behöver inte föra protokoll.
— Någon måste göra det. Annars får ni för er att det var meningen från början.
Emma, den yngsta, hade redan varit i köket och kom dragande med en tallrik körsbär.
— Tant Anna, får jag ta din surfplatta? Du har roliga spel på den.
— Nej.
— Varför inte?
— För att det är min surfplatta.
— Är du snål, eller?
Maria skrattade till.
— Hör du, barnet går rakt på kärnan.
Utan ett ord tog Anna tillbaka körsbären, ställde skålen högt upp på kylskåpet och vände sig mot sin bror.
— Erik, hur länge tänker ni stanna den här gången? Till kvällen, eller blir det ännu ett ”vi får se”?
— Det beror väl på, svarade han lite för snabbt. Om barnen blir trötta kanske vi stannar. Det är kvavt inne i stan, det vet du själv.
— Nej, det vet jag inte. Jag bor inte i stan. Fast du brukar ju förklara för alla att jag aldrig tar mig härifrån.
— Anna, ska du börja igen? Vi kom hit för att koppla av, inte för att bli förhörda.
— Jag förhör ingen. Jag tycker bara om att veta vad som händer i mitt eget hus.
— Det som händer i ditt hus är familj, sade Erik tvärt. Inte en inspektion.
En halvtimme senare rörde sig denna ”familj” i huset som om den betalade av lånen på varenda spik. Lars trampade omkring inomhus i sina uteskor, Emma släpade ut en filt på gräset och Maria plockade burkar ur kylskåpet som om hon genomförde en inventering.
— Anna, vad är det här för ost? Är den dyr?
— Sara tog med den från Stockholm till mig.
— Då öppnar vi den. Annars blir den dålig. Sådant där ska inte stå inlåst.
— Maria, rör den inte.
— Men sluta vara som en museivakt. Hos dig är allt ”rör inte”, ”ta inte”, ”gå inte dit”. Du borde leva lite enklare, ärligt talat.
— Jag lever enklare. Utan era besök lever jag alldeles utmärkt.
Erik låtsades inte höra. Han stod redan vid grillplatsen och ropade därifrån:
— Anna, var har du kolet? Och tändvätskan. Och en vettig kniv, den här är slö. Grovsalt också. Och ett par grillspett till.
— Vad jag kan se är det här inte ett hem utan ett utlämningsställe.
— Vad ska man annars ha släkt till? svarade han muntert. Man hjälper väl varandra.
— Praktisk formulering, sade Anna. Av någon anledning går hjälpen alltid åt samma håll när det gäller er.
Maria hade slagit sig ner i solstolen med den sortens självklarhet som bara människor utan vare sig skuldkänslor eller arbetsuppgifter för dagen besitter.
— Anna, du har verkligen fastnat i något. Vi förstår att det är tungt för dig att vara ensam. Det är därför vi kommer. Så att du inte blir helt förvildad.
— Förvildad? Anna ställde en skål med gurkor på bordet. Menar du att en människa antingen ska stå ut med att ha släkten på huvudet, eller också förvandlas hon till ett skogsdjur?
— Vrid inte till det. Du vet vad jag menar. Efter skilsmässan tar du allt som ett angrepp. Förr var du mycket mjukare.
— Förr var jag bekvämare för er. Det är inte samma sak.
De slog sig ner vid bordet under stoj och skrapande stolar, och samtalen började genast breda ut sig åt alla håll.