om priserna i mataffären, köerna på vägarna, bekantas barn som hade börjat läsa psykologi ”utan att någon begrep varför”, och om Eriks granne som ”ännu en gång hade fixat läpparna så att hon såg ut som en karp”. Anna satt lite vid sidan av och betraktade hur hennes hembakade bröd försvann skiva för skiva. Hon såg hur Erik, utan att ens fråga, skruvade upp burken med paprikaröran som hon hade tänkt ta med till sin dotter, och hur Maria hällde bärdryck åt barnen i just de där tunna glasen som fanns kvar efter modern.
— Erik, var försiktig med glasen där.
— Äsch, vad skulle hända? Det är ju inte kristall direkt.
— Det är tunt glas, det är just det. Går de sönder finns det inga likadana att köpa.
Maria gav ifrån sig ett kort fnys.
— Anna, pratar du om glasen nu, eller om hela ditt liv?
— Och du, försöker du vara rolig eller är du bara oförskämd?
— Det beror väl på vad som passar dig bäst att bli sårad av.
Erik öppnade en öl, tog en klunk och sade plötsligt, utan att se på sin syster:
— Hör du, när vi ändå sitter här. Jag ligger fyra tusen kort fram till lönen. Bara en vecka. Kan du föra över? Jag betalar tillbaka om tio dagar.
Anna drog nästan på munnen.
— Självklart. Hur kunde jag missa att det där med ”du står för vattenkokaren, vi står för stämningen” bara var förspelet?
— Men vad är problemet? Du har pengar. Du sålde lägenheten, köpte huset och fick ändå över. Jag ber ju inte om något för alltid.
— Blir du aldrig torr i munnen av att hela tiden räkna mina pengar? Det var inte du som sålde min lägenhet. Och det var inte du som betalade priset för min skilsmässa.
— Anna, börja inte nu. Jag frågar dig som bror till syster.
— Nej, Erik. Du frågar mig som om jag vore en bankomat. En syster brukar man åtminstone först fråga hur hon mår.
Maria lutade sig bakåt i stolen och såg på Anna över kanten på sitt glas.
— Där kom det igen. Allt ska handla om dig. Han frågade helt normalt. Vill du inte, så säg nej. Du behöver inte göra teater av det.
— Bra. Nej.
Det blev märkbart tystare runt bordet. Till och med barnen släppte sina mobiler för ett ögonblick.
— Allvarligt? Erik satte ner flaskan. Ska du ställa till med cirkus för fyra tusen?
— Det handlar om att allt hos er har blivit en vana. Mitt hus är ert. Källaren är er. Burkarna är era. Vinet är ert. Och jag själv ingår tydligen också i fri användning.
— Ingen använder dig, sade Erik tvärt. Det där har du hittat på själv.
— Jaså? Påminn mig då om vem som lånade min skruvdragare och lämnade tillbaka den med knappen avsliten.
— Den gick sönder av misstag.
— Vem tog med sig två lådor glasburkar ”bara tillfälligt” och kom aldrig tillbaka med dem?
— Men herregud, det var ju bara burkar.
— Och vem bar ut en hel låda plantor ur växthuset till ”mammas rabatt” utan att ens säga till?
Maria knep ihop munnen.
— Jaha, nu börjar bokföringen.
— För att bokföring är det enda ni förstår. Så länge inget skrivs upp tror ni att inget har hänt.
Erik reste sig, fyllde på sitt glas med mer öl och hans röst förändrades. Den blev torrare, hårdare, nästan hotfull i kanterna.
— Lyssna nu noga. Vi kommer inte hit för att tigga. Vi överger dig inte. Medan ditt ex bygger upp sitt nya liv finns vi faktiskt här. Och som tack får man det här.
Anna betraktade sin bror, och för första gången den dagen var det inte förolämpning som drog genom henne, utan en trött, isklar klarhet. Där var det. Familjens främsta vapen: att kalla intrång för omsorg. Att trycka in en hård hand i ens liv och låtsas att den var en stödjande axel.
— Du finns inte här bredvid mig, Erik. Du står ovanför mig. Det är en viss skillnad.
— Ja ja, nu räcker det. Maria, häll upp vin. Var har hon de bra flaskorna någonstans?
Anna ryckte till.
— Gå inte ner i matkällaren.
— Men ge dig. Jag såg att du har en röd flaska där nere, med blå etikett. Vi öppnar den ordentligt, som folk.
— Jag sade nej.
— Varför sparar du allt till något märkvärdigt tillfälle? Erik var redan på väg mot dörren. Livet pågår nu. Drick nu.
— Den är en present från Sara. Jag låter den vara, inte för att jag är snål, utan för att jag vill bestämma själv när den ska öppnas.
— Anna, ibland låter du som om hela världen bara drömmer om att ta något ifrån dig.
Hon svarade lågt:
— Det beror på att vissa faktiskt gör just det.
Under kvällen fylldes huset av värme, köttos, barnskrik och en irritation som låg som åska i rummen. Maria klippte trots allt av tre pioner, satte dem i en gammal gurkburk och förklarade att ”blommor ska göra nytta”. Lars spillde lemonad i soffan. Emma tappade ett av Annas mammas glas i golvet. Det sprack nästan ljudlöst, som tålamod när det till slut ger vika.
— Det gör inget, sade Maria snabbt. Det är ju bara en sak.
— För er, ja, svarade Anna. Hos mig är allting alltid ”bara” något för er.
— Men gode Gud, var kommer allt gift ifrån? fräste Maria. Du bjuder hit oss och sedan sitter du och gör miner.
— Jag bjuder inte hit er. Ni meddelar mig bara att ni kommer.
— Vi är familj! Normala människor blir glada när släkten hälsar på.
— Normala människor frågar först.
Ändå blev de kvar över natten. Naturligtvis. Barnen var ”helt slut”, det var ”för sent att köra tillbaka”, och dessutom ”varför hålla på och flänga”. Anna tog fram lakan, bäddade i soffan och bar in kuddar från verandan. Erik snarkade redan inne i rummet. Maria tvättade ansiktet med Annas dyra rengöringsgel, den som ”råkade stå framme”. Själv gick Anna ut i köket och drack te stående, som i ett uselt kollektivboende, med den enda skillnaden att detta kollektiv råkade vara hennes eget hem.
Genom den tunna väggen hördes rösterna tydligt.
— Jag säger ju att vi får henne att ge med sig, viskade Erik, men han viskade på ett sådant sätt att vartenda ord gick fram. Hon skriker lite och lugnar ner sig sedan. Det är ändå för tungt för henne att vara ensam här.
— Jag tycker inte om hennes humör, svarade Maria. Förra gången var hon mycket lättare. Nu hugger hon tag i varenda burk som om den vore guld.
— Det är för att hon har tråkigt. Hon har inget annat än trädgården. Jag har redan sagt till Johan att han kan komma hit med gänget en helg i augusti.
— Har du blivit galen? Utan att fråga?
— Hon kommer inte säga nej. Vart skulle hon ta vägen? Hon spelar märkvärdig ett tag och släpper sedan in dem. Hon vill bara visa att hon betyder något.
— Se bara till att du inte kläcker ur dig något om pengar igen. Man måste ta det mjukt först. Och en sak till… om hon lät oss skriva Emma här tillfälligt, skulle det bli mycket enklare med skolan.
Anna ställde ner koppen så häftigt att teet skvalpade ut över bordet. Så det var alltså dit rötterna sträckte sig under allt detta envisa tal om att ”vi är ju dina egna”. Det handlade inte bara om grillkvällar. Inte bara om frisk luft för barnen. De behövde hennes hus som en tillgång, en adress, gratis yta och en bekväm bakgrund till sina egna liv.
Hon blev sittande vaken till tre på natten.