Hon sov inte. Hon låg bara och stirrade upp i taket medan den sista, sega vanan att ursäkta släkten långsamt frös sönder inom henne.
På morgonen väcktes hon av ett ihåligt klapprande från plastlådor.
Ute vid odlingsbäddarna, intill staketet, stod Maria och Erik. Maria satt på huk och plockade vant de största jordgubbarna, de mörkröda, och lade dem i två matlådor. Erik höll i en tredje och dirigerade barnen med myndig röst:
— Ta inte de små. Bara de riktigt röda. De här tar vi hem, de mjuka kan ni äta nu.
Anna gick rakt ut barfota i det daggvåta gräset.
— Vad håller ni på med?
Maria ryckte inte ens till.
— Plockar. Innan solen blir för stark.
— Det ser jag. Min fråga var: med vilken rätt?
Erik rätade på sig och kisade mot henne, som om hon just hade förstört en trevlig morgon genom att plötsligt börja existera.
— Anna, börja inte nu direkt på morgonen.
— På morgonen? Ni har redan hunnit tömma mina land och tycker fortfarande att det här är en fridfull morgon?
— Tömma? Vi plockar bara. Bären är mogna. Annars går de till spillo.
— De går inte till spillo. Jag plockar dem själv. Till mig. Till min dotter. Ibland kokar jag sylt.
Maria suckade tungt, med samma ton som en trött lärare använder inför ett särskilt besvärligt barn.
— Anna, ärligt talat, nu blir det faktiskt pinsamt. Att ställa till en scen över några jordgubbar, i vår ålder.
— Över jordgubbar? — Anna tog några steg närmare. — Nej, Maria. Det handlar inte om jordgubbarna. Det handlar om att ni sedan länge beter er här som om jag inte räknas. Som om jag är ett bihang till tomten. Som om huset inte har någon ägare, bara någon sorts servicepersonal.
— Där kom de fina formuleringarna igen, — muttrade Erik och drog på munnen. — Säg som det är i stället: du snålar med bären till dina syskonbarn.
— Jag snålar inte med bär. Det jag mår illa av är er inställning.
— Vilken inställning då? — Marias röst skarptes. — Vi kommer hit, vi umgås, barnen får frisk luft. Eller vill du hellre att vi sitter instängda i stan i våra små lådor och aldrig sticker näsan utanför dörren?
— Jag vill att ni uppför er som människor. Inte som ett plundringståg.
— Plundringståg? — Erik tog ett steg mot henne. — Nu har du tappat det helt. Vi är inte främlingar.
— Just det ordet gömmer ni er bakom hela tiden. Inte främlingar. Så praktiskt. Då kan man dyka upp utan att fråga. Äta ur min källare. Låna pengar. Ha sönder saker. Bestämma över mitt hem. Och jag ska tiga, för ni är ju ”inte främlingar”.
— Vad är det vi har tagit egentligen? — fräste Erik. — Några burkar? Grillspett? Lite bär? Det är ju löjligt.
— Min tid. Mina krafter. Min tystnad. Och min rätt att slippa undra om det ska landa en hel trupp på gården en lördagsmorgon.
Maria reste sig, fortfarande med plastlådan i händerna.
— Hör på mig nu. Du är bara bitter. Din man lämnade dig, barnen har flyttat, du sitter här ensam och har ont. Det kan man förstå. Men du behöver inte hälla allt det där sura över oss.
Orden träffade lågt och exakt. Anna kände hur något inom henne slutade darra. Det finns ett sådant ögonblick: när någon hugger så pricksäkert att rädslan för bråk försvinner. För efter det kan det knappast bli värre.
— Ställ ner lådorna på marken, sade hon mycket lugnt.
— Va?
— Ställ. Ner dem. Nu.
Erik fnös.
— Annars då?
— Annars packar ni båda ihop era saker och åker härifrån. Direkt. Utan frukost, utan ”vi kan väl prata om det”, utan era små familjeföreläsningar om tacksamhet.
Han stirrade misstroget på henne.
— Kör du ut oss?
— Nej. Jag avslutar cirkusen. Det är inte samma sak.
— Anna, det här kommer du att ångra, — sade Maria och smalnade med ögonen. — Så här gör man inte mot släkten.
— Släkten gör inte om en systers hem till en gratis semesteranläggning. Släkten sitter inte bakom väggen och diskuterar hur man bäst kan pressa någon att skriva in ett barn på adressen och släppa in en hel främmande bekantskapskrets. Trodde ni att jag inte hörde?
Över Eriks ansikte for den där minen som människor får när de blir påkomna — inte skam, utan irritation över att någon hindrat dem från att fortsätta ostört.
— Så du stod och tjuvlyssnade?
— Jag bodde i mitt eget hus. Ni viskade som om jag redan var en möbel.
— Du har missförstått allt, sköt Maria snabbt in.
— Nej. För första gången har jag förstått alldeles rätt. Och nu gör ni exakt två saker: ni ställer tillbaka bären och sedan bär ni ut era väskor till bilen.
— Dra åt helvete, sade Erik lågt.
— Där ja. Äntligen något ärligt.
— Tänker du verkligen förstöra relationen på grund av en sådan struntsak? — Han höjde rösten. — Sedan kommer du sitta och gråta över att du är ensam.
— Jag är redan ensam. Och som det visar sig är det betydligt lugnare än att vara med er.
— Barn, till bilen! — röt Maria, blek i ansiktet. — Rör ingenting.
— Och lägg nyckeln till grinden på hallbordet, sade Anna. — Reservnyckeln. Den som Erik lät göra ”för säkerhets skull” utan att berätta det för mig.
Erik ryckte till.
— Jag har inte gjort någon nyckel.
— Ljug åtminstone inte nu. Jag såg kopian på din nyckelknippa redan för en månad sedan.
— Okej, jag gjorde en. Och? Det var för att det skulle vara smidigt. Du borde nästan ha tackat mig.
— För ett intrång förklätt till omtanke? Nej tack, jag klarar mig.
De packade med buller och ilska, med demonstrativt prasslande kassar och dörrar som slogs igen hårdare än nödvändigt. Lars försökte fråga något, men Maria högg av honom som om det var han som bar skulden till hela skandalens konstruktion. Emma grät förorättat över att hon inte fått äta upp sin tårtbit. Erik lämnade med avsikt kvar tomma flaskor och flottiga servetter på bordet — en sista liten hämnd, tillgänglig för män vars stora ord tagit slut.
Vid grinden vände han sig om.
— Kom ihåg det här, Anna. Så här lever inte folk. Stöter du bort alla kommer du till slut få prata med dina odlingsland.
— Hellre med dem än med er. De kräver åtminstone ingenting.
— Du kommer krypande och vill bli sams.
— Fantisera inte.
Bilen rullade ut och drog upp ett dammoln vid vägen. Tystnaden föll så tvärt att det nästan ringde i öronen. Anna blev stående på gången och såg på det nedtrampade gräset, på barnsparkcykeln som låg omkullvält vid förrådet och på jordgubbslandet där plockningen avbrutits mitt i. Hon skakade inte av gråt, utan av efterskalvet. Som efter en panikinbromsning.
Sedan gick hon in, tog fram en sopsäck ur skåpet och började utan ett ord samla ihop resterna av den så kallade familjevärmen: plastgafflar, klibbiga muggar, flottiga servetter och persikokärnor.