— Har du tappat all skam? — Erik lyfte inte ens blicken från mobilen när Anna gick förbi honom med väskan över axeln. — Vart tror du att du är på väg?
Hon blev stående i hallen med fingrarna redan kring dörrhandtaget. Utanför fönstret hade decemberkvällen för länge sedan mörknat till natt, och i lägenheten lyste bara lampan i köket. Ett matt, gulaktigt sken från den gamla glödlampan som Erik hade lovat att byta redan i oktober.
— Jag ska träffa Maria. Vi hade bestämt… — hann hon säga, men då avbröt han henne och slet till slut blicken från skärmen.
— Jag struntar fullständigt i din lilla skönhetssalong! Först dukar du åt mammas gäster, sedan kan du dra vart du vill! — väste han.
Kylan i hans röst fick Anna att instinktivt släppa handtaget.
Din lilla skönhetssalong. Han sade det alltid så, hånfullt och utdraget, som om det handlade om ett barnsligt påhitt. Ändå hade hon under det senaste halvåret lagt allt hon hade på den drömmen: pengarna hon lyckats spara från sin lön som ekonom, sin lediga tid, sin ork, sina förhoppningar. Maria hade redan hittat en lokal, och på måndagen skulle de skriva under hyresavtalet. Det mesta var ordnat.
— Erik, vi kom överens om det här för en vecka sedan. Jag visste inte att din mamma…
— Nu vet du. — Han reste sig ur soffan, tung och bred, klädd i en uttänjd T-shirt med en intorkad ketchupfläck på bröstet. När han kom närmare kände Anna lukten av öl. — Det blir tolv personer. Mamma ringde för en timme sedan och sa att Elisabeth kommer med familjen, Sergej tar med sin fru och moster Svetlana dyker också upp… Ja, du fattar. Du får fixa bordet. Sallader, plockmat, allt sånt där. Du vet själv.
Tolv personer. På en onsdag. Tre dagar före helgen, när hon själv skulle arbeta till åtta på kvällen, när maten måste handlas, rätterna lagas och den där ständigt röriga lägenheten röjas upp. Anna knep hårdare om väskremmen. Skinnet gav ifrån sig ett obehagligt knarr under hennes fingrar.
— Erik, jag kan inte ställa in mötet. Det är viktigt. Om vi inte betalar handpenningen före fredag förlorar vi lokalen.
Han drog på munnen. Inte log, utan flinade snett, som om hon nyss sagt något så dumt att det knappt förtjänade ett svar.
— Menar du allvar? Tror du verkligen att din lilla salong är viktigare än familjen? Mamma samlar alla av en särskild anledning, hon vill berätta… — Han tystnade tvärt, men Anna hann märka det. Hon såg hur han högg av meningen mitt i och snabbt styrde samtalet åt ett annat håll. — Det spelar ingen roll. Det angår inte dig. Du dukar. Punkt slut.
Hon stod kvar i hallen med väskan i handen, och någonstans inom henne började något långsamt vrida sig ur läge. Det var inte första gången de senaste månaderna. Egentligen inte ens första gången under det senaste året. Erik hade förändrats — eller också hade han bara slutat låtsas. Förr brukade han åtminstone ge sken av att lyssna. Förr kunde han be om ursäkt när han tappade humöret. Nu fanns inte ens det kvar.
— Okej, — sade hon lågt och lät väskan glida av axeln.
Nöjd nickade Erik och gick tillbaka till soffan. Han tog fjärrkontrollen, slog på något underhållningsprogram och skrattade åt skämten medan han sköljde ner dem med öl direkt ur burken. Anna gick in i köket och tog fram sin telefon.
”Maria, förlåt. Jag kan inte i kväll. Kan vi höras i morgon?”
Svaret kom nästan omedelbart.
”Anna, det här är tredje gången på en månad. Vad är det som händer?”
Vad som händer? Anna såg ut genom fönstret. Bakom glaset blinkade stadens ljus, och där ute levde människor sina liv, träffades, skrattade och gjorde planer för framtiden. Själv stod hon i köket i den frottémorgonrock som Erik brukade kalla ”tantig” och hade ingen aning om vad hon skulle svara sin vän.
”Allt är okej. Jag är bara trött. I morgon ses vi, jag lovar.”
Hon lade mobilen på bordet och öppnade kylskåpet. Nästan tomt. Hon skulle alltså behöva gå och handla. Tolv personer. Sallader, tilltugg, varm mat. Kanske något med kött? Svärmodern tyckte om gratinerade svamprätter, även om hon alltid hittade något att klaga på. Antingen var svampen fel sort eller så hade osten inte smält på rätt sätt.
— Anna! — ropade Erik från vardagsrummet. — Finns det ingen mer öl?
— Nej! — svarade hon högt.
— Spring ner till affären då!
Hon svarade inte. I stället tog hon fram ett anteckningsblock ur skåpet och började skriva inköpslistan. Kyckling — tre stycken. Potatis — ungefär tre kilo. Morötter, lök, majonnäs, ägg… Hon räknade tyst i huvudet. Det skulle landa på runt femhundra kronor, kanske sexhundra. Och på hennes kort fanns det bara sexhundrafemtio kronor kvar fram till lönen.