Det var exakt de pengarna hon hade tänkt lägga undan som första delbetalning för utrustningen.
Anna slöt ögonen. Det bultade hårt vid tinningarna. Och plötsligt, som ett skarpt ljus i mörkret, dök bröllopet upp inom henne. Augusti, fyra år tidigare. Erik hade stått där och läst egna dikter för henne, tafatta och nästan pinsamma, men rörande på sitt sätt. Han hade lovat att bära henne genom livet. Sagt att de alltid skulle vara ett lag. Ett lag… Hon ville nästan skratta.
— Anna, hör du mig över huvud taget?! — röt han från rummet, nu tydligt irriterad.
Hon öppnade ögonen.
— Jag hör, — svarade hon lågt. — Jag går.
Hon drog på sig jackan, stack fötterna i träningsskorna och tog väskan och kortet. Ute i trapphuset slog en lukt av fukt och gammal rök emot henne. Hissen stod stilla, som vanligt. Sju våningar ner. Förbi väggar fullklottrade med namn och svordomar. Förbi en dörr där en kvinna skrek åt sina barn så att rösten sprack.
Kylan utanför bet tag i kinderna. Anna gick fort, nästan småsprang mot den nattöppna butiken vid hörnet. Bilar susade förbi, ett gäng unga människor skrattade högt längre bort, och någon poserade framför den upplysta granen på torget. Nyåret närmade sig, hela staden höll på att klä sig för fest. I hennes huvud fanns bara listan kvar: öl, kyckling, potatis…
I butiken var luften instängd och lamporna obarmhärtigt starka. Hon plockade varorna snabbt, utan att ens titta ordentligt på hyllorna, och lade allt i korgen. Vid kassan pep varje vara som ett litet hån. Sexhundratrettio kronor. Kortet godkändes. Kvar på kontot: tjugo kronor. Tjugo kronor fram till den tjugosjunde december.
När hon kom hem igen låg Erik redan utslagen på soffan. Han hade brett ut sig, snarkade lågt och hade mobilen vilande på bröstet. Teven stod fortfarande på och malde vidare för ingen alls. Anna bar in kassarna i köket, släckte lampan i vardagsrummet och drog försiktigt igen dörren.
Sedan satte hon sig vid köksbordet och tog fram telefonen. Till Maria skrev hon: ”Var inte arg på mig. Jag ska förklara allt.”
Fast det fanns egentligen inget att förklara. Eller också fanns det alldeles för mycket. Och hon orkade inte börja, för om hon väl öppnade den dörren skulle allt rasa. Hela det där sköra korthuset som hon i månader hade försökt hålla uppe med bara händerna skulle falla ihop för gott.
Hon lade pannan mot armarna och blev sittande så. I det tomma köket hördes bara kranen som droppade och kylskåpslampan som blinkade svagt när dörren inte riktigt slöt tätt. I morgon skulle ännu en dag komma. Sedan en till. På onsdag skulle gästerna dyka upp, och hon skulle le, bära fram sallader och låtsas att allt var som det skulle. Svärmodern skulle säkert säga något om hennes hår eller klänning. Och Erik skulle skratta tillsammans med de andra.
För så hade det alltid varit.
Nästa morgon gick Erik tidigt. Dörren slog igen efter honom utan ett ord till avsked. Anna låg kvar och stirrade upp i taket medan hans steg försvann ner genom trapphuset. Klockan på mobilen visade sju. Hon hade kunnat sova en timme till, men sömnen hade redan lämnat henne.
Till slut steg hon upp och satte på vattenkokaren. I diskhon tornade gårdagens tallrikar upp sig. Erik hade förstås inte rört dem. Med tomma rörelser började hon tvåla in porslinet. Då ringde telefonen.
Okänt nummer.
— Hallå?
— Är det Anna? — frågade en mansröst. Den var obekant, med en svag brytning. — Jag heter Johan. Jag ringer angående er man.
Hjärtat föll som en sten inom henne. Olycka? Sjukhus? Hjärnan målade genast upp det värsta, så som den gör när en främling ringer klockan sju på morgonen.
— Vad har hänt? — fick hon fram.
— Inget sådant. Det är ingen fara på det sättet. Jag ville bara varna er… personligen. — Han tystnade ett ögonblick. — Er man träffar min fru. De har gjort det i fyra månader.
Anna stod kvar med den våta disksvampen i handen och lyckades inte säga ett enda ord. Allt inuti henne blev tomt. Vitt, kallt och ringande.
— Är ni kvar? — frågade mannen försiktigt.
— Ja, — viskade hon. — Jag… hur vet ni det?
— Jag hittade deras meddelanden. De tänker flytta ihop efter nyår. Erik har lovat henne att han ska skilja sig från er i januari. Han skrev att han redan har bestämt allt.
Svampen gled ur hennes fingrar och slog ner i diskhon med ett blött ljud. Anna grep tag i bordskanten för att inte tappa balansen.
— Vem är hon? — frågade hon, och rösten lät inte som hennes egen.
— Elisabeth. En väninna till er svärmor.
Elisabeth. Samma Elisabeth som skulle komma på onsdag. Hon som det skulle dukas för, hon som krävde ett bord för tolv personer. Plötsligt började Anna skratta. Ett skarpt, okontrollerat skratt, nästan hysteriskt.
— Mår ni bra? — undrade Johan oroligt.
— Ja, — svarade hon mellan skratten. — Det är bara det att… han bad mig laga middag åt henne. Åt dem allihop. Förstår ni?
— Jag förstår, — sade Johan lågt. — Det är därför jag ringer. Jag ville inte låta er gå ovetande.