De hade tänkt låta er få beskedet direkt från dem. Under den där middagen ska de tydligen tala om hur det ligger till med ert äktenskap… att allt är över. Inför hela familjen. Så att ni inte ska kunna reagera fritt eller ställa till med något.
Där föll allt på plats. Det var alltså därför Erik hade varit så påstridig. Därför svärmodern plötsligt fått för sig att samla släkten. Det handlade inte om någon familjemiddag. Det var en avrättning. Offentlig, kall och förnedrande.
Anna sjönk ner på stolen. Något hårt satte sig i halsen, men inga tårar kom. Bara vrede. En brännande, vass vrede som hon inte hade känt på mycket länge.
— Tack för att ni berättade, sade hon med stadig röst. Och ni själv… vad tänker ni göra?
Johan blev tyst en stund.
— Jag vet inte än. Jag måste tänka. Vi har två barn… Han drog ett tungt andetag. Men er ville jag säga det här till: låt dem inte göra er till ett offer. Inte vid den middagen. Jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Sedan bröts samtalet.
Anna blev sittande med blicken fäst vid mobilens mörknande skärm. Efter en stund reste hon sig, gick in i sovrummet och öppnade garderoben. På hyllorna låg Eriks kläder. Hon började ta ner dem, ett plagg i taget, lugnt och systematiskt: skjortor, jeans, strumpor. Allt hamnade i den stora resväskan de hade köpt tre år tidigare inför en gemensam semester. En resa som aldrig blivit av, eftersom Erik i sista stund påstod att jobbet krävde honom.
Telefonen vibrerade till.
Maria hade skrivit: ”Anna, lokalen håller på att gå till någon annan. Ägaren vill ha besked före kvällen. Bestäm dig snabbt.”
Anna såg på väskan. På skjortorna som låg prydligt vikta. På de senaste fyra åren av sitt liv, som på ett ögonblick hade förvandlats till något avslutat.
Sedan skrev hon tillbaka: ”Jag betalar handpenningen. I dag. Jag är hos dig klockan två.”
Hon slog upp datorn och loggade in på banken. Det gemensamma kontot låg där, kontot med deras sparade pengar. Tjugosju tusen kronor. Anna förde över hela summan till sitt eget kort. Bara så. Ett enda klick.
Sedan satte hon sig och väntade.
Efter ungefär en kvart kom meddelandet från Erik: ”VAD HÅLLER DU PÅ MED? VAR ÄR PENGARNA?!”
Hon svarade utan att darra på handen: ”Till salongen. Förresten blir det ingen middag. Maten ligger i kylen, du kan hämta den själv. Eller be Elisabeth göra det.”
Därefter satte hon mobilen på ljudlöst.
Samtalen började komma nästan genast. Många. Ett tjugotal på en halvtimme. Sedan dök svärmodern upp med ett röstmeddelande fyllt av upprördhet, anklagelser och förtäckta hot. Erik fortsatte, nu i textform, med svordomar och rasande beskyllningar.
Anna öppnade inget av det.
I stället packade hon sina egna saker i en väska: handlingar, kläder, smink, det nödvändigaste. Hon beställde en taxi. När bilen stannade utanför porten gick hon ut ur lägenheten utan att vända sig om.
I taxin var det varmt. Föraren hade jazz på låg volym i radion. Utanför rutan gled staden förbi, samma stad där hon fyra år tidigare hade gift sig och trott att lyckan verkligen väntade.
— Vart ska vi åka? frågade chauffören.
— Till en väninna, svarade Anna och märkte att hon log. Och sedan ska jag öppna en skönhetssalong.
För första gången på mycket länge kändes det som om hon kunde andas ordentligt.
Maria stod och väntade vid dörren till lokalen. Den var liten, men ljus, med stora fönster ut mot en livlig gata. Därinne doftade det av färg och av något nytt, något ännu inte taget i bruk.
— Du är fem minuter sen, sade Maria, men drog henne genast hårt intill sig. Vad har hänt? Du är ju kritvit.
Anna berättade. Kort, nästan sakligt, utan att brodera ut känslorna. Bara det viktigaste. Maria lyssnade utan att avbryta, och när Anna var klar skakade hon långsamt på huvudet.
— Vilket svin, sade hon lågt. Okej. Först skriver vi på kontraktet. Resten tar vi efteråt.
Lokalägaren visade sig vara en äldre man med vänliga ögon. Han räckte fram pappren, och Anna skrev under. Handen skakade, men hon tvingade sig att hålla pennan stadigt. Handpenningen var fem tusen kronor. Hon förde över pengarna från sitt kort.
Och därmed var lokalen deras. På riktigt. Officiellt.
— Lycka till, tjejer, sade mannen när han skulle gå. Ni kommer att göra något bra av det här, det känner jag på mig.
När dörren stängts bakom honom tog Maria fram en flaska champagne ur sin väska.
— Jag visste att allt skulle avgöras i dag, sade hon och hällde upp i två plastmuggar. För oss. För ett nytt liv.
De skålade och drack. Värmen som spred sig i Anna hade nästan ingenting med alkoholen att göra. Den kom från insikten att hon faktiskt hade gjort det. Hon hade valt sig själv.
Mobilen fortsatte att lysa och vibrera. Anna kastade en blick på skärmen. Trettiotvå missade samtal. Svärmodern. Erik. Bland namnen lyste också flera okända nummer.