Till slut tystade hon telefonen helt.
— Kan du bo hos mig ett tag? frågade Maria. Tills du har hittat en egen lägenhet.
— Om det verkligen inte blir till besvär …
— Sluta, din tok, sade Maria och gav henne en lätt knuff mot axeln. Vi är ju kompanjoner nu. Det här ska vi bygga upp tillsammans.
Samma kväll satt de vid Marias köksbord med varsin kopp te framför sig och gick igenom allt som måste ordnas. Utrustning skulle köpas in, hantverkare kontaktas, annonser planeras, namn och logotyp bestämmas. Listan växte för varje minut. Ändå kände Anna ingen panik. Rädslan hade hört till det gamla livet, det där hon bara hade anpassat sig efter andra. Nu fanns den inte längre på samma sätt.
Morgonen därpå, på onsdagen, vaknade Anna tidigt. Maria sov fortfarande, så hon klädde sig tyst och gick ut. Decemberluften bet i kinderna. Skyltfönstren längs gatan glittrade av julbelysning, människor skyndade mot sina arbeten, någon skrattade inne på ett café och ett par förbipasserande stannade för att fotografera granarna som stod pyntade på torget.
Anna gick in i en blomsteraffär och köpte en bukett vita rosor. Inte för att någon hade bett henne. Inte för att det var en högtidsdag. Bara därför att hon ville — och därför att hon kunde.
Sedan fortsatte hon till salongen. Deras salong. Hon låste upp, steg in och ställde rosorna på fönsterbrädan. Därefter satte hon sig mitt på golvet i den tomma lokalen och lät blicken vandra över väggarna. Hon gjorde ingenting. Hon bara satt där och tänkte.
Telefonen darrade till i fickan. Ett meddelande från ett nummer hon inte kände igen dök upp på skärmen: ”Det är Johan. Hur mår du?”
Hon skrev tillbaka: ”Bra. Tack vare dig också. På riktigt, jag mår bra.”
Svaret kom nästan genast: ”Skönt att höra. Jag har också bestämt mig. Lämnade in ansökan om skilsmässa i morse. Låt dem få varandra. De förtjänar varandra.”
Anna log svagt. Det var märkligt hur två människor som aldrig tidigare hade hört ihop kunde bli bundsförvanter genom någon annans svek.
Vid lunchtid kom Maria dit tillsammans med designern. Hon hette Sofia, var ung, hade färgstarkt hår och bar en surfplatta under armen. På skärmen började hon snabbt skissa upp olika förslag. De pratade om färgskalor, var stolarna skulle stå, hur speglarna kunde placeras och vilket ljus som skulle passa bäst. Anna lyssnade, ställde frågor och kom med egna tankar. Sofia nickade och antecknade.
— Ni har verkligen känsla, sade hon till slut. Det är inte ofta kunder förstår ett rum så här snabbt.
Anna tackade, nästan förläget. För första gången på flera år hade någon tagit hennes åsikt på allvar. Inte avfärdat den, inte suckat, inte låtsats lyssna — utan faktiskt värderat den.
När kvällen kom och de andra hade gått, blev Anna kvar ensam i lokalen. Hon satte sig i fönsternischen och såg ut på gatan. Människor passerade utanför, var och en med sitt liv, sina bekymmer, sina små segrar och sorger. Och hon fanns där mitt i allt. Inte som en trasig hustru. Inte som svärmoderns obetalda hjälpreda. Bara som Anna. Kvinnan som skulle öppna en skönhetssalong. Kvinnan som började om.
Då ringde mobilen igen. Den här gången svarade hon. Numret tillhörde Erik.
— Hallå, sade hon utan att höja rösten.
— Anna … Hans röst lät ostadig. Var är du? Kom hem, så pratar vi. Snälla.
— Det finns ingenting mer att prata om, Erik.
— Allt har blivit fel! Elisabeth … det var hon som … jag ville inte …
Anna drog på munnen, men leendet saknade värme.
— Fyra månader av ”fel”? Det var en lång missuppfattning. Lyssna nu, jag tänker inte lägga mer tid på det här. På måndag ansöker jag om skilsmässa. Lägenheten kan du behålla, jag tänker inte kräva något där. Pengarna jag tog är mina. Jag arbetade ihop dem själv. Det är allt.
— Men Ann …
— Nej. Inte ”Ann”. Inte din Anna längre. Orden kom lugnt, och i samma stund kände hon hur något inom henne släppte taget för gott. Lev med Elisabeth om det är det du vill. Lycka till.
Hon avslutade samtalet. Sedan blockerade hon hans nummer. Svärmodern fick samma behandling. Därefter stängde hon ute varenda kontakt som hörde till det där gamla kapitlet.
Utanför hade gatlyktorna tänts. Snön började falla, mjuk och lätt, som om någon skakade ett täcke över staden. Anna följde flingorna med blicken när de virvlade genom ljuset från butiksfönstren. Det var december, tänkte hon. Nyår låg bara några veckor bort. Och om ett nytt år kunde börja, då kunde ett nytt liv göra det också.
Hon reste sig, låste lokalen och gick ut på gatan. I ena fickan låg nyckelknippan till salongen, tung och verklig mot handen. I jackan fanns telefonen, äntligen tyst. I huvudet rörde sig planer, idéer och förhoppningar om vartannat.
Framför henne väntade allt. Verkligen allt.
Om en månad skulle dörrarna öppnas. De första kunderna skulle komma in. Maria skulle göra manikyr, Sofia skulle klippa och forma frisyrer, och Anna skulle hålla ihop alltsammans — sitt företag, sin dröm, sitt eget valda liv.
Och Erik … ja, han fick fortsätta med sin Elisabeth. Hans mamma fick styra över henne nu, om hon ville. Det var inte längre Annas berättelse.
Hennes berättelse fanns här. I den här staden, på den här gatan, i den lilla salongen med de stora fönstren. Där doften av färg blandades med något som liknade hopp. Där hon, äntligen, fick vara sig själv.