Nedanför dånade staden som ett avlägset, dämpat hav. Här uppe på bron låg däremot en iskall tystnad, bara bruten av vattnet som slog mot betongfundamenten. Elisabeth höll krampaktigt i det kalla räcket och stirrade ner. Det mörka, nästan svarta vattnet tycktes locka på henne, som om det lovade en snabb och smärtfri flykt. Ett steg bara. Ett enda ögonblick i fritt fall — och sedan skulle allt vara slut. Ingen smärta, ingen förnedring, ingen kvävande känsla av att vara överflödig.
”Så enkelt det vore”, malde det i hennes huvud. ”En sekund, och allt kan upphöra.” Inom henne fanns bara tomhet. Allt hade bränts sönder av trötthet, rädsla och bitter besvikelse. Tillit, hopp, tron på människor och någon sorts mening med livet hade sedan länge dunstat bort och lämnat kvar en grå aska av förtvivlan. Hon kände sig bortkastad, som en gammal sak någon tröttnat på och slängt i soporna.
Hennes läppar rörde sig ljudlöst. Det var ingen bön; hon hade aldrig riktigt kunnat be. Snarare var det ett stumt, förtvivlat mumlande, ett sista försök att gripa tag i några minnesflisor där det ännu funnits värme och trygghet. Men minnet förde henne någon helt annanstans.
Natt. Sovrummet. Hans röst — hård, vass, som ett knivblad:
— Du är en ko. Dum i huvudet. Som en vattenkokare — du blir varm och sedan står du bara där. Jag behöver dig inte.
Varje ord träffade som ett slag. Det krossade henne, tryckte ner henne, gjorde henne liten. Elisabeth kunde nästan känna fysiskt hur hon vek sig under hans föraktfulla blick.
Sedan hade allt gått i panik. Hon fick tio minuter på sig att kasta ner några underkläder, sina papper och en tandborste i en gammal väska. Dörren slog igen bakom henne — och vägen tillbaka fanns inte längre. Gatan tog emot henne med kyla och likgiltighet. Väninnorna hade han för länge sedan skrämt bort med sin svartsjuka och sina misstankar. Hennes mamma hade dött för några år sedan, och mammans lägenhet — det enda som någonsin hade varit hennes egen fasta punkt — hade sålts under förevändning att de behövde ”större utrymme”. För hans bekvämlighets skull. Nu hade hon ingenstans att ta vägen. Bara tomheten återstod, absolut och öronbedövande tyst.
Ännu en bild skar genom henne, ny och särskilt plågsam. Hans älskarinna. Ung, fräck, självsäker som ett rovdjur. Hon hade kommit in som om hon redan ägde hemmet, sjunkit ner i fåtöljen och mätt Elisabeth med en hånfull blick.
— Nå, lilla tant, tänker du stå här och ryka vid kaffepannan länge till?
Hon hade skrattat, spottat ur sig grova ord och i praktiken knuffat Elisabeth ut genom dörren. Elisabeth hade försökt svara, men orden fastnade som en hård klump i halsen. Återigen hade hon bara känt hur obetydlig hon var, hur svag hon stod inför någon annans skoningslösa fräckhet.
Och nu fanns bara bron. Räcket. Och den nästan oemotståndliga längtan efter att ta steget. Förtvivlan hade nått sin yttersta gräns, svämmat över hennes tankar och sugit ur henne den sista kraften.
Hon hade redan lyft ena benet över räcket när ett skärande ljud av bromsar plötsligt rev sönder natten och strålkastarljus klöv mörkret. En bil stannade med ett ryck alldeles intill henne, så nära att den nästan slog i räcket. Elisabeth ryckte till av skräck och drog sig instinktivt tillbaka.
Ur bilen klev en lång man. Han sade ingenting först, bara gick fram till henne och grep tag om hennes arm. Hans hand slöt sig som ett järn runt henne.
— Vad håller du på med, din galning?! Hans röst var hård, men det fanns inget hat i den. Snarare oro, och till och med något annat… en märklig sorts omsorg.
Innan Elisabeth ens hann förstå vad som skedde hade han nästan föst in henne i bilen. Förvirrad lät hon sig sättas på passagerarsätet. I kupén blandades doften av läder med en tung, manlig parfym. Hon kröp ihop på sätet och brast i gråt. Tårarna vällde fram utan att hon kunde hejda dem.