Mascaran hade runnit i svarta strimmor över kinderna och blandats med dammet från vägen. Magnus sade ingenting. Han satt bara där med händerna hårt kring ratten, blicken fäst rakt framför sig.
Först när hennes gråt började mattas av tog han till orda, fortfarande utan att vända sig mot henne.
— Gråt du. Släpp ut det. Det lättar.
Efter en kort stund fortsatte han, en aning mjukare, även om rösten fortfarande bar på den där kärva tonen:
— Att kasta bort livet för en mans skull? Har du blivit alldeles tokig? Man får bara ett liv. Män kommer det alltid att finnas fler av. Men ett nytt liv kan ingen ge dig. Utan livet finns varken smärta, förnedring eller den där plågan som äter upp en inifrån. Förstår du?
Orden var enkla, nästan brutalt raka, men det fanns en sanning i dem som trängde igenom allt. Något i hans röst, i den oväntade omtanken från en främmande människa, rörde vid något inom Elisabeth som länge hade varit stumt. Tårarna fortsatte att rinna, men andetagen blev lugnare. Det var som om mörkret som nyss hade tryckt mot hennes bröst långsamt började släppa taget.
Bilen lämnade snart den trafikerade vägen och svängde in på en smalare grusväg där det var tystare. Efter en stund stannade de framför ett högt staket av smidesjärn. Bakom grindarna låg ett stort hus med mörkt tak och upplysta fönster. På gårdsplanen virvlade höstlöv i olika färger långsamt runt i vinden.
Från huset kom en kvinna ut. Hon var kort, rundlagd och hade ett vänligt ansikte med ögon som kisade en smula, som om hon alltid log åt något. Mannen — som alltså hette Magnus — böjde sig mot henne och sade några ord lågt. Då vände kvinnan sig genast till Elisabeth.
— Hej, lilla vän. Jag heter Karin. Kom in nu, annars fryser du ihjäl här ute.
Hennes röst var mild och varm, nästan som något man kunde svepa omkring sig. För första gången på mycket länge kände Elisabeth en verklig värme. Utan att protestera följde hon med in.
Huset tog emot henne med en hemtrevlig doft av nybakat och varm luft. Karin visade henne till ett träbord i köket och satte genast på te. Den första klunken brände nästan mot tungan, men värmen spred sig genom kroppen som liv självt. Efter nattens kyla, skräck och tomhet kändes den där koppen som det bästa hon någonsin fått. Hon var fortfarande förlorad inuti, fortfarande skör, men kvinnans vänlighet och lugnet i huset började sakta tina upp något som hade frusit fast inom henne.
En stund senare kom Magnus tillbaka. I handen höll han Elisabeths gamla väska.
— Nå, här har vi vår förvirrade lilla dam, sade Karin med ett leende och tog emot sakerna. — Oroa dig inte, allt verkar vara kvar. Drick ditt te nu, vännen. Det ordnar sig. Allt kommer att ordna sig.
På kvällen satt de åter samlade kring köksbordet. Magnus fyllde på te i kopparna. Han var ingen man av många ord, men när han frågade något var det rakt och enkelt, och på något märkligt sätt ville man svara honom. Till sin egen förvåning började Elisabeth berätta. Först kom orden hackigt, mellan nya tårar, men efter hand blev det lättare. Hela hennes förflutna vällde fram: förödmjukelserna, sveket, ensamheten, tankarna på att inte orka leva mer. Hon hoppade från det ena till det andra, ibland utan ordning, men Magnus och Karin satt kvar och lyssnade. De avbröt henne inte en enda gång.
När Elisabeth till slut tystnade var hon utmattad. Skammen kom smygande över hur mycket hon hade blottat. Magnus såg länge på henne, allvarligt och utan att vika undan blicken.
— Läkaren sade nyligen att jag kanske inte har så lång tid kvar, sade han lågt. — Det är en svår sjukdom. Men jag slåss ändå. Så länge jag lever, lever jag. Varje dag måste man kämpa för. Det är det som betyder något.
Elisabeth stelnade till. Hans lugna beslutsamhet träffade henne hårt. Plötsligt kändes hennes egen smärta annorlunda, mindre självklar, mindre ensam.
Karin lade varsamt sin hand över Elisabeths.
— Han drog upp mig också en gång, när jag låg längst ner, sade hon stilla. — Min man drack, slog mig och gjorde mitt liv till ett helvete. Magnus hjälpte mig. Nu försöker jag betala tillbaka med den godhet jag kan ge.
Elisabeth blev tyst av häpnad. För första gången på länge hade någon lyssnat utan medlidande, men med förståelse. Och för första gången på mycket länge tändes något svagt men verkligt inom henne. Kanske var allt ändå inte förlorat.
Nästa morgon visade det sig att Magnus behövde hennes hjälp.