Han bad henne ta hand om några papper som hade blivit liggande.
— När du ändå är här kan du lika gärna göra nytta, sade han med sin vanliga kärva ton, men i blicken glimmade något retsamt och varmt. — Vem vet, det kanske visar sig att du är bra på mer än du tror.
Elisabeth blev först generad. Den gamla känslan av att vara till besvär stack till i henne, men hon nickade ändå. Vad hade hon egentligen kvar att förlora?
Medan hon gick igenom handlingarna började Magnus fråga om hennes tidigare liv. Han gjorde det inte påträngande, mer som om han samlade ihop bitar av en bild. När han fick veta att hon hade en ekonomutbildning bakom sig och dessutom arbetat flera år som chef på ett mindre företag, hummade han bara eftertänksamt.
— Då ska du titta på det här, sade han och sköt en tjock mapp över bordet.
Det visade sig handla om en liten kedja av bensinstationer som tillhörde honom. Han pekade mot papperen med ett trött finger.
— Jag orkar inte hålla i allt längre. Hälsan sätter stopp. Men något är fel där ute. Den där föreståndaren är alldeles för hal. Granska siffrorna, prata med folk, ta reda på vad som pågår. Jag hinner inte längre se igenom allt.
Elisabeth stirrade på honom. Ett sådant förtroende, så oväntat och så rakt, hade hon inte fått på mycket länge. Först blev hon nästan rädd. Sedan rörde sig något inom henne, något hon trott hade tystnat för alltid: nyfikenhet, arbetslust, viljan att förstå och lösa.
Hon tog sig an uppgiften med en iver som förvånade henne själv. Flera dagar satt hon i kontoret vid en av stationerna, omgiven av kvitton, rapporter och pärmar. Hon jämförde siffror, följde leveranser, kontrollerade gamla avtal och ställde frågor till personalen. I början svarade de försiktigt, men snart märkte de att hon inte var där för att hota dem, utan för att reda ut sanningen.
Efter bara några veckor hade hennes misstankar fått fast form. Föreståndaren hade mycket riktigt stulit ur verksamheten och utnyttjat att Magnus var sjuk och inte längre kunde vaka över varje detalj. Elisabeth samlade kopior, utdrag, vittnesmål och avvikelser i bokföringen. När hon lade fram allt för Magnus satt han länge tyst.
Till slut nickade han mörkt.
— Jag anade det, sade han. — Då får du ta över. Gör det som behövs. Jag litar på ditt omdöme.
Från den dagen förändrades hennes vardag. Elisabeth kastade sig in i arbetet helt och hållet. Den ohederlige föreståndaren fick gå, nya medarbetare anställdes och rutinerna gjordes om från grunden. Hon byggde upp ett ordentligt system för redovisning, ansvar och kontroll. De bensinstationer som tidigare knappt hade hållit sig flytande började långsamt gå med vinst.
Karin stod vid hennes sida hela tiden. Hon gladde sig åt varje framsteg som om Elisabeth hade varit hennes egen dotter.
— Hon är vår lyckostjärna, sade Karin ofta till Magnus. — Och du som tvekade först.
Magnus muttrade bara något till svar, men hans ögon avslöjade stoltheten han försökte dölja.
Elisabeth började samtidigt vänja sig vid den nya versionen av sig själv. Hon var inte längre den kuvade, rädda kvinnan som bad om ursäkt för sin blotta existens. Hon märkte hur rakare hon gick, hur stadigare rösten blivit och hur människor lyssnade när hon talade. Rädslan för att bli avvisad fanns inte längre i varje andetag. Hon började känna stolthet — över sina beslut, över sin uthållighet och över att hon hade klarat sig även när livet tycktes ha pressat henne mot marken.
Men en kväll förändrades allt.
Magnus blev plötsligt sämre. Sjukdomen, som under en tid verkat dra sig tillbaka, slog till igen med förnyad kraft. Ambulans tillkallades och han fördes akut till sjukhuset. Karin grät öppet, utan att försöka dölja sin förtvivlan. Elisabeth vandrade rastlöst genom huset, från rum till rum, utan att finna ro någonstans. För första gången på många år var hon verkligen rädd för att förlora någon hon älskade.
De två människorna hade blivit hennes familj.
Sent på natten, när Karin äntligen hade tystnat och somnat av utmattning, satt Elisabeth vid Magnus sjukhussäng. Han var blek, tunn och märkbart svag, men i ögonen fanns ännu den där välbekanta glimten kvar.
— Nå, Elisabeth, sade han, ovanligt högtidligt. — Det verkar som om mina dagar är räknade. Kanske är det dags att säga farväl.
Han talade långsamt och med ansträngning, men varje ord träffade henne rakt i hjärtat. Han berättade om sorger han burit på, om sådant han aldrig hunnit göra, om människor han inte förmått förlåta. Och han tackade henne för att hon hade kommit in i hans liv och gett de sista dagarna en mening han inte längre trodde var möjlig.
Elisabeth lyssnade utan att avbryta. Tårarna rann tyst nedför hennes kinder, och hon gjorde inget försök att hejda dem. När Magnus till slut tystnade, utmattad av sina egna ord, böjde hon sig fram och höll om honom hårt.
— Jag går ingenstans, viskade hon. — Vi ska kämpa.