— Det är jag som ska gifta mig med din före detta man. Så, lilla vän, det är dags för dig att lämna lägenheten, förklarade älskarinnan.
Anna hade bara några minuter tidigare fått dottern Elsa att somna. Själv hade hon just tänkt gå och lägga sig och äntligen njuta av tystnaden i den trivsamma lägenheten.
Då ringde det på dörren. Den mjuka signalen skar genom lugnet och meddelade att någon stod utanför.
— Jaha, där försvann den kvällen, muttrade Anna ironiskt och gick mot hallen.
På tröskeln stod en kortväxt ung kvinna med kort, ljust hår och stora bruna ögon. Hon betraktade Anna noggrant, nästan prövande, som om hon försökte komma fram till något.
— Ja? sade Anna och rynkade svagt pannan.
— Åh, förlåt, sade kvinnan hastigt, som om hon vaknat ur sina tankar. Jag heter Sofia.
— Trevligt, svarade Anna torrt och lade armarna i kors. Var det något särskilt?
— Ja, ja, absolut, upprepade besökaren flera gånger. Jag är Sofia.
— Det har jag uppfattat, sade Anna med en kylig ton där irritationen redan började höras. Och själva ärendet?
— Är det ni som är Anna? frågade den unga kvinnan osäkert.
— Det stämmer. Vad vill du?
— Jo, förstår du… började hon med ett ljust, nästan glatt leende. Jag är Eriks fästmö!
Anna höjde förvånat på ögonbrynen, och blicken blev ett ögonblick alldeles klar.
Så han har redan hunnit skaffa sig ett nytt exemplar, for det genom henne medan hon mätte Sofia från topp till tå. Fast egentligen, vad har hans samling med mig att göra?
— Jag skulle vilja prata med dig om min man… nej, jag menar, min blivande man, fortsatte Sofia och log nervöst.
— Jag har svårt att se hur mina minnen skulle kunna vara till nytta. Vi lever inte tillsammans längre, svarade Anna kort.
— Det vet jag. Erik har berättat. Jag har inte kommit hit för att bråka!
Anna fnös tyst för sig själv. Varför skulle jag bråka? Jag är inte hans fru längre, och du… du betyder ingenting för mig.
— Jag vill bara höra från dig hur min Erik är, sade Sofia och nästan höll andan.
Min? Ordet stack till någonstans djupt inne i Anna. En gång hade han varit hennes.
— Nåväl, kom in då, suckade hon.
Hon släppte in den oväntade gästen i hallen. En del av henne var faktiskt nyfiken på hur hennes före detta man levde numera. Den senaste tiden hade han inte ringt alls; han skickade bara underhållet punktligt, som om det var den enda tråd som återstod mellan dem.
Anna satte på vattenkokaren, hällde rosbladste i den genomskinliga tekannan, placerade två koppar och några kakor på en bricka och bar sedan in allt i vardagsrummet.
Sofia gick långsamt längs väggarna, stannade vid tavlorna, kikade på bokhyllorna och drog fingertopparna över bokryggarna. Hon granskade allting med en nyfikenhet som snabbt blev påträngande.
— Så vackert det är här! Så rymligt… och takhöjden! Vilka enorma fönster, och parken där ute! Jag har alltid drömt om ett sådant hem, suckade hon hänfört.
— Vad var det du ville veta? frågade Anna och ställde ner brickan på bordet.
— Egentligen allt, svarade Sofia frånvarande och vandrade vidare mot en av dörrarna. Vad finns där inne?
— Öppna inte, sade Anna skarpt. Min dotter sover där.
— Åh, just det, Erik nämnde att du har en flicka. Vad heter hon?
— Elsa, svarade Anna kort.
— Ja, Elsa! Sofia vände sig om och gick genast mot nästa dörr. Utan att be om lov tryckte hon ner handtaget och klev in.
— Hallå, vart tror du att du är på väg? utbrast Anna och skyndade efter henne.
— Jag vill se alla rummen, sade gästen lättsinnigt, som om det var den mest självklara sak i världen.
— Stäng dörren och gå därifrån. Nu.
— Varför det? Sofia såg uppriktigt förolämpad ut. Det här är ju mitt hem.
— Vad sa du? Anna stirrade på henne och trodde först att hon hört fel.
— Mitt hem, ja. Jag ska gifta mig med Erik, och han tänker ge det till mig. Så jag… Sofia vände sig om och betraktade Anna med en plötsligt vass blick. Så, lilla vän, det är dags för dig att packa ihop och försvinna.
— Hör du själv vad du säger? fick Anna fram mellan sammanbitna tänder. Hon kämpade för att inte tappa kontrollen.
— Vem bryr sig om vad du tycker? Jag kom bara för att titta på min fästmans present. Jag vill ju inte hamna i något ruckel efter bröllopet. Men det här duger faktiskt…
— Nog. Din lilla föreställning är över. Lämna mitt hem omedelbart, sade Anna med klar, hård röst.
— Du ska inte tala om för mig vad jag får göra! fräste Sofia tillbaka och sträckte redan handen mot nästa dörrhandtag.
Anna reagerade blixtsnabbt. Hon steg fram, grep tag om Sofias hand och drog undan den. Kvinnan tappade balansen, vinglade till och for åt sidan innan hon lyckades stå stadigt igen. Anna stängde dörren långsamt men bestämt.
— Ut, väste hon och kände hur ilskan brände i bröstet.
— Oj då, så tuff man kan vara! Då ska du lyssna noga, lilla vän: du får två veckor. Sedan flyttar jag in här. Förstår du?
Den fräckheten fick Anna att tappa orden. Det var länge sedan hon mött någon med så fullständig brist på skam.
— Gå härifrån, sade hon lågt, men med iskall tyngd i rösten.
— Jag går väl då. Jag hann inte titta färdigt på tavlorna, men det får vara. Jag vet i alla fall adressen nu. Hej då!
Sofia skyndade mot hallen, stack fötterna i skorna och försvann ut i trapphuset innan Anna hann överväga att rent fysiskt fösa ut henne.
— Två veckor! ropade hon en sista gång och rusade sedan nerför trapporna.
Anna slog igen dörren. Hon blev stående med ryggen mot den, och knäna darrade förrädiskt under henne.
Vad i all världen var det där? tänkte hon. Erik kan inte göra så mot oss. Han lovade ju… Eller är det bara något sjukt infall från en av hans beundrarinnor?
Hon kastade en blick på klockan. Det var redan sent, men sömnen hade lämnat henne fullständigt. Hon måste ringa Erik. Först gick hon ändå in till Elsa. Flickan sov lugnt med armarna kring sin mjuka nalle. Anna stod en stund vid sängen och såg på henne. Ingen skulle få rasera deras trygghet. Allra minst en självbelåten främling som fått för sig att hon redan var härskarinna i deras hem.
Utanför glimmade gula fyrkanter i grannhusens fönster. Gatlyktorna hade tänts och lade långa skuggor över gården.
Anna började gå fram och tillbaka i vardagsrummet. Med smala, spända fingrar strök hon undan hårslingor som fallit ner över ansiktet. Tankarna snurrade utan ordning, hjärtat slog hårt och snabbt. Sofias ord, orden från hennes före detta mans nya kärlek, ekade envist i huvudet.
Lägenheten där Anna och Elsa bodde hade alltid känts varm och skyddad. Den mjuka soffan med mönstrade kuddar, hyllorna med älskade böcker, fotografierna på väggarna — allt hade bildat en liten värld där de kunde andas fritt. Nu kändes samma hem plötsligt skört, nästan overkligt, som om någon kunde rycka bort det under dem när som helst.
Hon mindes överenskommelsen med Erik. De skulle få bo kvar där tills Elsa gått ut skolan. Det hade varit tydligt, uttalat, inget som kunde misstolkas. Därför slog Sofias självsäkra besked henne som en örfil.
Till slut stod hon inte ut längre. Hon tog telefonen, slog Eriks nummer och tryckte luren hårt mot örat. Efter några signaler hördes den välbekanta rösten.
— Vad är det? muttrade Erik utan att hälsa.
— Vad ska det här betyda? brast Anna ut, men hon sänkte genast rösten för att inte väcka Elsa. En av dina nya furier dök upp här och beordrade mig att utrymma lägenheten. Är det här ditt billiga skämt, eller har du nått en helt ny nivå av uselhet?
— Okej, jag förstår, sade Erik. Det viktigaste är att du inte hetsar upp dig.
Anna gick ut i köket. Det lilla rummet, med sina gamla men omsorgsfullt skötta möbler, hade ofta varit hennes tillflykt. Nu kändes även det trångt och kvävande.
— Inte hetsa upp mig? upprepade hon och ansträngde sig för att hålla sig lugn.