— Det var verkligen omtänksamt av dig att först skicka hit din egen jakthund, i stället för att själv lyfta telefonen, fortsatte Anna med låg röst. — Mycket finkänsligt, måste jag säga.
— Du har hela tiden vetat att lägenheten inte är din, svarade Erik och lät hennes stickande ton passera utan kommentar. — Mamma överlät den till mig innan vi gifte oss. Det minns du väl?
— Jag minns alldeles utmärkt, högg Anna av honom. — Din mamma gav den till oss i samband med bröllopet. Men sedan försvann du och lämnade mig ensam här med vår dotter. Och om mitt minne inte sviker mig lovade du att inte röra oss förrän Elsa hade gått ut skolan. Eller har dina löften också bäst före-datum?
— Sluta dra upp sådana där gammaldags hedersord, tiderna förändras, försökte Erik slingra sig.
— Svara i stället. Du lovade, sade Anna hårt.
— Ja, jag lovade. Men nu behöver jag lägenheten, kom det tillbaka, lika tomt på känslor som om han läste upp en faktura.
— Du är… en ryggradslös usling! Orden brast ur henne innan hon hann hejda sig. Hon tog genast ett andetag och tvingade ner rösten. — Det här är bara vidrigt.
— Ska vi gräla, eller ska vi tala sak? frågade Erik oberört.
— Hälsa Sofia att hon inte ska… började Anna, men han avbröt henne tvärt.
— Nej, sade han skarpt. — Det är jag som behöver bostaden. Det var olyckligt att hon gick till dig först.
— Så du blev rädd och skickade din lilla hovdam i förväg? frågade Anna med bitter ironi.
— Nu räcker det med prat. Jag vill att du flyttar inom två veckor, sade Erik rakt och utan minsta darr på rösten.
— Och vart menar du att jag ska ta vägen? utbrast Anna. — Du vet mycket väl att jag inte har någon annan bostad.
— Du får hyra något. Underhållet kommer som vanligt, och det är inte småpengar. Det räcker till en hyra också.
— Man gör inte så här, Erik. Du gav mig ditt ord. Hon hörde själv hur en vädjande ton smög sig in i rösten och hatade den i samma ögonblick.
— Lägg av. Jag har ingen annan lägenhet, åtminstone ingen som den här. Två veckor är mer än nog för att hitta något. Förstår du?
— Nej, det är du som inte förstår. Din dotter bor här. Jag upprepar: din dotter. Flickan du aldrig hälsar på. Flickan du inte ens gratulerade på födelsedagen. Minns du över huvud taget att hon finns?
I luren blev det tungt och tyst. Sedan hördes en utdragen suck. Erik teg några sekunder, och när han till slut svarade var rösten kall.
— Två veckor.
Sedan bröts samtalet.
Anna sjönk ner på köksstolen som om benen inte längre bar henne. Utanför fönstret föll skymningen långsamt över gården, och inom henne bredde ett ännu tätare mörker ut sig.
Natten blev en prövning. Hon låg vaken nästan hela tiden, blundade ibland men kastades genast tillbaka in i samma malande tankar. Lägenheten stod faktiskt inte på henne. Erik hade lagen på sin sida om han ville tvinga bort henne. Underhållet betalade han, det var sant, men en hyreslägenhet skulle sluka nästan allt. Någon utväg kunde hon inte se, hur hon än vände och vred på saken.
När gryningen smög sig in genom de halvt fördragna gardinerna fylldes rummet av ett blekt, grått ljus. Anna rörde sig mekaniskt i köket och gjorde i ordning frukost åt Elsa. Ansiktet var färglöst, och de mörka skuggorna under ögonen avslöjade obarmhärtigt den sömnlösa natten.
När flickan hade ätit och de nästan var färdiga att gå ut på promenad ringde det på dörren. Utanför stod Margareta, Eriks mamma. Trots skilsmässan hade farmodern fortsatt att komma nästan varje dag. Hon älskade att vara med sitt barnbarn: gå ut med henne, bada henne, lära henne små saker, och numera sitta bredvid när Elsa ritade eller övade på bokstäver.
Margareta granskade sin före detta svärdotter noggrant redan i hallen.
— Vad har hänt med dig? frågade hon och lät blicken stanna vid de blåaktiga skuggorna under Annas ögon.
Anna drog djupt efter andan, samlade ihop det lilla lugn hon hade kvar och svarade lågt:
— Erik tänker kasta ut mig.
— Jaså. Då får du upplysa mig ordentligt, sade Margareta.
Hon lyfte upp Elsa, tryckte en puss mot hennes kind och gick sedan in i vardagsrummet. Där slog hon sig ner i fåtöljen, som om hon förberedde sig för ett affärsmöte.
— Berätta fakta, sade hon.
Anna berättade allt från början: hur Sofia hade dykt upp, hur hon hade krävt lägenheten, samtalet från Erik och det kyliga beskedet att hans nya kvinna bara hade hunnit före honom.
— Två veckor, bara två veckor! Vart ska jag ta vägen? Anna slog ut med händerna och såg sig omkring på möblerna, böckerna, Elsas leksaker. — Och vad ska jag göra med allt det här? Ska jag bära ner det till grovsoprummet?
Margareta sänkte huvudet. En stund sade hon ingenting. Sedan reste hon sig, gick fram till fönstret och blev stående där med blicken riktad mot barnen som lekte nere vid parken. När hon vände tillbaka var hennes röst låg.
— Det är min sons rätt, sade hon. — Lägenheten är hans. Han får disponera den som han vill.
— Och Elsa då? påminde Anna henne.
— Jag vet inte, svarade Margareta stelt. — Jag vet faktiskt inte.
Hon gick fram till flickan och strök henne över håret, långsamt, nästan frånvarande.
— Men han lovade, sade Anna envist. Hon klamrade sig fast vid de orden, eftersom det var det enda hon hade kvar. — Han lovade mig.
— Min kära, löften är för Erik ungefär lika pålitliga som hans deklarationer, sade Margareta torrt.
Hon satte sig igen, den här gången med Elsa intill sig, tog upp barnets teckning och betraktade den. Sedan plockade hon upp en penna och rättade försiktigt till en liten linje, som om handen behövde göra något medan tankarna arbetade.
— Så här är det, fortsatte hon. — Försök att inte bryta ihop. Vad Erik egentligen har fått för sig vet jag inte. Han har för länge sedan slutat inviga mig i sina ”geniala” ekonomiska planer och privata intriger. Men du känner mig.
Hon lade armen om Elsa och smekte henne ömt över ryggen.
— Jag ska tala med honom.
— Tack, sade Anna, och i rösten hördes en försiktig strimma hopp som hon knappt vågade lita på.
— Jag ska tala med honom, upprepade Margareta, nu med tydligare fasthet.
Sedan reste hon sig och gick mot hallen.
— Går du redan? frågade Anna, oförmögen att dölja sin besvikelse när hon följde henne med blicken.
— Ja. Jag måste förbereda argumenten inför samtalet med det ekonomiska geniet, svarade Margareta medan hon tog på sig skorna. När hon öppnade dörren lade hon till: — Utan noggranna förberedelser vinner man inte över honom.
Hon klev ut i trapphuset, och kvar i lägenheten stod Anna med en blandning av oro och bräcklig förhoppning i bröstet. Den tunga ytterdörren slog igen. Tystnaden som följde kändes ovanligt hård. Hon var ensam i ett hem som kanske snart inte längre skulle vara hennes.
Ute på gatan möttes Margareta genast av höstvinden. Den rev tag i hennes hår och fick henne att huttra till. Hon stannade ett ögonblick och såg hur de fallna löven virvlade runt över asfalten i den kalla luften. Synen drog fram ett gammalt minne, lika skarpt som en plötslig smärta: dagen då hennes man Lars dog.
Åren hade lagt ett dis över detaljerna, men känslan hade aldrig försvunnit. Erik hade bara varit två år då. Hon mindes fortfarande den där förlamande rådvillheten, den brutala hjälplösheten som hade skurit genom henne. Samma desperation såg hon nu i Annas ansikte.
Långsamt gick hon fram till bilen och satte sig bakom ratten. Inne i kupén låg en svag doft av lavendel kvar, hennes favoritparfym. Hon satt en stund utan att starta motorn och såg ut över den nästan tomma gatan.
I sådana stunder tänkte hon ofta på sin egen mor. När Margareta hade behövt henne som mest hade modern vänt bort blicken. Den enda människa som då sträckte ut handen var Karin, hennes svärmor. Karin hade låtit den unga änkan och hennes lilla son flytta in i sin stora lägenhet. Efter den äldre kvinnans död hade bostaden gått vidare till Margareta.
Hon knäppte säkerhetsbältet, satte nyckeln i tändningen och startade bilen.
— Det här är inte rätt, min son, sade hon lågt, som om Erik satt bredvid henne och kunde höra varje ord. I hennes röst fanns en iskall förebråelse. — Det är inte värdigt en man att gömma sig bakom en sådan som Sofia. Det är fegt, Erik. Mycket fegt.
Bilen rullade mjukt ut från trottoarkanten. Gatorna låg nästan öde framför henne. Margareta körde långsamt, försjunken i tankar och gamla minnesbilder. Om och om igen gick hon igenom vad hon skulle säga när hon väl stod öga mot öga med sin son.
Några dagar gick. Till slut bestämde sig Margareta för att åka över och hälsa på sitt barnbarn Elsa.