När hon ringde på dröjde det inte ens en sekund innan dörren slogs upp.
— Vad roligt att du kom, sade Anna och försökte dölja hur nervös hon var.
— Hej, min vän, svarade Margareta återhållsamt och strök lätt med fingertopparna över svärdotterns kind. — Var har vi vår lilla prinsessa?
— I sitt rum. Hon håller på och… plockar, sade Anna lågt.
— Har hon rivit fram allt igen? frågade Margareta medan hon tog av sig skorna och gick vidare in i vardagsrummet.
Synen som mötte henne fick henne att stanna upp. Rummet, som hon brukade minnas som varmt och hemtrevligt, hade förvandlats till ett virrvarr av halvfulla flyttlådor, utspridda leksaker och kläder som låg i högar över golvet. Det såg inte ut som en vanlig städning. Det såg ut som en reträtt.
— Två veckor, sade Anna med tom röst.
Hon tog ner en bok från hyllan och lade den mekaniskt i en kartong, som om händerna fortsatte arbeta fast tankarna redan gett upp.
Margareta gick fram till henne, tog boken ur hennes händer och ställde med en bestämd rörelse tillbaka den på sin plats.
— Vet du vad? Vi gör paus ett par dagar. Skjut in lådorna i ett hörn så länge. Jag har ännu inte talat med min son. Hans så kallade affärsresor har en tendens att dra ut på tiden på ett mycket opålitligt sätt.
— Mmm, mumlade Anna osäkert och såg sig omkring i röran.
Hon verkade inte veta om hon fick tro på orden eller om hon bara ännu en gång skulle bli tvungen att packa ihop sitt liv.
— Nåväl, var är min lilla skatt? Elsa! ropade Margareta mot sovrummet.
Ett ögonblick senare hördes snabba små steg, och en liten gestalt kom rusande ut.
— Farmor! ropade flickan och kastade sig rakt in i Margaretas famn.
— Men åh, min vackra lilla flicka! Min solstråle, min älskling, mitt lilla guld, viskade Margareta och slöt armarna hårt om barnbarnet.
— Farmor, farmor, farmor, upprepade Elsa lyckligt och tryckte sig intill henne.
— Ska vi gå till parken, du och jag? frågade Margareta mjukt och lyfte försiktigt upp henne. — Vi kan visa höstlöven vilken duktig liten konstnär du är.
— Jag… eh… Anna kastade en blick mot lådorna och blev stående utan att avsluta meningen.
Hennes ögon flackade mellan de packade sakerna och Margareta. Frågan behövde inte uttalas.
— Till helgen, sade Margareta stilla, men med en sådan fasthet att orden inte lämnade något utrymme för invändningar. — Ge mig den tiden.
Anna drog efter andan, som om hon först nu märkte att hon hållit andan.
— Okej, sade hon nästan ohörbart och gick för att hämta ytterkläderna.
Det fanns fortfarande oro i hennes rörelser, men under den syntes något nytt. En tunn, bräcklig strimma av hopp.
Några dagar senare föll den låga höstsolen in genom de höga fönstren i en exklusiv restaurang i centrala Stockholm. Ljuset lade sig i varma skikt över vita dukar, blänkande glas och diskreta blomsterarrangemang. När Margareta steg in i lokalen behövde hon bara se sig omkring en gång för att hitta honom.
Erik satt vid ett bord intill fönstret.
Och han var inte ensam.
Vid hans sida satt en ung kvinna, elegant klädd och noggrant sminkad, med den sortens självmedvetna leende som ofta avslöjar mer osäkerhet än självsäkerhet.
Margareta gick fram utan brådska, satte sig och riktade blicken mot sin son.
— Erik. Jag trodde att jag hade bjudit in dig till ett samtal mellan fyra ögon, sade hon lågt. — Vill du förklara varför den här personen är här?
Erik rynkade lätt på pannan.
— Mamma, det här är Sofia. Min fästmö.
— Så rörande, sade Margareta torrt. — Men min inbjudan gällde dig. Inte en uppvisning av tillfälliga nycker.
Sofia kände kylan i orden genast. Hon sänkte blicken och rörde oroligt vid kanten av sin servett.
— Jag kanske ska gå? föreslog hon försiktigt.
— Nej, sade Erik skarpt.
Han lade handen på hennes axel, inte ömt, utan mer som någon som markerar äganderätt. Sedan såg han trotsigt på sin mor.
— Jag har inga hemligheter för Sofia. Hon kommer ändå att få veta allt.
— Jag förstår, svarade Margareta. — Då får hon väl stanna. Det kan rentav påskynda hennes förståelse för vilket utsökt val hon gjort.
Hennes blick gled över Sofia, mätande och kylig, som om hon bedömde kvaliteten på något billigt i ett skyltfönster.
Sofias ögonfransar darrade till. Färgen försvann ur hennes ansikte.
— Nåväl, min son, började Margareta och rättade till sitt pärlhalsband med en exakt liten rörelse. — Vi ska tala om lägenheten. Närmare bestämt om ditt ambitiösa försök att kasta ut Anna.
— Det finns inget att diskutera, sade Erik och lutade sig bakåt i stolen.
Han försökte se avslappnad ut, men spänningen syntes i käklinjen, i axlarna, i händerna som låg för hårt knutna på bordet.
— Beslutet är redan fattat.
— Där har du fel, min käre, svarade Margareta lugnt. — Ett beslut är fattat först när samtliga berörda parter accepterar det. Och jag accepterar det inte.
— Jag behöver den lägenheten. Jag ska gifta mig med Sofia, och vi ska bo där, sade han. Rösten steg en aning för varje ord.
— Nej, det ska ni inte. Och jag ska förklara varför.
Margareta vände sig långsamt mot Sofia. Hennes ton blev nästan vänlig, men vänligheten var vass som en nål.
— Lilla vän, du kanske gör klokast i att hålla för öronen. Eller gå och pudra näsan. Annars riskerar du att få höra något som kan förstöra din… oskuldsfulla förtjusning.
— Sitt kvar, sade Erik hårt till Sofia.
Hans hand låg fortfarande på hennes axel.
— Jag försökte bara visa omtanke om den unga varelsens nerver, sade Margareta med en lätt förvånad min, som om hennes generositet blivit oförskämt missförstådd.
Erik drog ett trött andetag och försökte återta kontrollen över situationen.
— Anna flyttar. Jag har redan sagt det till henne.
— Då vill jag påminna dig, unge man, sade Margareta, och nu fanns det stål i rösten, — att lägenheten där Anna bor med mitt barnbarn juridiskt sett tillhör mig. Precis som lägenheten där jag själv bor.
— Mamma, det där är bara på papperet! En formalitet! protesterade Erik. — Jag skrev den på dig därför att…
— Därför att du föredrog att kringgå skatten, avbröt Margareta honom.
Hon höjde två smala fingrar och ritade ironiska citationstecken i luften.
— Och där har vi roten till dina nuvarande ”problem”. Lägenheten där Anna bor köpte du också. Du skrev över den på mig, och när det passade dig ville du behandla den som om den fortfarande vore din. Dessutom glömde du visst att betala den skatt som hörde till gåvan. En mycket bekväm sorts glömska.
— Lägg dig inte i mina affärer, mamma, fräste Erik. — Det där angår inte dig.
— Låt mig då påminna dig, min älskade son, sade hon milt, nästan som om hon gjorde honom en tjänst, — att jag är ensam grundare till båda dina bolag. På papperet, ja. Det där papperet du tycker är så betydelselöst när det inte passar dig.
Erik stirrade på henne.
— Vad menar du med det?
För första gången fanns verklig förvirring i hans blick.
— Det är ju bara en formalitet.
— Jag har gått igenom handlingarna, sade Margareta. — Noggrant. Jag har jämfört de intäkter som redovisats med den faktiska omsättningen.
Hon lutade sig en aning fram över bordet.
— Skillnaden är minst tjugofaldig, Erik. Tjugo gånger. Det är inte ett bokföringsmisstag. Det är ett upplägg.
— Har du räknat på det? frågade han.
Hans ansikte bleknade så hastigt att till och med Sofia märkte det.
— Som grundare har jag full insyn i bokföringen. Jag kan se vart pengarna tar vägen. Det som förvånade mig mest var egentligen inte storleken på beloppen, fortsatte Margareta och såg på honom med besvikelsen hos någon som väntat sig mer intelligens. — Det var fräckheten. Särskilt hur du förfalskat mina underskrifter på betalningsunderlagen. Ganska klumpigt gjort, för övrigt.
— Att du står som grundare är bara en fiktiv…
Han hann inte längre. Margareta slog handflatan i bordet så att porslinet skallrade.
— Tyst!
Ordet föll som ett piskrapp.
— Ett enda ord till om ”fiktivt”, och jag avskedar dig. Från och med i dag. Förstår du? Det är inte fiktivt. Det är högst verkligt.
— Vad?! utbrast Erik.
Rodnaden steg upp över halsen och kinderna, och en sena bultade vid tinningen. Sofia ryckte till bredvid honom och blev ännu blekare.
— Mina bolag försörjer dig, sade Margareta kallt. — Jag känner till dina verkliga inkomster. Och jag känner till den löjligt lilla summa du betalar till Anna för ditt barns försörjning.
Hon uttalade de följande orden långsamt, ett efter ett, som om hon lade fram villkor i ett kontrakt.
— Mitt förslag är mycket enkelt. Du överlåter omedelbart lägenheten till Anna genom ett korrekt gåvobrev. Från och med nästa månad fyrdubblar du dessutom underhållet. Ett riktigt underhåll, anpassat efter vad du faktiskt tjänar. Annars…
— Annars vad? pressade Erik fram mellan sammanbitna tänder.