– Mamma, pappa, Erik och Maria kommer på lördag. De ska bo hos oss i en månad.
Johan sa det som om det inte betydde något särskilt. Han stod vid kylskåpet, drack filmjölk direkt ur förpackningen och scrollade på mobilen. Tonen var densamma som om han hade nämnt morgondagens väder.
Jag stod med en tallrik i händerna. Sedan ställde jag ner den på bordet. Mycket försiktigt.
– En månad, upprepade jag.
– Ja. Pappa har semester, mamma har velat komma länge. Erik hakar på med Maria. Det blir trevligt att vara samlade allihop, sa han och log utan att lyfta blicken från skärmen. – Det är väl inget konstigt?
Inget konstigt. Vi hade varit gifta i sju år. Under den tiden hade hans släktingar bott hos oss fyra gånger. Varje gång längre än en vecka. Varje gång nästan utan förvarning. Fast tre dagar räknas kanske som förvarning, eller hur?
Jag arbetar hemifrån som ekonom. Mitt arbetsrum är åtta kvadratmeter stort och ligger intill sovrummet. Ett skrivbord, datorn, pärmarna. Allt står exakt där det måste stå, för vår lägenhet har bara två rum. Något palats är det inte.
– Johan, sa jag och ansträngde mig för att låta lugn. – Vi är två personer här. Vi har två rum. Var tänker du att fyra vuxna människor ska sova?
Först då lade han ifrån sig telefonen.
– Mamma och pappa kan ta soffan i vardagsrummet. Erik och Maria sover i ditt arbetsrum. Vi köper en luftmadrass.
– Och var ska jag arbeta?
Han ryckte på axlarna.
– Vid köksbordet. Eller i sovrummet. Du har ju laptop.
Jag blev stående och bara såg på honom. Han hade inte ens frågat mig. Inte om det gick bra. Inte vad jag tyckte. Han hade bara meddelat beslutet, som om bostaden var hans och jag bara följde med på köpet.
– Du kunde åtminstone ha pratat med mig först, sa jag.
– Vad finns det att prata om? Det är mina föräldrar. Inte några främlingar.
Nej, inga främlingar. Men inte heller mina. Jag drog in luft, höll den en sekund och släppte sedan ut den långsamt.
– Okej, sa jag. – Men då gäller en sak. Du lagar maten. Du städar. Det är dina gäster, alltså tar du hand om dem.
Johan skrattade, som om jag hade sagt något roligt.
– Anna, vad håller du på med? Mamma lagar säkert allt själv. Hon älskar ju att stå i köket.
Jag svarade inte. I ett halvår hade jag lagt undan pengar. Varje månad ungefär sju–åttahundra kronor från frilansjobb som jag tog utöver min vanliga tjänst. Kvällar, nätter, helger. Jag granskade andras bokföring för att kunna spara ihop till en semester. En riktig sådan, vid havet, med tystnad och ingen som drog i mig. Fyra tusen åttahundra kronor låg på ett separat kort.
Min lilla flyktväg. Då visste jag ännu inte hur snart den skulle behövas.
På lördagen kom de. Alla fyra. Med tre resväskor, två stora kassar och några påsar från ICA: tre burkar inlagd gurka och ett paket bovete. En present, antagligen.
Margareta klev in först. En kraftig kvinna med ringar på varenda finger och en röst som kunde få grannarnas katter att hoppa till. Hon synade hallen som om hon var där för att slutbesiktiga en renovering.
– Trångt har ni det, sa hon i stället för att hälsa. – Och de där tapeterna… hur länge ska ni ha dem egentligen? Jag sa det redan förra gången.
– Hej, svarade jag.
Svärfar, Lars, var en tyst och nästan genomskinlig man. Han nickade kort åt mig och försvann genast mot tv:n. Erik, Johans äldre bror, pressade sig in genom dörren på sidan. Bakom honom kom Maria, tunn, tyst och med en blick som alltid verkade söka sig ner mot golvet.
Johan for runt som en uppdragen leksak. Han bar väskor, flyttade möbler i arbetsrummet och började pumpa upp luftmadrassen. Den tog upp nästan halva rummet. Mitt skrivbord sköts in mot väggen så långt att stolen inte längre fick plats.
– Jag arbetar faktiskt där inne, sa jag till Johan ute i köket.
– Du får sitta vid köksbordet så länge. Det är tillfälligt. Bara en månad.
Bara en månad. Tvåhundrafyrtio arbetstimmar vid köksbordet, bredvid kastruller, smulor och min svärmor.
Den första dagen tillbringade jag vid spisen. Margareta lagade inte mat. Hon övervakade. Hon slog sig ner på en pall, lade armarna i kors och började instruera mig.
– Hacka löken finare. Grova lökbitar hör inte hemma i borsjtj, det blir som diskvatten.
– Morötterna ska rivas, inte skäras i tärningar. Vem gör så?
– Det där är fel olja. Det ska vara oraffinerad. Johan, skriv upp det, så att din fru köper rätt nästa gång.
I tre timmar stod jag över kastrullerna. Rödbetorna hade jag rostat i ugnen, som jag alltid gjorde, för då behöll de färgen bättre. Margareta lutade sig över grytan, sniffade och rynkade på näsan.
– Borsjtj ska vara mörk. Det här är bara rosa vatten.
Jag teg. Johan satt i vardagsrummet med sin pappa och tittade på fotboll. Villkoret om att han skulle laga maten hade tydligen överlevt i exakt tolv timmar.
Erik åt som tre personer. En tallrik borsjtj, sedan en till, och nästan ett halvt bröd till det. Maria petade mest med skeden. Margareta åt och kommenterade varje tugga.
– För salt, konstaterade hon.
Lars tog om utan att säga något. Jag bestämde mig för att tolka det som beröm.
När kvällen kom diskade jag efter sex personer. Tjugotvå saker: tallrikar, koppar, kastruller och en stekpanna. Johan såg på en serie. Erik snarkade på den plats där jag brukade arbeta.
Jag satte mig på sängen i sovrummet och öppnade datorn. En brådskande rapport väntade; kunden skulle ha den på måndag. Lampan blänkte i skärmen, och bordet var för lågt, så jag fick lägga en kudde under armbågarna för att orka skriva.
Genom väggen hörde jag Margareta säga till Johan att hans “svärdotter faktiskt kunde försöka le lite”. Varenda ord gick fram.
– Hon är trött, mamma, sa Johan.