– Och jag är inte trött, menar du? Jag satt på tåget i tio timmar. Ändå går jag omkring och ler.
Jag fällde igen datorn. Fingertopparna bultade efter alla tangenttryckningar och ryggen värkte dovt. Det var fortfarande tjugonio dagar kvar av månaden.
På tredje dagen möblerade Margareta om vardagsrummet.
När jag kom hem från mataffären med fyra kassar – 230 kronor – kände jag knappt igen rummet. Soffan stod på tvären. Tv:n hade vridits mot fönstret. Min fikus, som jag hade skött om i tre år, hade hamnat direkt på golvet ute i hallen.
– Så här blir det mycket bättre, meddelade min svärmor. Energin måste kunna röra sig fritt i rummet.
– Margareta, sa jag och ställde ner kassarna. Johan och jag placerade möblerna så här av en anledning. Om soffan står där täcker den elementet, och då blir det för varmt här inne.
– Struntprat. Då öppnar ni bara ett vädringsfönster.
Jag såg på Johan. Han gnuggade sig över näsroten, den där eviga rörelsen han gjorde när han helst ville slippa lägga sig i.
– Mamma, vi kanske ändå ska ställa tillbaka det, började han.
– Johan lilla, jag vet bättre. Jag har levt fyrtio år längre än hon.
Jag tog upp fikusen och satte den tillbaka i fönstret. Sedan gick jag fram till soffan och började skjuta den över golvet.
– Vad håller du på med? Margareta reste sig halvt ur fåtöljen.
– Jag ställer tillbaka den, svarade jag. Det här är vår lägenhet. Möblerna står där vi har bestämt att de ska stå.
Det blev alldeles tyst. Margareta tittade på Johan. Johan stirrade in i väggen. I rummet intill bytte Lars kanal på tv:n.
– Ja, där ser du, sa Margareta. Sådan är hon, din fru. Kall. Och jag som bara försökte göra det fint för er.
Hon gick ut i köket och började slamra med porslin. Jag drog soffan ensam. Johan hjälpte inte till. Mellan skulderbladen högg det till av smärta.
Senare på kvällen kom Johan in i sovrummet.
– Varför var du tvungen att göra så där? frågade han.
– Så där hur?
– Inför mamma. Hon blev ledsen.
– Hon flyttade runt våra möbler utan att fråga.
– Hon menade bara väl.
Jag svarade inte. Jag lade mig ner och vände ryggen mot honom. På andra sidan väggen pratade Margareta i telefon med en väninna. Orden gick inte att missa: ”svärdottern är som en torr pinne”, ”min stackars Johan får stå ut”, ”hon kan inte ens laga en ordentlig soppa”.
Sju år. I sju år hade jag hört samma sak, bara i olika versioner. Och varje gång gnuggade Johan näsroten och teg.
Nästa dag uppförde sig Margareta som om ingenting hade hänt. Hon log, dukade fram med mina tallrikar och berättade för Erik hur hon hade ”fått ordning på allt” här.
Jag öppnade kylskåpet. Tomt. Dagen innan hade det varit fullt; jag hade handlat för två dagar. Sex vuxna människor hade ätit upp allt på ett dygn. Två kilo kyckling, ett paket smör, ett bröd, ost, tomater, gurkor och en liter mjölk. 230 kronor borta på en enda dag.
Jag tog fram mobilen, öppnade anteckningarna och började räkna.
Vid den tionde dagen kunde jag siffrorna utantill.
Mat: i snitt 220 kronor om dagen. På tio dagar blev det 2 200. På en månad skulle det landa på över 6 000.
El: tvättmaskinen gick varje dag. Tidigare körde vi två maskiner i veckan. Fyra vuxna till, plus vi två, betydde sex fulla tvättar i stället för två.
Vatten: jag hade sett mätaren. På tio dagar hade den tickat upp lika mycket som Johan och jag normalt gjorde av med på en och en halv månad.
Och så min tid. Fyra timmar om dagen vid spisen. Fyrtio timmar på tio dagar. En hel arbetsvecka, bara på matlagning.
Erik och Maria hade mer eller mindre tagit över mitt arbetsrum. Den uppblåsbara madrassen låg kvar mitt på golvet. Maria hade hängt sina kläder över min skrivbordsstol. Erik släpade dit en högtalare och spelade dansband och gamla visor.
Själv satt jag i köket och arbetade, med datorn inklämd mellan skärbrädan och en burk inlagd gurka.
På onsdagen ringde kunden.
– Anna, när kan jag få rapporten? Jag har väntat i tre dagar nu.
– I morgon, sa jag.
Jag lade på. Just då kom Margareta in i köket.
– Anna lilla, kan du göra pannbiffar? Erik tycker så mycket om det, särskilt med potatismos.
Jag såg på henne. Sedan på datorn. Sedan tillbaka på henne.
– Margareta, jag arbetar.
– Men det går ju fort. Köttfärsen ligger i kylen.
Det fanns ingen köttfärs i kylen. Jag hade kontrollerat det på morgonen. Jag köpte den i går, ett och ett halvt kilo för 48 kronor, och den hade försvunnit till middagen i form av köttbullar.
– Köttfärsen är slut, sa jag.
– Då får du väl gå och köpa ny. Affären ligger ju tvärs över gatan.
Jag stängde datorn och reste mig. Händerna knöt sig av sig själva, och naglarna borrade sig in i handflatorna.
På kvällen, när vi satt vid middagsbordet – jag hade till slut lagat pannbiffarna efter att ha köpt ny färs för mina egna pengar – tog Margareta upp ett nytt ämne.
– Lars och jag försöker ju spara till renovering, sa hon. Det är inte lätt när man är pensionär. Johan hjälper förstås till, men det räcker inte långt.
Jag lyfte blicken.
– Räcker inte långt? upprepade jag.
Varje månad förde Johan över 1 500 kronor till sina föräldrar. Från vår gemensamma ekonomi. Jag visste det exakt, eftersom det var jag som skötte familjens budget.
– Men vad är 1 500 kronor nu för tiden? Margareta viftade med handen. Det täcker ju inte ens maten för en månad.
Jag lade ner gaffeln och såg på dem en efter en. Johan gnuggade näsroten. Erik tuggade vidare. Maria sänkte blicken mot tallriken. Lars harklade sig.
– Då tycker jag att vi räknar, sa jag.
Alla stelnade till.
– Ni har bott hos oss i tio dagar.