Under den tiden har jag lagt 2 200 kronor på mat. Bara mat. Då räknar jag inte med vatten, el eller alla timmar jag står vid spisen i stället för att göra mina egna uppdrag. Fortsätter det så här hamnar vi på närmare 7 000 kronor innan månaden är slut. Så kanske vi ska dela på kostnaderna?
Det blev så tyst att droppandet från kranen hördes tydligt.
– Men vad säger du? Margareta blev mörkröd i ansiktet. – Tänker du ta betalt av din egen familj?
– Jag föreslår att vi fördelar utgifterna, svarade jag. Johan och jag tjänar inte tillräckligt för att försörja sex vuxna människor.
– Johan, hör du vad hon säger? Margareta vände sig häftigt mot sin son. – Hon försöker pressa oss på pengar!
Johan höjde handen, som om han ville lugna ner rummet.
– Anna, måste du verkligen ta det här nu? Inför alla?
– När skulle jag annars säga det? När vi är ensamma lyssnar du ändå inte.
Erik sköt sin tallrik ifrån sig.
– Du är otrolig, Anna. Vi har ju kommit hit som gäster. Vem tar betalt av gäster?
– Gäster stannar i tre dagar, sa jag. En hel månad är inte ett besök. Det är boende.
Maria lyfte blicken från tallriken och såg på mig. För första gången tyckte jag mig ana något i hennes ögon som liknade medkänsla.
Middagen tog slut utan fler ord. Disken fick jag ta hand om själv. Trettiofyra delar, jag räknade dem. Ingen reste sig för att hjälpa till. Ingen erbjöd sig att betala något.
Den kvällen kom Johan aldrig in i sovrummet. Han sov i bilen; jag såg honom genom fönstret.
På den tolfte dagen vaknade jag halv sju av Margaretas röst från köket.
– Anna! Du måste sätta igång borsjtjen! Jag är van att äta lunch klockan tolv!
Halv sju på morgonen. En lördag. Min enda lediga dag, den enda dagen då inga akuta rapporter väntade.
Jag låg kvar och stirrade upp i taket. På andra sidan väggen hostade Erik. Maria prasslade med påsar. Lars slog på teven på högsta volym, eftersom han hörde dåligt.
Johan dök upp i dörröppningen. Han luktade kall bilklädsel, så han hade alltså sovit där igen.
– Anna, gå upp nu. Mamma väntar.
Jag satte mig långsamt upp i sängen och såg på honom. På hans breda axlar, som genast sjönk ihop när Margaretas röst skar genom lägenheten från köket.
– Johan, sa jag lågt. Frågade du mig över huvud taget innan du bjöd hit dem?
– Anna, inte det där igen.
– Jo, just det där. Du tog hit fyra personer till vår lägenhet i en månad. Utan att förvarna mig. Utan att fråga. Du undrade inte ens om jag hade jobb, planer eller saker jag behövde göra. Du sa bara: ”De kommer på lördag.” Punkt.
Han gnuggade sig över näsroten. Samma rörelse som alltid. I sju år hade jag sett honom göra precis så.
– De är ju familj, Anna. Vad skulle jag ha gjort? Sagt nej?
– Mig sa du inte heller nej till, sa jag. Du frågade mig bara aldrig.
– Vad vill du då? Att jag ska kasta ut dem?
Jag svarade inte. Jag klev upp, gick ut i köket och började laga borsjtj. Fyra timmar tog det: rödbetor, vitkål, stekning, buljong. Margareta satt på en pall bredvid och övervakade hur många skedar salt jag tog.
– För lite. Borsjtj utan salt är ingen borsjtj.
Jag tillsatte en halv sked till.
– Fortfarande för lite.
Jag saltade igen.
– Så där. Men rödbetorna gjorde du fel med ändå.
Tolv dagar. Fyra timmars matlagning om dagen. Fyrtioåtta timmar. En hel arbetsvecka, plus ytterligare en dag. Och framför mig fanns arton dagar till.
Efter lunchen kallade Margareta ut Johan på balkongen. Jag stod vid diskhon och hörde dem genom det öppna fönstret.
– Hon är inte rätt kvinna för dig, Johan. Kall är hon. Snål. Räknar kronor på din egen släkt. Du förtjänar bättre.
Jag stängde av vattnet. Tallriken i mina händer var hal av diskmedel. Jag ställde den i stället mycket försiktigt i diskstället. Helt rakt. Helt prydligt.
Sedan torkade jag händerna på handduken, gick in i sovrummet, öppnade datorn och började leta efter sista minuten-resor.
Turkiet, Antalya, avresa i övermorgon. Tjugoåtta dagar, trestjärnigt hotell, all inclusive. 4 400 kronor. På kortet fanns 4 800.
Jag klickade på ”boka”.
Mina händer skakade inte. För första gången på tolv dagar.
På morgonen den fjortonde dagen steg jag upp före alla andra. Klockan var fem. Det var mörkt och alldeles tyst.
Jag packade min väska. Sommarklänningar, baddräkt, sandaler, solkräm, laddare och pass. Väskan var liten, bara handbagage. Jag hade köpt den tre år tidigare just för att slippa checka in något.
På köksbordet lämnade jag en lapp. Jag skrev för hand med stora bokstäver, så att ingen skulle kunna påstå att de inte hade sett den.
”Välkomna! Er gästfria värdinna har åkt på semester. I en månad. I frysen finns kyckling och dumplings. Borsjtj tar fyra timmar att laga, och receptet kan Margareta. Ha en trevlig vistelse!”
Bredvid lappen lade jag reservnycklarna. Sedan gick jag.
Taxin stod redan utanför porten. Chauffören lyfte in min väska i bagageutrymmet.
– Till Landvetter?
– Till Landvetter.
Jag satte mig i baksätet, knäppte bältet och vände blicken mot våra fönster. Det var mörkt där inne. Alla sov.
Bilen rullade iväg. Jag lutade huvudet mot nackstödet och andades ut. Det kändes som om bröstkorgen plötsligt fick plats igen; jag hade inte förstått att jag i tolv dagar bara hade andats halvt. Axlarna sjönk ner. Det dovt pulserande trycket i nacken släppte.
Telefonen ringde 07.42. Då satt jag redan vid gaten. Det var Johan.
Jag tryckte bort samtalet.
Han ringde igen.
Jag avvisade det en gång till.
Ett meddelande dök upp: ”Var är du?!”
Jag skrev tillbaka: ”På flygplatsen. Jag åker på semester. I en månad. Precis som din släkt kom — utan förvarning. Läs lappen.”
I tjugotre sekunder hände ingenting.
Sedan började meddelandena rasa in.