”Har du blivit galen?”
”Mamma gråter.”
”Vem ska laga maten nu?”
”Sätt tillbaka pengarna.”
”Anna, det här är inte roligt.”
Jag läste vartenda meddelande. Särskilt det där om maten. I tolv dygn hade jag stått vid spisen för sex personer. Fyrtioåtta timmar sammanlagt. Två tusen tvåhundra kronor ur min egen plånbok. Och ändå var den första panikfrågan: vem ska laga mat?
Jag stängde av mobilen, stoppade ner den i väskan och just då ropades mitt flyg ut för ombordstigning.
I planet fick jag platsen vid fönstret. Jag knäppte bältet och lutade mig bakåt. Kvinnan bredvid mig, solbränd och kanske runt femtio, log vänligt.
”På semester?”
”Ja”, svarade jag. ”På semester.”
Och så log jag tillbaka så brett att kinderna nästan värkte. Det slog mig att jag inte hade lett på riktigt på väldigt länge.
Planet tog fart längs banan, skakade till och lyfte. Göteborg sjönk undan under oss: taken, vägarna, bilköerna. Någonstans där nere, i vår tvåa, satt Margareta säkert med min lapp i handen. Johan gnuggade sig förmodligen över näsroten. Erik frågade antagligen var frukosten höll hus.
Själv var jag på väg mot havet.
De första tre dagarna sov jag. Inget annat. Jag sov tolv timmar i sträck, för under de tolv föregående dagarna hade jag knappt fått ihop fem timmar per natt. Hotellet var lugnt, rummet var litet och balkongen vette mot poolen. Ingen ryckte upp mig halv sju. Ingen krävde soppa. Ingen stod bredvid och påpekade hur jag skar löken.
Först den fjärde dagen slog jag på telefonen igen.
Hundrafjorton meddelanden. Trettiotvå missade samtal. Arton från Johan. Sju från Margareta. Tre från Erik. Fyra från mamma, som Margareta tydligen hade ringt upp och beklagat sig för.
Jag började med Johans meddelanden och läste dem i ordning.
Första dagen var allt ilska: ”Du har svikit mig”, ”Hur kunde du göra så här?”, ”Mamma gråter.”
Andra dagen kom förhandlingen: ”Okej, kom hem så pratar jag med mamma”, ”Räcker det inte nu?”
Tredje dagen hade paniken tagit över: ”Anna, jag kan inte laga den där soppan”, ”Mamma tvingar mig att stå vid spisen”, ”Erik säger att han åker om han inte får ordentlig mat.”
Det sista läste jag två gånger. Erik, mannen som inte hade sköljt av en enda tallrik på tolv dagar, hotade alltså med att resa hem om ingen serverade honom mat.
Sedan öppnade jag Margaretas meddelanden.
Det första löd: ”Orm!”
Det andra: ”Min stackars lille Johan!”
Det tredje: ”Jag ska berätta för alla hurdan du är!”
Det fjärde var ett röstmeddelande på tre minuter. Jag lyssnade i trettio sekunder. Det räckte gott.
Till Johan skrev jag bara en enda rad: ”Jag är på semester. Jag kommer hem om tjugofyra dagar. Mat finns i affären på andra sidan gatan.”
Till mamma skickade jag: ”Mamma, jag mår bra. Jag vilar. Lyssna inte på Margareta, hon har sin egen version.”
Sedan stängde jag av mobilen igen och gick ner till havet.
Vattnet var varmt och salt. Jag flöt på rygg, såg upp i den blå himlen och insåg att jag inte hade badat i havet på sju år. Under alla de åren hade pengarna gått till Johans föräldrar, till reparationer på deras sommarstuga, till presenter åt hans släkt vid varje högtid. Min egen semester hade skjutits upp år efter år med samma löfte: ”Nästa år, Anna. Då åker vi, jag lovar.”
Nästa år hade till slut kommit.
Utan Johan. Utan svärmor. Utan trettiofyra tallrikar efter middagen.
Jag låg i vattnet i två timmar. Sedan gick jag upp, lade mig på en solstol och beställde kaffe. Servitören kom med en liten kopp och ett kex på fatet. Jag hade ingen brådska någonstans. Det fanns ingen hemma som väntade på att jag skulle koka soppa.
I mitten av andra veckan kom ett kort meddelande från Johan:
”De har åkt.”
Jag bad inte om detaljer. Jag frågade inte när, hur eller varför. Jag läste bara orden och lade undan telefonen.
På den tjugonde dagen skrev han igen: ”Vi måste prata när du kommer hem.”
Inga utropstecken. Inga anklagelser. Bara det: vi måste prata.
Jag svarade: ”Ja. Det måste vi.”
En månad gick. När jag landade var jag brun, utvilad och hade ungefär fyra hundra kronor kvar på kontot.
Johan mötte mig på flygplatsen. Han tog min resväska utan att säga något. I bilen satt vi tysta hela vägen hem.
Lägenheten var ren när vi kom in. Misstänkt ren, nästan som om han hade städat med flit. Möblerna stod där de brukade. Fikusen i fönstret levde fortfarande och hade till och med fått vatten. Luftmadrassen från arbetsrummet var borta.
”När åkte de?” frågade jag.
”En vecka efter dig.”
En vecka. Så länge hade de stått ut utan uppassning. Utan matlagning, utan städning, utan någon som handlade åt dem. Sju dagar, sedan packade de sina väskor.
”Mamma sa att hon aldrig mer sätter sin fot här”, lade Johan till.
”Jag förstår.”
Han satte sig i soffan och förde handen mot näsroten, men sänkte den nästan genast, som om han kom på sig själv.
”Du kunde ha sagt något”, mumlade han.
”Det gjorde jag. I tolv dagar. Du lyssnade inte.”
”Men att bara åka… det var ändå för mycket.”
”Och att bjuda hit fyra personer i en månad utan att fråga mig, det var lagom?”
Han svarade inte.
Vi blev inte sams. Vi kramades inte. Ingen av oss sa att allt var bra.
Nu sover Johan i vardagsrummet. Vi pratar kort och praktiskt: vem betalar elräkningen, vem köper mjölk. Margareta ringer honom varje kväll. Genom väggen hör jag hur hon berättar för sina väninnor att hennes svärdotter ”övergav sin man och stack till en semesterort”. I hennes version finns inga tallrikar. Ingen soppa. Inga fyrtioåtta timmar vid spisen.
Själv sover jag ensam i sovrummet.
Det är tyst.
Ingen väcker mig halv sju. Ingen kommenterar hur jag hackar lök.
Säg mig — gick jag för långt när jag åkte? Eller får en man som inte frågar först också reda ut följderna själv?