”Du ser ut som en bibliotekarie!” väste min man och föste undan mig till bordet längst bort, där ljudteknikern satt, som om jag vore något pinsamt han måste gömma för den fina kretsen. I två timmar svalde jag förnedringen. Men när han till slut skrek åt vakterna: ”För bort den där fattiglappen, hon hör inte hemma här!”, reste sig en man som hela staden brukade darra inför. Han gick inte fram till födelsedagsbarnet. Han kom till mig. Och när han sade sin mening högt, gled svärmor nästan ner under bordet…
— Så där tänker du inte gå. Ta av dig det. Du ser ut som en änka som ska begrava sin älskade katt.
Johan nöp tag i axelbandet på min klänning med två fingrar, som om tyget var smutsigt. Sammeten var faktiskt gammal och vacker, omsydd från mammas teaterklänning.
— Johan, det här är Chanel från åttiofem. Eller nästan, försökte jag säga med ett leende, fast något inom mig knöt sig hårt. — Det är tidlöst.
— Det är gammalt skräp, Anna! Skräp! Hans röst skar genom rummet. På halsen svällde den där venen fram, samma som alltid började slå när han talade om pengar eller om min ”misslyckade” släkt. — Mamma fyller jämnt i kväll. Det kommer folk från kommunhuset. Lindberg själv ska vara där! Och du ser ut som… som en bibliotekarie någon glömt kvar i ett dammigt arkiv.
Jag vände blicken mot spegeln. Där stod en mager kvinna med alldeles för stora, skrämda ögon och ett pärlhalsband som plötsligt kändes fånigt. Kanske hade han rätt? Kanske förstörde jag verkligen hans perfekta bild?
— Vad vill du att jag ska ta på mig då? Den där rosa saken med glittertrådar som du älskar? Orden slank ur mig innan jag hann hejda dem. Sådan var jag: när gråten brände bakom ögonlocken blev jag vass i stället.
Johan kastade en påse från en dyr butik på sängen.
— Ta den här. Mamma har köpt den. Och för Guds skull, plocka av dig dina… familjeklenoder.
I påsen låg en klänning. Illgrön, kort och med en urringning så djup att man hade kunnat gömma en hel diktsamling i den.
— Den där sätter jag inte på mig, sade jag lågt. — Jag tänker inte se ut som en clown.
Han kom så nära att jag kände doften av dyr konjak och av något annat, mer bittert: hans egen rädsla. Han var mer skräckslagen inför den här kvällen än jag.
— Du tar på dig det jag säger åt dig att ta på dig. Annars stannar du hemma. Nej, förresten, det gör du inte. Du följer med, du ler, och du sitter där jag placerar dig.
Sedan gick han ut och slog igen dörren så hårt att vårt bröllopsfoto föll ner från hyllan. Jag tog upp ramen. Glaset hade spruckit rakt genom bilden och delat oss i två halvor. Nästan övertydligt.
Jag drog ändå på mig min svarta klänning. Därefter fäste jag mormors brosch vid bröstet, en liten silverkvist med matta granater. Om han ville kalla mig änka, så gärna för mig. I kväll skulle jag begrava mitt äktenskap.
Restaurangen ”Versailles” gjorde verkligen allt för att leva upp till sitt namn. Förgyllda stuckaturer klängde till och med längs golvlisterna, och kristallkronorna hängde så lågt att de såg ut att vilja provsmaka salladen på borden.
Gästerna blänkte och glimmade från alla håll.