Mitt i salen tronade svärmor, Maria, orubblig och massiv som isbrytaren Oden i packis. Hon bar en golvlång klänning i tung brokad och hade hängt på sig så mycket guld att jag på fullt allvar började undra hur hennes nacke orkade bära allt.
Johan övergav mig nästan genast vid entrén.
— Vänta här. Jag ska bara hälsa på några viktiga personer, muttrade han, och i nästa sekund försvann han in bland blanka kavajer och uppklistrade leenden.
I stället dök min svägerska Sara upp. Det var samma Sara som en gång med full övertygelse hade trott att Anna Achmatova var någon influencer på sociala medier.
— Men oj, Anna! Hon synade mig uppifrån och ner med en blick som kunde få grädde att surna. Varför ser du så där… dyster ut? Gav inte Johan dig pengar till en stylist?
— Jag tycker om när skönhet får vara naturlig, Sara.
— Jaha du. Hör här. Hon lutade sig närmare, sänkte rösten och log med ett rovdjurs mildhet. Mamma bad mig säga en sak. Du ska inte sitta vid honnörsbordet. Där är platserna redan bestämda: affärspartners, investerare, betydelsefulla kontakter. Det finns ingen stol över.
— Och var har man tänkt placera mig? frågade jag, medan fingertopparna långsamt blev iskalla.
— Där borta. Hon gjorde en slarvig gest mot hörnet längst in, nära dörren till köket. Vid fotograferna och ljudkillen. Där hör man dessutom bättre och… ja, du är inte i vägen för någon.
Sedan svängde hon runt på sina klackar och fladdrade i väg.
Jag gick mot bord nummer femton. Det vinglade redan innan jag hann röra vid det. Bredvid stod en enorm högtalare som pumpade ut bas så hårt att revbenen vibrerade. Vid bordet satt en dyster ljudtekniker och tuggade på en liten tartlett.
— Är det ledigt? frågade jag.
— Sätt dig, morsan, grymtade han. Men börja inte gnälla över volymen.
En timme gick. Inte en enda gång lät Johan blicken glida åt mitt håll. Han hade tagit plats på Marias högra sida, fyllde på vin i glasen, skrattade högt och kastade huvudet bakåt. Där hörde han hemma: bland pengar, inflytande och människor som smickrade honom.
Själv satt jag där som någon fattig kusin från landsorten, trots att jag var född mitt i Stockholm. Servitörerna behandlade mig som luft. Vårt lilla ”tekniska” bord rundades med sådan imponerande skicklighet att man kunde tro att vi var osynliga.
— Ursäkta! Jag försökte fånga upp en förbipasserande servitris genom att höja handen. Skulle jag kunna få lite vatten?
— Det är bordsservering på banketten, ni får vänta på er tur, snäste hon utan att ens se på mig.
Ljudteknikern fnös lågt.
— Slösa inte energi. Vi är bara rekvisita här. Vill du ha en macka? Jag har med mig.
Han drog fram en plastlåda ur ryggsäcken, fylld med hembredda smörgåsar. Lukten av korv fick illamåendet att stiga i halsen på mig.
Jag såg bort mot min man. Han stod halvt framåtlutad och försökte ivrigt övertyga en gråhårig man i dyr kostym om något. Mannen lyssnade med trött min och nickade då och då, som om han gjorde Johan en tjänst.
Plötsligt knackade Maria med gaffeln mot sitt glas. Sorlet dog ut.
— Mina kära! Hennes röst, förstärkt av mikrofonen, fyllde hela lokalen. I dag är jag lycklig. Alla jag älskar är samlade här. Min son, min dotter, mina samarbetspartners!
Hon fortsatte att räkna upp gäster i nästan tio minuter. Mitt namn nämndes aldrig. Jag var bara ”Johans fru”, ett bihang till hans anseende, något man den här kvällen tydligen hade valt att ställa undan i ett förråd.
När skålandet väl började fattade jag mitt beslut: jag skulle åtminstone göra det som anständigheten krävde.