Jag reste mig därför, fortfarande med den lilla presentasken hårt tryckt mellan fingrarna. Inuti låg den antika porslinsfigurin jag hade jagat i ett halvår, en sådan där gåva man inte köper i sista minuten utan väljer med omsorg, med en människas smak i tankarna. Med den i händerna började jag gå mot honnörsbordet.
Det kändes som en evighet. Varje steg tog mig genom en korridor av blickar; några öppet föraktfulla, andra nyfikna på det där hungriga sättet människor blir när de anar en skandal.
Johan fick syn på mig först när jag bara hade ett par meter kvar. Hans ansikte drog ihop sig, som om han svalt något surt. I nästa sekund flög han upp så hastigt att stolen välte bakom honom. Han ställde sig rakt framför mig och spärrade vägen.
— Vart tror du att du är på väg? väste han, lågt nog för att orden bara skulle nå dem närmast.
— Jag vill gratulera din mamma, svarade jag.
Min röst skakade, trots att jag försökte hålla den stadig.
— Gå tillbaka och sätt dig, sade han och grep tag om min armbåge så hårt att det högg till. — Gör mig inte till åtlöje.
— På vilket sätt gör jag det? Genom att vara din fru?
Hans mun vred sig.
— Genom att se ut som om du inte hör hemma här, fräste han. — Har du sett dig själv? Du är en främling i det här rummet. Ingen. Mamma vill inte lyssna på dina högtravande utläggningar om konst. Försvinn.
— Johan, du gör mig illa, viskade jag och försökte dra loss armen.
Han lutade sig närmare.
— Det kommer göra mer ont när jag spärrar dina kort, sade han och knuffade mig bakåt. — Tillbaka till ditt hörn. Och våga inte öppna munnen.
Just då dog musiken ut. Dj:n bytte låt, och det korta glappet lade sig över salen som ett lock. Därför skar Johans sista ord rakt genom tystnaden, höga nog för alla att höra:
— …LÄR DIG DIN PLATS, DIN SNYLTARE! DU ÄR HÄR ENBART FÖR ATT VI TYCKER SYND OM DIG!
Hundratals ögon vändes mot oss på en gång. Maria stelnade med en bit fisk kvar på gaffeln. Sara förde handen till munnen, men jag såg hur hon försökte dölja ett leende.
Jag stod mitt i salen och kände mig flådd inför allas blickar. Hettan steg upp i ansiktet, brände halsen, kinderna, ögonlocken. Jag ville sjunka rakt genom det smaklösa, gyllene parkettgolvet och försvinna.
— Vad sa du? frågade jag.
Det var bara en viskning, men i den totala tystnaden lät den nästan som ett rop.
Johan förstod att han hade gått för långt. Det syntes i hans blick, i den korta ryckningen vid tinningen. Men inför sina ”grabbar” kunde han inte backa. I stället valde han att krossa det lilla som fanns kvar.
— Jag sa att du ska sluta tränga dig på anständigt folk med din billiga lilla present, sade han kallt. — Försvinn ur min åsyn. Du förstör festen. Servitör! Ta hand om damen, hon mår visst inte bra.
En väktare började gå mot oss. Han var enorm, bred som ett skåp, med nacke som en mur.
— Följ med här, sade han dovt och sträckte ut handen mot mig.
Jag kramade asken så hårt att kartongen gav vika under fingrarna. Tårarna jag hade hållit tillbaka hela kvällen brast fram utan nåd. Det var över. Inte bara kvällen. Allt.
Jag vände mig om för att springa därifrån, men kroppen lydde inte. Ena klacken fastnade i en skarv mellan parkettstavarna, och jag tappade balansen.
— Rör henne inte.
Rösten var inte särskilt stark. Ändå fanns där en sådan självklar auktoritet att väktaren genast drog tillbaka handen, som om han hade bränt sig.
Vid bordet intill, delvis dolt i skuggan från en pelare, reste sig en man. Jag hade lagt märke till honom tidigare i förbifarten. Han hade suttit ensam, druckit vatten och inte talat med någon.
Han var lång, med helt silvervitt hår och en profil skarp som ett rakblad. Den grå kavajen han bar var enkel, nästan anspråkslös, men den satt på honom med en elegans som de lokala miljonärernas Brioni-kostymer bara kunde drömma om.
Långsamt kom han fram mot oss. Slagen från hans käpp mot golvet ekade genom salen som en sträng, obeveklig takt.