som om någon osynlig räknade ner de sista sekunderna.
Hela salen stelnade. Johan tappade färgen i ansiktet. Maria reste sig långsamt, och gaffeln gled ur hennes hand och slog mot tallriken.
Främlingen stannade framför mig. Det fanns ingen medömkan i hans blick. Bara ett vaket intresse. Och en vrede som låg alldeles stilla under ytan.
— Johan, om jag inte misstar mig? frågade han utan att ens se åt min man.
— Ja… och ni är? Johan försökte låta kaxig, men rösten sprack förrädiskt.
Mannen lät frågan falla obesvarad. Hans ögon vilade på min brosch.
— Bergman? Tidigt arbete? undrade han med låg röst.
— Nej, från Lindströms verkstad, svarade jag automatiskt och drog efter andan genom näsan. Silver och granater. Ett arvegods.
Då log han. Det var ett märkligt leende, varmt och oväntat, som på ett ögonblick mjukade upp hela hans stränga ansikte.
— Er hustru har en osviklig smak, unge man. Det kan man inte säga om er. Inte heller om allt det här… Han lät käppen göra en långsam båge mot den gulddränkta salen. — …spektaklet.
— Vem tror ni att ni är? skrek min svärmor gällt. — Vakterna! Varför släpper man in främmande människor här?
Först då vände den silverhårige mannen sig mot henne.
— Maria, känner du inte igen mig? Eller har du förträngt vem det var som gav dig din första miljon när du skulle öppna ditt lilla stånd på nittiotalet?
Ett sus drog genom gästerna. Maria grep sig om bröstet och sjönk ner på stolen som om benen plötsligt burit slut.
— Erik…? viskade Johan med läppar som blivit kritvita. — Koncernägaren? Men ni… ni skulle ju vara i London!
— Jag kom hit för att själv se vem jag tänkte anförtro ledningen av filialen åt, sade mannen och fäste en hård blick vid Johan. — Och nu har jag sett tillräckligt. En småsint, ouppfostrad tyrann som inte är värd ens lillfingret på sin hustru.
Sedan vände han sig åter mot mig.
— Anna, eller hur? Jag har läst era texter om Stockholms arkitektur. Ni skriver briljant.
Han bugade lätt och räckte mig armen.
— Luften här inne har blivit alltför kvav av billiga parfymer och ännu billigare människor. Min bil väntar utanför. Vi åker och äter någonstans där man inte skriker och där ingen tar sig friheten att förödmjuka kvinnor.
Han böjde sig närmare mitt öra och viskade de ord som fick huden på min rygg att knottra sig:
— Ta min arm, flicka lilla. När de ser vem du går med kommer de att svälja sina tungor. Just nu är du drottningen. De andra är bara följet.
Jag såg på Johan. Han stod med munnen halvöppen, lik en fisk som kastats upp på land. Sedan såg jag på Maria, som drack vatten i häftiga, darrande klunkar.
Jag rätade på ryggen. Rörde vid den där ”änkebroschen” och satte den på plats. Därefter lade jag handen på Eriks arm. Tyget i hans kavaj var varmt och strävt mot mina fingrar.
— Med största nöje, sade jag högt.
Vi gick genom hela salen mot utgången. Tystnaden var så kompakt att jag hörde hur den ”sorgliga” sammeten i min klänning prasslade vid varje steg. Ingen vågade säga ett ord.
Vid dörrarna stannade jag och såg mig om. Johan stod fortfarande kvar mitt på golvet, liten och ynklig i sin dyra kostym. Jag kände ingen skadeglädje. Bara lättnad.
Äntligen hade jag begravt det här äktenskapet.
Och minnesstunden hade blivit en fullständig succé.