— Behöver tant hjälp till utgången? — sade expediten syrligt och mätte mig från topp till tå. — Kläderna här inne är inte direkt avsedda för pensionärer. Kanske torget passar bättre?
Jag stod framför glasmontern där klänningarna hängde. Handväskan höll jag i ena handen, jackan hade jag slängt över axeln. Flickan bakom disken betraktade mig som om jag vore något äckligt som hamnat på hennes lunchfat.
— Jag ville bara titta lite, svarade jag lugnt.
— Jaha, bara titta, fnös hon. — Den sorten känner vi igen. Först provar ni halva butiken, skrynklar ner allt och sedan går ni utan att köpa en enda sak. Det här är en exklusiv butik, förstår ni. Inte någon second hand.
Hon var ung, kanske tjugoåtta, klädd i en tajt svart klänning, med skrikigt målade naglar och ett ansiktsuttryck som drypte av överlägsenhet. På namnbrickan vid bröstet stod det: Emma.
En tanke for genom mitt huvud: hon hade inte den blekaste aning om att jag för en månad sedan köpte både butiken och själva fastigheten. Och nu stod hon alltså och förolämpade sin egen chef.
— Får jag se på era nyheter? frågade jag och nickade mot ställningen med klänningar.
— Nyheter? Emma gick långsamt längs raden av galgar och rättade till dem med demonstrativt trötta rörelser. — Är du säker, lilla tant? Allt där är dyrt. Väldigt dyrt. Det vore kanske klokare att titta på reaavdelningen. Där finns säkert något enklare.
Jag tog några steg närmare och lyfte fram en blå klänning. Tyget kändes mjukt och lent, nästan sidenaktigt, och snittet var klassiskt. Ett välgjort plagg, utan tvekan.
— Vad kostar den här? frågade jag.
Emma kastade en blick på prislappen och drog på munnen.
— Sex tusen åtta hundra kronor, sade hon utdraget. — Men det är egentligen ingen idé att du ens tittar. Den ligger uppenbart utanför din budget.
Jag svarade inte. I stället höll jag kvar klänningen, synade sömmarna och granskade avslutningarna. Kvaliteten var god. Den var värd sitt pris. Kanske hade den till och med kunnat säljas dyrare.
— Jag skulle vilja prova den, sade jag.
— På riktigt? Emma höjde ena ögonbrynet. — Du är medveten om att om du smutsar ner den eller river sönder något så måste du betala? Sådana regler har vi här. Sex tusen åtta hundra kronor kommer ingen att bara stryka åt dig.
— Jag förstår, sade jag och nickade.
— Nåväl, expediten ryckte på axlarna. — Du bestämmer. Men om du ändå inte tänker köpa, säg det direkt. Slösa inte bort min tid i onödan. Jag ska snart ha lunch.
Hon tog ner klänningen från galgen och räckte över den på ett nonchalant sätt, nästan som om hon överlämnade en smutsig golvtrasa.
— Provrummet är där borta, sade hon och pekade mot hörnet. — Och var försiktig med dragkedjan. Den är italiensk och känslig.
Jag tog plagget och gick in i provrummet. Dörren stängdes bakom mig. Jag klädde av mig och drog klänningen över kroppen. Den satt perfekt. Den djupa blå färgen lyfte fram mina ögon, modellen dolde det jag inte ville framhäva och längden var precis rätt. Framför spegeln vände jag mig långsamt åt båda håll. En vacker klänning. Välskuren, ordentligt sydd och absolut värd pengarna.
När jag kom ut satt Emma bakom disken med en tidning uppslagen framför sig och tuggade tuggummi. Hon brydde sig inte ens om att lyfta blicken.
— Nå? frågade jag.
Först då slet hon sig motvilligt från tidningen och lät ögonen glida över mig.
— Tja, i princip ser det väl okej ut, sade hon släpigt. — För din ålder är det helt acceptabelt. Fast urringningen är ärligt talat lite väl djup. När man har passerat femtio behöver man inte visa upp sig så där. Rynkor på halsen är ju inte direkt smickrande, om man säger så.
Jag är femtiofyra år. Ja, jag har rynkor. Men jag skäms inte för dem. Jag har förtjänat varenda en. Varje veck är ett år av arbete, erfarenhet och motstånd som jag har tagit mig igenom.
— Jag tar den, sade jag.
Emma lade ifrån sig tidningen och rätade på ryggen.
— Allvarligt? Den oförställda förvåningen i hennes röst gick inte att missa. — Du vet säkert vad den kostar?
— Sex tusen åtta hundra kronor, upprepade jag. — Ja, det vet jag.
Expediten reste sig, kom närmare och kisade mot mig, nu med ett nytt slags intresse i blicken.
— Jaså, sade hon långsamt. — Och hur hade du tänkt betala? Med pensionen på avbetalning? Eller har barnbarnen skramlat ihop?
Jag tog upp ett kort ur väskan och lade det på disken.
— Med det här.
Emma plockade upp kortet och vred det mellan fingrarna. När hon såg den svarta plasten och logotypen för premiumbanktjänsten gav hon ifrån sig ett kort hånfullt skratt.
— Oj då, ett svart kort, sade hon med tydlig sarkasm. — Har du kanske hittat en rik make? Eller är det någon generös äldre herre som hjälper till?
Hon tystnade ett ögonblick, som om hon sparade den sista förolämpningen för att få den att träffa ännu hårdare.