— Fast i din ålder duger väl en farbror lika bra, bara han betalar.
Jag svarade inte. Jag lät bara blicken vila på henne, stilla och utan att röra en min. Jag väntade på att hon skulle slå in köpet. Mina händer var stadiga. Rösten behövde jag inte ens använda. Jag visste redan att hennes överlägsna min snart skulle kollidera med något betydligt hårdare än hennes egna fördomar: verkligheten.
— Nåväl, vi får väl se, sade Emma och stack in kortet i terminalen. — Strax får vi veta om det faktiskt finns pengar på det där, eller om det bara är en plastbit att glänsa med. Sådana där kort kan man ju köpa var som helst nuförtiden.
Terminalen gav ifrån sig ett kort pip. Betalningen godkändes.
Emma drog ut kortet och sneglade på kvittot. Hennes ansikte förändrades på ett ögonblick; munnen stramades åt som om hon just bitit i något surt.
— Varsågod, mumlade hon och räckte fram både kortet och kvittot. — Byt om, så packar jag klänningen.
Jag gick tillbaka in i provrummet, tog av mig klänningen och drog på mig mina egna kläder igen. När jag kom ut stod paketet redan färdigt i en påse med butikens logotyp. Emma hade inte gjort minsta försök att le. Inte heller kom det något tack.
— Här, ta den, sade hon och sköt påsen över disken mot mig. — Och kom gärna tillbaka, om pensionen räcker. Eller om farbrorn öppnar plånboken igen.
Jag tog emot påsen, men gick inte. I stället såg jag noggrant på henne.
— Emma, sade jag lugnt. — Hur länge har du arbetat här?
Hon rynkade pannan och lade armarna i kors över bröstet.
— Vad spelar det för roll för dig?
— Jag undrar bara.
— Tre år, om du nu absolut måste veta, fräste hon. — Tre år har jag stått här. Och?
— Tre år, upprepade jag med en liten nick. — Då förstår jag. Vet du vem som äger butiken?
Frågan fick henne att dra på munnen, irriterat och avvisande.
— Självklart vet jag det. Tidigare var det Maria som ägde stället. Sedan sålde hon det till någon. Den nya ägaren har jag aldrig sett. Det är Anna, butikschefen, som sköter allt praktiskt. Varför frågar du?
— Var finns Anna just nu?
— På lagret. Hon tar emot en leverans. Varor har kommit. Vad är det nu då, tänker du klaga? Emma log snett. — Och vad exakt skulle du klaga på? Jag har inte gjort dig något. Du fick köpa klänningen, jag tog betalt. Allt gick helt enligt reglerna.
— Var snäll och be henne komma hit, sade jag.
— Varför behöver du prata med butikschefen? Emma himlade med ögonen. — Anna är upptagen. Hon har massor att göra. Hon har knappast tid att stå och prata med varenda liten tant som känner sig stött.
— Be henne komma ändå.
Emma fnös, men tog fram telefonen och slog ett nummer.
— Anna? Det är en kund här som kräver att få prata med dig. Ja, nu direkt. Kan du komma ut, tack? Hon står här och vägrar gå. Mm, ute i butiken. Okej.
Hon avslutade samtalet och såg på mig med trots i blicken.
— Hon kommer strax. Men du slösar bara bort allas tid. Jag har inte sagt något särskilt. Och förresten är jag alltid artig. Fråga vilka kunder du vill.
Jag sade ingenting. Jag stod kvar vid disken med påsen i handen och lät blicken glida mot fönstret. Utanför föll snön i täta, mjuka flingor. Människor skyndade förbi på trottoaren, insvepta i halsdukar och vinterrockar, upptagna av sina egna ärenden. En helt vanlig vinterdag. En helt vanlig butik. Och om några ögonblick skulle ingenting här kännas lika vanligt längre.
Efter någon minut öppnades dörren till personalutrymmet. En kvinna i fyrtiofemårsåldern kom ut med en pärm tryckt mot bröstet. Hon bar en strikt grå dräkt, håret satt prydligt och ansiktet bar spår av trötthet. Det var Anna, butikschefen.
Jag hade träffat henne en gång tidigare, för ungefär en månad sedan, när avtalet om köpet av butiken skrevs under. Men hon kände inte igen mig. Då hade jag haft glasögon, håret uppsatt i en stram knut och en mörk affärsdräkt. Nu var håret utsläppt, jag bar jeans, en mjuk tröja och diskret smink. Det var inte märkligt att hon inte kopplade ihop mig med den kvinna hon mött vid kontraktsbordet.
— God dag, sade Anna hövligt, men med en försiktig vaksamhet i rösten. — Vad kan jag hjälpa till med?
— God dag, svarade jag. — Jag skulle vilja veta om Emma alltid talar till kunder på det här sättet.
Butikschefens ögon smalnade en aning och hon kastade snabbt en blick mot säljaren.
— Vad har hänt? Emma, har det varit något problem?
— Det har inte varit något problem alls! utbrast Emma genast. — Jag pratade helt normalt med henne! Hon letar bara efter något att klaga på!
— Hon kallade mig tant, sade jag med samma lugn och såg Anna rakt i ögonen. — Hon erbjöd sig att följa mig till utgången, eftersom jag enligt henne inte hörde hemma i den här butiken.