Hon påstod dessutom att jag borde gå till torget i stället. Enligt henne slösade jag bara bort hennes arbetstid. Hon frågade om jag tänkte betala med pensionen i avbetalningar, eller om mina barnbarn hade samlat ihop pengar åt mig. Sedan antydde hon att jag säkert hade någon rik äldre man som försörjde mig. Och till sist upplyste hon mig om att rynkor på halsen inte direkt gör sig bra i en klänning med urringning.
Färgen försvann ur Annas ansikte. Hon knep ihop pärmen hon höll i så hårt att knogarna blev alldeles vita.
— Emma, sade hon lågt, men varje ord var skarpt och tydligt. — Stämmer det här?
— Hon vrider ju allt! pep säljaren till. — Jag skämtade bara lite! Vi har väl en avslappnad ton här, eller? Jag pratar alltid så med kunderna. Ingen annan tar illa upp!
— Ett skämt om pension och en rik äldre man? Anna pressade ihop läpparna till ett smalt streck. — Emma, vi har redan haft samtal om hur du bemöter människor. Under det senaste halvåret har du fått tre skriftliga tillsägelser. Det här är fullständigt oacceptabelt.
— Men snälla nån! Emma gjorde en avfärdande gest med handen. — Hon köpte ju klänningen! Hon betalade 6 800 kronor! Då kan det väl inte ha varit så farligt?
— Inte så farligt? Jag öppnade min väska, tog fram legitimationen och ägarhandlingarna och vek upp papperen. Sedan lade jag dem på disken framför Anna. — Var vänlig och läs noggrant.
Anna tog dokumenten med en rörelse som plötsligt blivit försiktig. Hon slog upp ägarbeviset, lät blicken gå över raderna och bleknade ännu mer. Först såg hon på mig, sedan ner på papperen igen, och därefter tillbaka på mitt ansikte.
— Herregud, viskade hon. — Karin Andersson. Förlåt mig. Jag kände inte igen dig på en gång. Du… du ser så annorlunda ut. Jag menar, yngre. Enklare klädd. Inte som jag mindes dig.
Emma stirrade på oss med uppspärrade ögon.
— Va? Vem är hon?
— Det här är Karin Andersson, sade Anna långsamt, som om orden var svåra att få fram. — Ägaren till butiken och till hela fastigheten. Hon köpte allt för en månad sedan för arton miljoner kronor. Hela paketet. Byggnaden, verksamheten, lagret, allt. Och du har precis kallat henne tant och antytt att hon har en rik gubbe som betalar åt henne.
Det blev alldeles tyst.
Emma stod där med munnen halvöppen. Ansiktet gick från kritvitt till rött och sedan tillbaka till blekt igen. Hon tog ett steg bakåt mot väggen och grep tag i diskkanten, som om benen inte längre bar henne.
— Jag… jag visste inte, stammade hon. — Jag såg ju inte… Förlåt, jag trodde…
— Du trodde att det var tillåtet att vara oförskämd mot äldre kvinnor, avslutade jag åt henne. — För att du anser att de inte förtjänar respekt. För att du utgår från att de saknar pengar. För att de är gamla. För att de enligt dig hör hemma på en marknad och inte i en butik som den här.
— Nej! Det var inte så jag menade! Emma tog sig om huvudet. — Jag bara… jag tänkte mig inte för! Det var ett skämt!
— Ett skämt, upprepade jag stilla. — Så att förnedra en annan människa är humor för dig. Då förstår jag. Anna, vad har Emma i månadslön?
— Trettiotvå tusen kronor, svarade Anna dämpat.
— För vilket arbete exakt?
— Kundbemötande. Rådgivning. Försäljning. Att ta hand om köp och beställningar.
— Och hur sköter hon den delen av jobbet? Är hon bra på det?
Anna teg en stund. Sedan sänkte hon blicken.
— Nej, erkände hon. — Om jag ska vara helt ärlig, nej. Vi har fått klagomål. Flera gånger under det senaste året. Kunder har sagt att Emma är otrevlig, arrogant och nedlåtande. Det har också hänt att personer lämnat butiken utan att köpa något, just på grund av hennes uppträdande.
— Varför har hon då inte fått gå tidigare?
— Jag ville säga upp henne, suckade Anna. — Men jag var rädd att stå utan säljare. Det är svårt att hitta någon med rätt erfarenhet inom vår nisch. Jag hoppades att Emma skulle skärpa sig. Jag gav tillsägelser och hade samtal med henne.
— Men hon skärpte sig inte, konstaterade jag. — Då är det dags att agera. Emma, du är uppsagd. Från och med i dag. Du får din slutlön och sedan kan du gå.
Säljaren klamrade sig fast vid kanten av disken.
— Det kan ni inte göra.