— Inte på det här viset! flämtade hon fram. — Jag har arbetat här i tre år. Jag har anställningstid. Jag har rättigheter!
— Jo, det kan jag, svarade jag utan att höja rösten. — Jag äger den här verksamheten. Och jag tänker inte låta någon behandla kunder illa under mitt tak. Anna, var vänlig och ordna handlingarna. Ange grunden tydligt: grovt åsidosättande av arbetsdisciplinen samt upprepade brott mot reglerna för kundbemötande.
— Jag förstår, sade Anna och nickade kort. — Jag tar hand om det redan i dag.
— Men jag bad ju om ursäkt! Emma tog ett steg närmare mig, och nu darrade hennes röst. — Snälla, ge mig en chans till. Jag ska aldrig göra om det. Jag lovar!
Jag mötte hennes blick utan att vika undan.
— Du behöver inte lova någonting. Och du behöver inte be. Under det senaste halvåret har du fått tre skriftliga anmärkningar. Du har redan fått chanser. Fler än en. Du valde att inte ta dem. I stället fortsatte du att förödmjuka människor som kom hit för att handla. Nu får du bära följderna av dina egna beslut.
— Jag hatar er! skrek Emma, och den tillkämpade ångern försvann helt ur hennes ansikte. — Ni är bara en elak, hämndlysten gammal kärring! Ni kom hit med flit för att sätta dit mig!
Anna klev genast fram. Hennes ansikte hade hårdnat, och hon grep bestämt tag om Emmas arm.
— Emma, nu är det nog. Du är tyst och går ut i personalrummet. Hämta dina saker och lämna lokalen omedelbart. Din slutlön förs över till ditt konto i morgon.
Emma slet sig loss, böjde sig ner och drog fram sin väska under disken. Sedan ryckte hon av sig namnskylten från bröstet och kastade den i golvet med sådan kraft att den studsade till. Utan att säga mer rusade hon genom butiken och ut. Dörren slog igen bakom henne så hårt att glaset i skyltfönstret skallrade.
Kvar stod bara jag och Anna.
— Förlåt, Karin, sade hon lågt. Rösten bar inte riktigt. — Det här är mitt ansvar. Jag borde ha avslutat hennes anställning för länge sedan. Jag svek dig.
— Sluta klandra dig själv, svarade jag. — Det viktiga är att det är gjort nu. Tror du att du kan hitta någon som ersätter henne?
— Ja, absolut. Jag har faktiskt redan en person i åtanke. En kvinna på fyrtiotvå år, erfaren, har arbetat i en liknande butik tidigare. Hon är lugn, artig, inte det minsta självgod och har mycket goda referenser.
— Utmärkt. Anställ henne så snart du kan. Och jag vill att du samlar resten av personalen. Var tydlig med en sak: respekt för kunderna är inte någon dekorativ fras vi använder i personalhandboken. Det är själva grunden för vår verksamhet. Det spelar ingen roll hur gammal en kund är, hur personen är klädd eller hur mycket pengar som finns i plånboken. Varenda människa som kliver in här ska bemötas med uppmärksamhet, vänlighet och värdig service. Det är en regel som inte går att förhandla bort.
— Jag förstår, sade Anna. — Jag håller ett möte med dem. Redan i kväll, efter stängning.
— Tack. Och en sak till.
Jag tog upp ett visitkort ur fickan och räckte det till henne.
— Om något uppstår, vad som helst, ringer du mig direkt. Oavsett tid. Från och med nu kommer jag dessutom att titta in här en gång i veckan. Utan förvarning. Jag vill se hur butiken fungerar när ingen har hunnit förbereda sig.
Anna tog emot kortet, läste namnet noggrant och stoppade sedan ner det i kavajfickan.
— Det ska jag göra. Jag håller dig underrättad. Och klänningen, Karin? Är du nöjd med den?
För första gången på en stund log jag.
— Den är fantastisk. Välgjord och vacker. Jag kommer att bära den med glädje.
— Det gläder mig. Behöver du något mer är det bara att säga till.
Jag tog farväl av Anna och lämnade butiken. Utanför bet kylan genast tag i kinderna. Vinden var vass, och snöflingorna slog mot ansiktet som små nålar. Jag gick fram till bilen, öppnade dörren och satte mig bakom ratten. På passagerarsätet lade jag påsen med klänningen, startade motorn och vred upp värmen.
Sedan tog jag fram mobilen ur väskan och skrev ett kort meddelande till Anna: ”Tack för att du agerade snabbt. Jag väntar på besked om den nya medarbetaren.” Jag tryckte på skicka och lade undan telefonen.
De där 1,8 miljonerna kronorna hade jag sparat ihop under tjugo år. Jag köpte inte huset för att tjäna pengar. Jag köpte det för att ha en plats där jag skulle bli behandlad med respekt. En plats där ingen dömde mig efter födelseåret i passet.
Emma trodde att min ålder gjorde mig svag.
Hon hade fel.
Respekt är inget man kan kräva med tomma ord.
Den måste förtjänas.