— Hur kan du kalla den här lägenheten för din? Vi bor ju här allihop, och du har inte rätt att bestämma vem som får stanna och vem som inte får det! fräste svärmodern.
— Jag sa nej, upprepade Anna och kämpade förtvivlat för att inte tappa behärskningen. — Det här är min bostad. Och jag tänker inte…
— Din? avbröt svärmodern och kisade misstroget mot henne. — Och familjen då? Erik, hör du vad din fru säger?
Anna öppnade dörren långsamt, nästan motvilligt. Klockan var redan nära nio. Hon hade blivit sen från jobbet, helt uppslukad av ett projekt som hade slukat varenda minut av dagen. Inne i lägenheten pågick, precis som vanligt, ett högljutt gräl.
— Sen igen! ropade Margareta så fort Anna steg över tröskeln. — Erik sitter här hungrig!
Anna drog ett djupt andetag medan hon tog av sig kappan. Allting kändes märkligt, som om hon inte längre kom hem till sig själv utan till någon annans område, där hon bara var en tillfällig gäst.
För en och en halv månad sedan hade Erik bett henne att låta hans föräldrar bo hos dem medan deras egen bostad renoverades. Då hade hon sagt ja utan att tveka. Det skulle ju bara röra sig om två, kanske tre veckor. Ingenting att tala om. Men veckorna hade gått, och föräldrarna hade blivit kvar. Det som från början verkat harmlöst höll på att förvandlas till en utdragen mardröm.
— God kväll, sa Anna när hon gick in i köket.
Erik och Lars satt vid bordet med blickarna fästa vid tv:n. Margareta stod vid spisen och slamrade irriterat med kastruller och lock.
— Jag bad dig komma hem senast klockan sju! fortsatte svärmodern förebrående och vände sig mot Anna. — I vår familj har vi ordning. Vi är vana vid att äta middag i tid.
Anna öppnade kylskåpet med långsamma rörelser och försökte dölja hur spänd hon var.
— Jag arbetade, svarade hon så jämnt hon kunde. — Ett viktigt projekt behövde bli klart.
— Arbete, arbete… fnös Margareta hånfullt. — Men vem ska ta hand om din man? Erik, säg något till henne!
Erik sjönk ihop en aning på stolen, uppenbart osäker på vilken sida han borde välja.
— Anna, kanske vore det faktiskt bättre om du försökte komma hem lite tidigare? mumlade han och undvek hennes blick.
Anna pressade ihop läpparna. Tidigare hade han aldrig förebrått henne för sena arbetskvällar. Men sedan hans föräldrar flyttade in hade något förändrats. Eller var det bara hon som inbillade sig?
— Precis, instämde Lars och slet till slut blicken från tv-skärmen. — En kvinna måste tänka på familjen. Nuförtiden…
Anna stelnade till. Hur många gånger hade hon inte redan hört det där ordet, ”nuförtiden”, uttalat som om det i sig förklarade allt?
— Jag ska laga middag nu, sa hon lågt och började plocka fram matkassarna.
— Besvära dig inte, avbröt Margareta och gjorde en avfärdande gest. — Jag har redan ordnat allt. Och jag har flyttat om bland dina saker i skåpen också. Du hade ju ställt allting helt tokigt.
Anna frös mitt i rörelsen.
— Vad menar du med att du har flyttat om? Det här är mitt kök, Margareta…
— Just det, ditt kök, nickade svärmodern utan att blinka. — Men saker måste stå på ett ordentligt sätt. Jag har trots allt skött ett hem i många år.
Anna kände hur ilskan började koka inom henne. Hon såg bort mot bordet. Erik satt med sänkt huvud, som om han helst ville göra sig osynlig.
— Förresten, tillade Margareta plötsligt och lät blicken vandra kritiskt över väggarna, ni borde verkligen renovera här också. Allt ser så gammalt ut.
Anna bet ihop käkarna.
— Margareta, sa hon och ansträngde sig för att hålla rösten stadig, vi kom överens om att ni skulle bo hos oss medan er renovering pågick. Men den har ju inte ens börjat än. Kanske är det dags att fundera på hur länge det här egentligen ska fortsätta?
Margareta drog efter andan och började tala om renoveringen.