— Det har uppstått en massa problem, suckade hon tungt. Hantverkarna kom inte när de skulle, och dessutom hade de med sig fel material… Så vi blir nog tvungna att stanna hos er ett litet tag till.
— Hur länge då? frågade Anna lågt.
— Äsch, två, kanske tre månader. Inte mer, sade Margareta och viftade bort frågan som om den saknade betydelse. Vad är det att göra så stor sak av? Vi är väl knappast till besvär.
Anna kände hur fingrarna drog ihop sig till hårda knytnävar. Två eller tre månader? Skulle hon alltså leva så här i ytterligare två eller tre månader?
— Erik, min pojke, sade Margareta plötsligt med en nästan sjungande röst och ett leende som fick Anna att stelna, tänk om vi inte skulle stressa med renoveringen alls?
Hon lät orden hänga i luften ett ögonblick, och sedan fortsatte hon, som om hon just hade kommit på något genialiskt:
— Vi kan sälja vår lägenhet och flytta hit allihop. Det finns ju plats!
Anna blev alldeles orörlig.
— Men det där är ju en fantastisk idé, mamma! utbrast Erik förtjust. Eller hur, Anna? Du har det tungt ensam, och vi skulle kunna hjälpa till.
Långsamt lyfte Anna blicken mot honom.
— Vad sa du nu? frågade hon.
— Självklart, fyllde Lars i med ett nickande. Unga människor behöver stöd. Och när det kommer barnbarn kan vi hjälpa till med dem också.
Anna sjönk ner på en stol. Det var som om hela kroppen plötsligt hade blivit fylld av bly. När hade hennes liv förvandlats till den här farsen? När hade hon upphört att vara den som bestämde i sitt eget hem?
— Nej, sade hon tydligt.
— Vad menar du? Margareta vände sig tvärt mot henne.
— Jag menar nej, upprepade Anna och kämpade för att hålla sig samlad. Det här är min lägenhet. Och jag tänker inte…
— Din? Margareta kisade mot henne. Och familjen då? Erik, hör du vad din fru säger?
Erik rynkade pannan.
— Anna, varför gör du så här? Mamma har faktiskt en poäng. Det är enklare om man bor tillsammans…
— Enklare? Anna reste sig så hastigt att stolen skrapade mot golvet. Menar du att det är enklare att leva under ständig uppsikt? Att stå ut med att andra människor kommer hit och delar ut order i mitt hem?
— Andra människor? utbrast Margareta förnärmat.
— Ger det er rätt att bestämma över min egendom? Rösten brast fram ur Anna innan hon hann stoppa den.
Erik for upp från sin plats.
— Sluta skrika åt mamma! ropade han. Du brukade inte vara sådan här.
Anna drog ett djupt andetag och svalde hårt för att trycka ner klumpen i halsen.
— Nej, det gjorde jag inte. Inte förrän jag insåg att ni hade klivit över varenda gräns som fanns.
Margareta slog ut med händerna i upprörd protest.
— Erik, hör du det här?
Eriks blick flackade mellan hustrun och modern, men inom Anna hade något redan låst sig. Beslutet var fattat.
— Anna, vi kan väl prata om det här lugnt och…
— Nej, Erik, avbröt hon och sträckte på ryggen medan hon tvingade tillbaka tårarna. Nu räcker det. I en och en halv månad har jag varit tyst. Jag har stått ut med att mitt kök möblerats om, att mina saker flyttats undan och att jag blivit tillsagd i mitt eget hem, i mitt eget liv.
— Vi ville bara hjälpa till, mumlade Lars urskuldande, även om hans röst lät mer uppgiven än övertygande. Få lite ordning…
— Ordning? Anna vände sig tvärt mot sin svärfar, som om han just hade sagt något fullständigt oanständigt. Vem bad er om det? Det här är mitt hem, och här är det mina regler som gäller.
— Så fruktansvärt ohyfsat, väste Margareta och pressade ihop läpparna, blek av ilska. Erik, tänker du verkligen låta henne tala till oss på det där sättet?
Anna kände hur den sista kraften rann ur henne. Inuti blev det tomt, nästan skrämmande stilla. Hur länge skulle hon behöva uthärda detta? Hur länge skulle den här föreställningen få fortsätta?
— Gå härifrån, sade hon lågt, men orden fick ändå alla i köket att tystna.
— Vad? Margareta stelnade med skeden halvvägs till munnen, som om hon vägrade tro på vad hon just hade hört.