— Jag sade att ni ska lämna min lägenhet, upprepade Anna, nu med en röst som bar genom hela rummet. Den var hård, nästan orubblig. — Genast. Packa era saker och gå.
Tystnaden som följde kändes så tät att den nästan skar i öronen. Margareta blev vit i ansiktet. Lars blinkade förvirrat, som om han inte riktigt förstod orden. Erik stod bara där med halvöppen mun och stirrade framför sig, fullständigt handfallen.
— Det där kan du inte mena… började Margareta, mer förbluffad än arg.
— Jo, det kan jag, svarade Anna utan att vika undan blicken. — Det här är mitt hem. Min bostad. Min egendom. Och från och med nu tillåter jag inte att någon kommer hit och bestämmer över mig.
Med fasta steg gick hon mot vardagsrummet, där svärföräldrarna hade sovit, och började samla ihop deras tillhörigheter. Varje sekund drog ut på tiden som om den vore en hel minut, men hon stannade inte. Hennes händer darrade inte längre.
— Anna, sluta! Erik grep tag om hennes arm, lika rådvill som ett barn som plötsligt hamnat mitt i något det inte begriper. — Du kan inte göra så här mot mina föräldrar!
— Jo, det kan jag. Anna slet sig loss och bet ihop käkarna för att hålla tillbaka stormen som rasade inom henne. — Och om du inte accepterar det, då får du följa med dem.
— Va?! Erik tog ett steg bakåt. — Tänker du kasta ut mig också?
— Nej. Hon skakade långsamt på huvudet. — Jag ger dig ett val. Antingen stannar du här med mig och respekterar mina regler, eller så går du tillsammans med dina föräldrar.
— Otacksamma människa! utbrast Margareta och drog ihop munnen till ett sårat streck. — Efter allt vi har gjort för dig, av ren välvilja, och du…
— Era saker är redan ihopplockade, avbröt Anna. — Ni har fem minuter på er att lämna lägenheten.
Margareta smalnade av med ögonen och hennes leende blev vasst och hånfullt.
— Annars då?
— Annars ringer jag polisen, sade Anna stilla. Inte en muskel rörde sig i hennes ansikte. — Och tro mig, jag har mer än nog med beslutsamhet för att göra en anmälan om att ni vägrar lämna min bostad.
— Erik! skrek Margareta och grep sin son om handen. — Gör någonting, då!
Men Erik stod kvar som fastspikad i golvet. Blicken flackade mellan hustrun och föräldrarna, och i den fanns en panik han inte lyckades dölja. Aldrig tidigare hade han tvingats välja på det här sättet.
— Tiden går, sade Anna och såg på klockan. Rösten var inte längre trött, inte matt som förut. Den var klar.
Margareta öppnade munnen, redo att kasta ur sig något nytt, men Lars lade plötsligt handen över hennes. När han talade var rösten låg, men märkligt bestämd.
— Vi går, Margareta. Vi är inte välkomna här.
— Inte välkomna? Hon spärrade upp ögonen, och ansiktet förvreds av förolämpning. — Så här gör man inte mot sin egen familj! Erik, säg något!
Erik skiftade tyngden från den ena foten till den andra, som om han inte visste åt vilket håll han skulle fly. Han undvek Annas blick, och just det fick en kall, obehaglig känsla att krypa genom henne. Ändå kunde hon inte backa nu.
— Anna… kanske behöver vi inte ta i så här. Vi kan väl prata om det först…
— Det finns inget kvar att prata om, svarade hon, så orubbligt att det nästan kändes som om väggarna själva ställde sig bakom henne till försvar. — Jag har bestämt mig.
Margareta och Lars samlade under tystnad ihop det sista, två bleknade och spruckna spegelbilder av den självsäkerhet de nyss burit omkring på. Sedan rörde de sig mot hallen. Vid dörren vände sig Margareta ännu en gång om, fortfarande med ett hoppfullt skimmer i blicken. Tårar låg blanka över ögonen.
— Erik, du tänker väl inte lämna oss så här?
Erik såg ut som om marken hade slagits undan under honom. Hjälplöst lyfte han händerna, utan att veta vad han skulle göra av dem.
— Mamma, jag… jag ska försöka prata med Anna. Kanske lugnar hon sig.