När dörren till slut föll igen efter hans föräldrar blev det märkvärdigt stilla i lägenheten. Luften kändes tjock och tryckande, som precis innan ett oväder brakar loss. Erik vände sig långsamt mot sin fru. I hans blick fanns så många outtalade frågor att Anna ett ögonblick var nära att brista, men hon bet ihop och stod kvar.
— Hör på… jag ville aldrig att det skulle bli så här, började han trevande. Mina föräldrar hade det verkligen besvärligt. Den där renoveringen och allt…
Anna såg på honom med en trötthet som gick djupare än ilska.
— Vilken renovering, Erik? De har ju inte ens börjat. Dina föräldrar bestämde sig bara för att ta över mitt hem som om det vore en borg de kunde erövra. Och du lät dem göra det.
— Säg inte så! utbrast han, sårad som om hon hade slagit honom. De menade inget illa. De trodde väl bara att det skulle bli bättre om vi bodde tillsammans.
— Bättre för vem? frågade Anna och sjönk ner i soffan, som om benen inte längre bar henne. För dig? För dem? Var det någon som ens tänkte på mig?
Erik satte sig bredvid henne och sträckte sig efter hennes hand, desperat, som om han försökte få grepp om det sista som ännu inte hade rasat. Men Anna hade redan dragit sig undan, inte bara fysiskt utan på ett sätt han inte längre kunde nå.
— Anna, låt oss ställa allt till rätta. Jag pratar med dem, jag lovar…
— Nej, Erik.
Orden var knappt mer än en viskning, men de var så fasta att han stelnade till.
— Det finns inget att ställa till rätta längre. Det är för sent. Jag tänker ansöka om skilsmässa.
— Vad?! Han for upp från soffan och stirrade på henne som om golvet hade öppnat sig under honom. På grund av en sådan liten sak?
Anna log kort, men leendet var bittert och utan värme.
— En liten sak? Är det så du ser på det? Att du lät dina föräldrar styra och bestämma i mitt hem? Att du inte en enda gång ställde dig på min sida? Du visste att de planerade att stanna här för gott, och ändå teg du. Det där var inget misstag, Erik. Det var ett svek.
Nästa morgon gick Anna till tingsrätten. Hennes händer skakade inte när hon lämnade in pappren. Beslutet inom henne var hårt och orubbligt, som om det hade formats långt tidigare utan att hon själv velat erkänna det. När hon senare kom hem kände hon varken panik eller ånger. Bara en egendomlig tomhet, och mitt i den en lättnad, som om någon äntligen hade lyft bort en tung filt från hennes bröst.
Erik slets mellan henne och sina föräldrar. Han dök upp igen, stod tafatt utanför dörren med blommor i handen, som en gammal dålig vana som vägrade försvinna. Ett klumpigt försök att låtsas att det fortfarande fanns något kvar att rädda.
— Jag förstår nu, Anna. Alltihop. Snälla, kan vi inte försöka en gång till?
Men Anna vek inte en tum. Hon var lika obeveklig som en kall vintervind.
— Nej, Erik. Du valde din väg. Nu väljer jag min.
Efter skilsmässan var det som om tillvaron drog ett djupt andetag. Anna började gå till simhallen, klippte om håret, förändrade sin stil och kunde till och med skåla med sina vänner utan att känna den osynliga tyngden av svärmoderns dömande blick över bordet. Sådant hon länge hade drömt om, men aldrig riktigt vågat tillåta sig, blev plötsligt möjligt.
En kväll satt hon i sin fåtölj med en bok i knät. Då slog det henne att hon inte längre mindes när hon senast hade känt sig så levande.
— Frihet, viskade hon och lät blicken vandra genom den varma, välbekanta lägenheten. Det är det som betyder något.
Telefonen började vibrera och slet henne ur tankarna. På skärmen stod Margaretas namn. Naturligtvis. Ännu ett försök.
Anna betraktade displayen några sekunder, men svarade inte. I stället raderade hon numret. Hennes hand var stadig. Det här var inte längre hennes berättelse, inte hennes börda att bära.
Framför henne låg ett nytt liv. Ett liv där ingen kunde tränga sig in i hennes privata rum, där hon själv fick avgöra vem hon ville leva med och vem som förtjänade hennes förtroende. Och just det var viktigare än allt annat.