Anna och Erik hade varit gifta i femton år. De hade gift sig unga: hon var tjugotvå, han tjugofem. Då fanns kärleken där, de romantiska kvällarna och alla de stora planerna för livet som väntade.
De första åren var varma och ganska lyckliga. Erik arbetade som försäljningschef på ett handelsföretag, medan Anna skötte bokföringen på ett mindre bolag. De levde enkelt, men de höll ihop. De sparade till en egen bostad och talade ofta om barn.
Efter tre år bestämde sig Erik för att starta eget. Det blev en liten butik med bildelar. Anna ställde upp från första dagen. Hon tog hand om bokföringen utan lön och satt, efter sitt vanliga arbete, böjd över papper och kvitton ända långt in på nätterna. Varenda krona och all deras ork gick in i företaget.
Och satsningen började ge resultat. Först kom en butik, sedan en andra och därefter en tredje. Fem år senare ägde Erik ett helt nätverk med sju försäljningsställen runt om i staden. Pengarna började strömma in.
De köpte en rymlig fyrarumslägenhet i ett attraktivt område. Sedan blev det även ett hus utanför stan. Två bilar stod på uppfarten: en BMW till honom och en Audi till henne. Tre gånger om året reste de utomlands på semester.
Till slut slutade Anna arbeta. Erik menade att han behövde en hustru hemma, inte en som satt på kontor.
”Vad ska du med den där bokföringen till?” brukade han säga. ”Du får ju nästan ingenting betalt. Stanna hemma i stället. Ta hand om dig själv och huset. Jag tjänar tillräckligt för oss båda.”
Anna gick med på det. Hon blev hemmafru. Hon lagade mat, höll ordning, tränade, träffade väninnor och försökte njuta av tillvaron. Utåt sett var livet bekvämt.
Men med åren började hon märka att Erik förändrades.
Han kom hem allt senare från arbetet. När han väl dök upp var han trött, kort i tonen och lättirriterad. På hennes frågor svarade han med några få ord. Mobilen gömde han undan, och alla hans datorer och telefoner fick plötsligt nya lösenord.
”Erik, är allt verkligen bra?” frågade Anna ibland.
”Ja, det är lugnt. Mycket på jobbet bara. Sluta tjata.”
Han blev avståndstagande. Kramarna försvann, likaså kyssarna. Till slut började han sova i ett annat rum och förklarade det med att han behövde ordentlig sömn inför viktiga möten.
Anna var inte dum. Innerst inne förstod hon vad som höll på att hända. Ändå vågade hon inte erkänna det för sig själv.
En kväll kom Erik hem tidigare än vanligt. Han gick in i vardagsrummet och satte sig mitt emot henne.
”Vi måste prata.”
Det högg till i Annas bröst.
”Om vad då?”
”Om vårt äktenskap. Eller snarare om det som inte längre finns kvar av det.”
”Vad menar du?”
Erik drog efter andan.
”Anna, låt oss vara ärliga. Det finns ingenting mellan oss längre. Vi lever som två grannar under samma tak. Jag arbetar, du går hemma. Vi har inga gemensamma intressen och ingen närhet.”
”Erik, det där stämmer inte. Jag älskar dig. Vi kan rätta till det här. Vi kan prata ordentligt, resa bort tillsammans, börja om…”
”Nej”, avbröt han kallt. ”Jag vill inte reparera någonting. Jag är trött. Trött på det här äktenskapet och på hela det här livet.”
Anna kände det som om golvet försvann under henne.
”Vill du skiljas?”
”Ja. Det vill jag. Men rusa inte iväg och fatta beslut. Tänk efter noga. Om du skiljer dig står du där utan någonting. Lägenheten står på mig. Huset också. Bilarna är registrerade på mig. Företaget är mitt. Du har varken arbete, pengar eller egendom.”
”Men jag är din hustru. Enligt lagen har jag rätt till hälften av det vi byggt upp tillsammans.”
Erik skrattade lågt.
”Hälften? Du är verkligen naiv. Jag har en skicklig advokat. Han kommer att visa att det var jag som satsade i företaget. Att både bostaden och huset köptes för mina pengar. Som mest kan du räkna med någon sorts ersättning, inte mer.”