”Kanske trettiotusen kronor. Det borde räcka till ett rum i andra hand i ett halvår.”
Anna knöt händerna så hårt att naglarna skar in i handflatorna.
”Menar du allvar?”
”Helt och hållet”, svarade Erik lugnt. ”Därför tycker jag att du ska tänka dig för ordentligt. Kanske är skilsmässa inte nödvändigt? Vi kan fortsätta som nu. Jag stör inte dig, du stör inte mig.”
”Så du vill att jag ska acceptera dina affärer, din kyla och bara hålla tyst?”
”Vilka affärer?” Han höjde ögonbrynen, spelat förvånad. ”Du inbillar dig saker.”
Men i blicken fanns ett hånfullt glitter. Han försökte inte ens dölja det.
”Fundera”, sa Erik och reste sig. ”Du har en vecka på dig. Väljer du skilsmässa får du skylla dig själv. Då står du utan någonting.”
Han gick in till sitt eget rum och stängde dörren. Anna blev kvar i vardagsrummet, stel av chock.
Vad skulle hon göra nu? Kunde det verkligen stämma att hon skulle lämnas tomhänt? Betydde femton års äktenskap ingenting? Hade all hennes hjälp när företaget byggdes upp varit helt värdelös?
Morgonen därpå ringde Anna sin gamla skolkamrat Maria. Hon arbetade som jurist på ett större företag och hade familjerätt som specialområde.
”Maria, jag behöver hjälp. Det är bråttom.”
De träffades på ett kafé samma eftermiddag. Anna berättade allt: hoten, Eriks självsäkerhet och hans påstående om att hon inte skulle få något alls.
Maria lyssnade utan att avbryta och skrev då och då ner något i sitt block.
”Anna, han bluffar”, sa hon till slut. ”Åtminstone delvis.”
”Vad menar du med delvis?”
”Egendomen står visserligen på honom. Men ni har varit gifta i femton år. Enligt lagen har du rätt till din del av det som skaffats under äktenskapet. Lägenheten, huset, bilarna, företaget – allt ska ingå i en bodelning.”
”Han säger att hans advokat kan bevisa att bara han satsade något.”
”Det kommer han inte kunna visa så enkelt. Du arbetade i början, du hjälpte till med företaget och skötte bokföringen. Finns det något som styrker det?”
Anna blev tyst en stund.
”Jag vet inte. Kanske gamla papper. Mejl. Någon korrespondens någonstans.”
”Leta fram allt du kan hitta. Avtal, kvitton, kontoutdrag, meddelanden. Minsta lilla som visar att du var med och byggde upp det här.”
”Och sedan?”
Maria log svagt, nästan listigt.
”Sedan ger vi din man en överraskning. Han räknar med att du ska bli rädd och backa från skilsmässan. I stället går du med på den. Lugnt, utan skrik och utan panik. Därefter begär vi bodelning, korrekt upprättad och med bevisningen samlad.”
”Vad kan han då bli tvungen att lämna ifrån sig?”
”I normalfallet hälften. Men det finns omständigheter som kan påverka. Om vi kan visa att du lade ner mer arbete på familjen, offrade din egen karriär och möjliggjorde hans företagande, kan domstolen bedöma att du ska ha en större andel. Kanske sextio procent.”
Anna kände hur något inom henne vaknade till liv. Inte bara hopp, utan också kampvilja.
”Då gör vi det”, sa hon.
Den följande veckan ägnade Anna åt att leta. Hon gick igenom gamla pärmar, hårddiskar och inkorgar. Ju mer hon sökte, desto mer hittade hon.
Där fanns kopior av avtal med de första leverantörerna, handlingar hon själv hade tagit fram och undertecknat. Hon hittade mejlväxlingar med kunder från företagets första år, där det tydligt framgick att det var hon som skött kontakterna. Hon fann även utdrag från sitt gamla bankkonto som visade att hon under fem års tid fört över hela sin lön till Erik för att finansiera butikernas utveckling.
Dessutom dök det upp märkliga poster på Eriks kreditkort. Restaurangbesök, hotellnätter och dyra presenter. Beloppen var för stora och sammanhanget för tydligt för att det skulle handla om något som var avsett för hans hustru.