När domaren hade avslutat uppläsningen vände Anna blicken mot sin före detta man. Erik satt hopsjunken, med huvudet böjt och händerna hårt knutna i knäet.
Efter förhandlingen hann han ikapp henne ute i korridoren.
”Du satte dit mig.”
”Nej”, svarade Anna stilla. ”Det gjorde du helt själv. Du trodde att jag skulle bli rädd för dina hot. Att jag skulle stanna kvar, svälja sveken och låta dig fortsätta förnedra mig.”
Han stirrade på henne.
”Var fick du tag i allt? Dokumenten, bevisen?”
”Jag sparade dem”, sade hon. ”Hela tiden. Jag är inte dum, Erik. Jag såg hur du förändrades. De senaste två åren förberedde jag mig, ifall det skulle behövas. Och till slut behövdes det.”
”3 540 000 kronor… jag har inte sådana pengar just nu.”
”Då får du sälja några butiker. Eller huset. Eller bilen. Det spelar ingen roll för mig. Du har sex månader på dig.”
Hon vände sig om och började gå mot utgången.
”Anna!” ropade han efter henne.
Hon stannade och såg tillbaka.
”Jag trodde att du älskade mig.”
”Det gjorde jag. I femton år. Men du utnyttjade den kärleken, trampade på den och svek den. Nu älskar jag mig själv. Och mitt nya liv.”
Sedan gick Anna därifrån. De träffades inte igen efter det.
För att få ihop pengarna tvingades Erik sälja tre av sina sju butiker. Han drog dessutom på sig lån, och verksamheten började gå betydligt sämre. När Sara förstod att hans ekonomi inte längre var lika stark, dröjde det inte länge innan hon hittade en ny förmögen älskare.
Anna använde pengarna till att starta en egen redovisningsbyrå. Den var liten i början, men den gick bra. Hon återvände till det yrke hon faktiskt tyckte om, anställde tre personer och hyrde ett kontor.
Ett år senare hade företaget tjugo kunder och gav henne en trygg, stadig inkomst.
Hon köpte också en lägenhet. Bara en tvåa, men den var hennes. Helt och hållet hennes. Hon renoverade den efter sin egen smak, skaffade katt och anmälde sig till en kurs i italienska.
Livet blev lugnt. Fritt. Lyckligt.
Maria kom ofta på besök. De drack vin, pratade länge och skrattade åt sådant som en gång hade gjort ont.
”Minns du hur Erik såg ut i rätten?” sade Maria en kväll och log brett. ”Han var vit som ett lakan.”
”Jag minns”, svarade Anna med ett svagt leende. ”Han var säker på att jag skulle bryta ihop. Att jag skulle bli skräckslagen av tanken på att stå utan pengar.”
”Men du slog honom på hans eget spel. Snyggt gjort.”
”Jag slog honom inte. Jag visste bara vilka rättigheter jag hade. Och du hjälpte mig att använda dem. Tack för det.”
”Du behöver inte tacka”, sade Maria. ”Jag tycker om när rättvisa får sista ordet.”
En dag stötte Anna oväntat på Erik i ett köpcentrum. Han såg trött ut. Äldre. Som om de senaste åren hade lagt sig tungt över honom.
”Hej”, sade han.
”Hej.”
”Hur är det med dig?”
”Bra. Väldigt bra faktiskt. Själv?”
Han ryckte på axlarna.
”Så där. Jag försöker bygga upp företaget igen. Det är inte enkelt efter… ja, efter allt.”
Anna nickade bara.
”Jag önskar dig lycka till.”
Sedan fortsatte hon vidare utan att vända sig om.
Erik stod kvar och följde henne med blicken. Framför honom gick en vacker, rakryggad och självsäker kvinna. En kvinna han hade förlorat på grund av sin egen arrogans.
Anna gick genom köpcentrumet och tänkte att hot ibland slår tillbaka mot den som uttalar dem.
Erik hade trott att han kunde skrämma henne med skilsmässa och få henne att tiga, stå ut och böja sig.
I stället fick han en läxa.
Hård. Dyr. Men rättvis.
Man ska inte underskatta kvinnor. Särskilt inte dem som i femton år har stått ut, byggt upp, investerat och älskat.
För förr eller senare tar tålamodet slut.
Och då börjar rättvisan.