Mamma sjönk ner på närmaste stol, som om benen plötsligt hade slutat bära henne.
– Men hur klarar du dig då? frågade hon med tunn röst. – Vad köper du kläder till Olof för?
– På min lön, naturligtvis, sköt Erik in. – Jag är väl ingen parasit heller. Femtusen kronor räcker gott till det nödvändiga! Ni behöver inte göra en katastrof av ingenting.
Femtusen kronor.
Till en familj på tre personer, år 2025.
Jag såg framför mig hur jag bara veckan innan hade stått och räknat småmynt i plånboken för att kunna köpa en yoghurt åt Olof. Hur jag hade tackat nej till att träffa mina väninnor, eftersom jag inte ens hade råd med en kaffe på ett kafé.
Pappas röst blev lägre när han frågade:
– Och vad gör din kära syster om dagarna?
Det var aldrig ett gott tecken när pappa sänkte rösten.
– Hon arbetar inte just nu, svarade Erik spänt. – Hon har inte kommit tillbaka efter förlossningen än.
– Efter förlossningen? upprepade mamma långsamt. – Hur gammalt är barnet?
– Fem, muttrade Erik.
Man hörde på honom att han själv började förstå att han hade gått rakt in i en fälla.
Pappa stod alldeles stilla några sekunder. Sedan drog han långsamt upp skjortärmarna.
– Så låt mig se om jag har förstått saken rätt, sa han med en lugnhet som skrämde mig mer än om han hade skrikit. Hans händer darrade ändå. – Barnet är fem år. Din syster har alltså varit ”efter förlossningen” i fem års tid. På min dotters pengar. Samtidigt går min dotter runt i en urtvättad morgonrock och sparar in på yoghurt åt mitt barnbarn. Är det korrekt uppfattat?
– Pappa, snälla… började jag och försökte kliva emellan.
Men mamma lade handen på min arm och höll mig varsamt tillbaka.
– Nej, Anna lilla, det här måste sägas. Verkligen. – Hon log för första gången den morgonen, men leendet var hårt och främmande. – Erik, min vän, har det någon gång slagit dig att Anna också skulle kunna vara ”tillfälligt utan arbete”? Att hon kanske också skulle vilja unna sig något ibland?
– Hon unnar sig tillräckligt, fräste Erik. – Hon köper ju alla möjliga krämer och sånt.
– Vilka krämer? Jag stirrade på honom, chockad över fräckheten. – Jag har smort in mig med Olofs barnsalva för en tia i ett halvår!
– Ja, men… jag vet inte. Något köper du väl för dina egna pengar.
– Vilka egna pengar, Erik? Pappa tog ett steg närmare honom. – Du sa just att du tar hela din hustrus lön. Varifrån skulle hon då få pengar till sig själv?
Jag såg exakt när Erik insåg hur illa han hade trasslat in sig i sin egen lögn. Hans ansikte blev mörkrött.
– Okej, nu räcker det! Det här är en sak mellan oss i familjen, försökte han slå tillbaka. – Ni har ingenting med att göra vad vi lägger våra pengar på. Vi löser det här själva. Utan inblandning utifrån.
– Jo, det har vi visst, svarade mamma skarpt. – När min dotter ser ut som en utsliten tjänsteflicka och någon annan kvinna lever upp hennes pengar, då angår det oss i allra högsta grad, käre svärson.
Från barnrummet hördes gråt. Olof hade vaknat.
Av ren vana reste jag mig genast, men mamma stoppade mig.
– Erik kan ta hand om sin son, sa hon. – Eller är det bara att ta pengar från sin fru han behärskar?
Erik gick motvilligt bort mot barnrummet. Jag hörde hur han klumpigt försökte lugna Olof, osäkert och stelt, som om han inte hade en aning om vad man gör med ett barn som gråter. Det brukade ju alltid vara jag som tog hand om sådant.
Pappa satte sig bredvid mig i soffan.
– Anna, sa han tyst. – Hur länge har det här pågått?
Jag vågade inte möta hans blick.
– Ungefär två år, tror jag. I början sa han att det bara var tillfälligt. Att Maria hade problem med sina lån och att banken hotade med att ta hennes lägenhet. Jag gick med på att vi skulle hjälpa henne i tre månader.
– Och sedan?
– Sedan dök det alltid upp något nytt skäl till att han behövde min lön. Ena gången var det en bil till henne. Nästa gång en renovering. Sedan något annat. Och jag… jag trodde väl att jag inte hade rätt att protestera. Erik är min man. Olofs pappa. Och han tjänar mindre än jag.
Mamma fnös till.
– Han tjänar mindre, och därför får han tömma sin fru på varenda krona? Är det den logiken du har levt efter, min dotter?
– Mamma, snälla, skrik inte.
– Jag skriker inte, sa hon. – Inte än.
Sedan tog hon fram sin telefon.
– Ge mig numret till den där fantastiska släktingen.
– Varför då?
– Jag tänker tacka henne för att hon lever så bekvämt på min dotters bekostnad.
Jag hade aldrig sett mamma sådan förut. Vanligtvis var hon mild, försiktig och den som försökte lösa konflikter med samtal och tålamod. Men nu hade något uråldrigt vaknat i henne, något djupt moderligt och farligt. Hon såg ut som en lejonhona som just hade rest sig för att försvara sin unge.