I samma ögonblick hördes Eriks röst inifrån barnrummet:
– Anna! Han behöver bajsa. Kom hit!
– Jag tar det, sa pappa och reste sig redan på väg mot barnrummet.
– Pappa, vänta, jag kan…
– Sitt kvar och vila, avbröt han mig med en ton som inte lämnade något utrymme för protester.
Jag blev sittande och lyssnade. Först hörde jag hur pappa pratade lugnt med Olof, sedan hur vattnet började rinna ute i badrummet. Efter en stund blandades ljuden med dämpade mansröster. Erik förklarade något snabbt och irriterat, medan pappa svarade kort, lågt och hårt.
Mamma sjönk ner bredvid mig i soffan och lade sin hand över min.
– Anna lilla, sa hon mjukt. Du förstår väl att det här inte är normalt?
– Jag vet, viskade jag. Men vad ska jag göra? Skilja mig? Bli ensam med ett barn?
– Är du inte ensam redan nu? Hon kramade mina fingrar. Du har en man i hemmet som tar din lön och skickar den till sin syster, samtidigt som hans egen familj står utan pengar. Det är inte trygghet, Anna. Det är värre än att vara ensam.
Jag svarade inte. Det fanns ingenting att säga emot.
De senaste två åren hade känts som om jag gått omkring i dimma. Jag hade bara fungerat, inte levt. Jobb, hem, barn. Jobb, hem, barn. Jag hade inte stannat upp, inte tänkt klart, inte vägt någonting. Jag hade bara bitit ihop.
Kanske hade jag helt enkelt varit rädd för att erkänna för mig själv att jag gjort ett misstag när jag gifte mig med Erik.
Då kom pappa ut från barnrummet med Olof i famnen. Min son var nytvättad, ombytt och log så nöjt att hela ansiktet lyste.
– Morfar! ropade han lyckligt och sträckte armarna mot mig. Mamma, morfar är här!
– Jag ser det, älskling, sa jag och drog honom intill mig.
Plötsligt brände tårarna bakom ögonlocken. När hade Erik senast bytt blöja på Olof utan att jag behövde påminna honom? När hade han sist lekt med honom bara för att han ville, utan suckar, utan irritation?
– Var är Erik? frågade mamma plötsligt.
– Han packar, svarade pappa kort. Han ska till sin syster. Tydligen dök det upp något “akut” där.
Några minuter senare kom Erik ut ur sovrummet med en liten väska i handen. Han undvek min blick.
– Jag åker till Maria ett par dagar, sa han. Hon har… problem igen.
– Naturligtvis, svarade mamma med en honungssöt röst. Hon har problem. Din fru däremot har det väl alldeles utmärkt?
– Mamma, snälla…
– Nej, Anna, nu räcker det med tystnaden! Mamma vände sig mot honom. Erik, varifrån hade du tänkt ta pengar till din systers “problem” den här gången?
– Hon har fortfarande lite kvar, mumlade han nonchalant.
– Jaha, kvar? Av Annas lön, menar du. Har Anna gett dig tillåtelse att dela hennes pengar med din lilla syster?
– Det där har vi redan pratat om. Sluta.
– En hustru är ingen plånbok, min vän, sa pappa. Han talade mycket stilla, men varje ord lät orubbligt. Och hon är ingen bankomat heller. En hustru är en partner. Någon man respekterar och värdesätter.
– Okej, jag orkar inte med era predikningar, fräste Erik och gick mot hallen. Jag kommer tillbaka i kväll.
– Du behöver inte skynda dig, ropade mamma efter honom. Din svärfar och jag stannar här. Vi ska hjälpa Anna att reda ut ett och annat.
Erik stannade till i dörröppningen. Det syntes att han anade att något hade förändrats, men han sa ingenting. Sedan gick han.
När ytterdörren slog igen bakom honom fylldes jag av en märklig lättnad. Som om luften i lägenheten plötsligt gick att andas.
– Så, sa mamma och tog fram sin telefon. Nu tittar vi på ekonomin. Visa mig ditt bankkonto.
– Varför?
– För att det är dags att ställa saker till rätta. Dina pengar ska gå till dig och din son. Inte till en främmande kvinna som på fem år inte lyckats skaffa sig ett arbete. Förstår du det, min flicka?
Jag öppnade bankappen med darrande fingrar. Saldo: 85 kronor. Det var fortfarande en vecka kvar till lön.
– Har Erik ditt kort? frågade pappa.
– Ja, svarade jag lågt. Han sa att det var smidigast så. Det är ju ändå han som sköter pengarna.
Mamma och pappa såg på varandra. Den blicken sa mer än ord.
– Anna lilla, sa pappa till sist. I morgon går vi till banken.
Från och med måndagen bodde jag hos mina föräldrar.
Jag packade medan Erik inte var hemma och lämnade en lapp på köksbordet:
“Jag behöver tid att tänka.”
För Olof blev flytten till mormor och morfar ett äventyr. Han sprang genom deras trerummare som om den vore ett helt nytt land att upptäcka och jublade över leksakerna mamma hade plockat fram åt sitt barnbarn.
Det första pappa och jag gjorde var att gå till banken.