Bankrådgivaren lät mig berätta färdigt utan att avbryta. Hon skakade beklagande på huvudet, med den där trötta minen hos någon som hört liknande historier alldeles för många gånger, och ordnade genast med ett nytt kort. Det gamla spärrades på plats.
– Tyvärr är sådant här inte ovanligt, sa hon medan hon räckte över handlingarna. Det viktiga är att du reagerade i tid.
Samma kväll började Erik ringa. Om och om igen.
Först var han rasande och krävde att jag skulle komma hem. Sedan bytte han ton och började tycka synd om sig själv. Han berättade hur fruktansvärt han hade det utan mig och Olof.
Jag svarade inte.
Mamma tog till slut telefonen, men först efter tio missade samtal.
– Erik, kära du, nu räcker det, sa hon iskallt. Välgörenhetskontoret är stängt. Kortet är spärrat. Anna tänker inte försörja din syster längre. Vill du hjälpa din släkt får du göra det med din egen lön. Och vår familj lämnar du i fred. Försvinn.
Efter det dök min man upp utanför mina föräldrars hus. Han stod nere på gården och krävde att få träffa mig. Pappa gick ner för att tala med honom, men när han kom tillbaka var han röd i ansiktet av ilska.
– Han lovar att ändra sig, sa pappa. Han ska lämna tillbaka kortet, han ska prata med sin syster, han ska ordna allt. Det gamla vanliga. När någon blir avslöjad börjar han slingra sig som en ål.
– Vad tycker du att jag ska göra? frågade jag.
Pappa satte sig tungt vid köksbordet.
– Det kan bara du avgöra. Men kom ihåg en sak: människor blir inte andra personer på en vecka. Det han har gjort i två års tid säger ganska mycket om honom, både som människa och som man. Är du verkligen beredd att leva resten av ditt liv med honom?
Några dagar senare lämnade jag in ansökan om skilsmässa. Jag satt i advokatens väntrum med pappren i knät och kunde fortfarande inte riktigt förstå att vårt äktenskap faktiskt var på väg att ta slut.
Fem år som gifta. Ett barn tillsammans. Skulle allt verkligen rivas sönder på grund av pengar?
Men innerst inne visste jag att det aldrig bara hade handlat om pengar.
Det handlade om respekt, eller snarare om den totala frånvaron av den. Om att jag långsamt hade förvandlats till en tyst bankomat, medan mina egna behov suddades ut. Om att Erik inte längre såg mig som sin partner, utan som en inkomstkälla åt sina släktingar.
Han försökte stoppa skilsmässan.
Han kom hem till mina föräldrar flera gånger och bad om en chans till. Till slut tog han till och med med sig sin syster. Maria var smal och blond, med en blick som inte bad om ursäkt för någonting. Ändå grät hon när hon berättade hur olycklig hon var och hur mycket hon behövde hjälp.
– Anna måste förstå! snyftade hon. Vi är ju familj. Vi är inte främlingar för varandra. Kvinnor borde inte tävla med varandra.
– Tävla? sa mamma och betraktade henne som om hon just upptäckt en sällsynt parasit under ett förstoringsglas. Kära barn, tävling förutsätter att två jämbördiga parter mäter sig med varandra. Ni har levt på min dotters bekostnad i två år. Det kallas inte tävling. Det kallas försörjning. Lämna vår familj i fred nu, annars ringer jag polisen.
Efter det besöket visade sig Maria aldrig mer.
Skilsmässan gick igenom efter två månader. Erik gick med på alla villkor. Olof skulle bo hos mig, underhållet skulle betalas enligt lagen och Erik fick träffa sin son på helgerna.
Den första lördagen efter att allt var klart vaknade jag i mitt gamla flickrum. Jag gick fram till spegeln och stannade till.
Kvinnan som såg tillbaka på mig var inte riktigt densamma som förut.
Två månader hos mina föräldrar hade gjort mer med mig än jag hade förstått. Håret hade fått glans igen, huden såg friskare ut och i ögonen fanns något levande som jag nästan hade glömt. Jag hade börjat ta hand om mig själv igen. Köpt bra hudvård, gått till frisören, valt kläder för min egen skull.
– Mamma, sa jag vid frukosten, jag tror att det är dags att jag börjar leta efter en egen lägenhet.
Hon viftade bort det direkt.
– Du ska ingenstans. Du och mitt barnbarn får bo här så länge ni vill. Det är bara roligt för oss.
Men jag hade redan börjat titta på en tvåa i området intill. Jag längtade efter något eget. Ett hem där mina regler gällde, där ingen kunde tömma mitt konto och kalla det familj. Jag ville ha självständighet, inte till hälften, utan helt och hållet.
Olof anpassade sig snabbare än jag. Han följde med pappa till sommarstugan, bakade pajer med mamma och gick med mig till parker och museer. På helgerna träffade han Erik, men han verkade inte sakna honom särskilt mycket däremellan.
Själv kände jag mig fri för första gången på flera år.
Mina pengar tillhörde mig och min son. Mina beslut var mina egna. Framtiden såg inte längre ut som en oändlig rad av grå, likadana dagar.
Sanningen har tydligen en smak.
Friheten smakar svagt av sötma.