— Erik, jag är redan i stan. Planet landade fyrtio minuter tidigare än beräknat. Jag är hemma om ungefär en timme.
I andra änden blev det tyst ett ögonblick. Inte en sådan tystnad som uppstår när någon bara letar efter rätt formulering, utan en annan sorts paus — spänd, vaksam, nästan som om han hastigt hade skjutit undan något framför sig och nu febrilt försökte komma på vad han skulle säga.
— Du sa ju att du skulle komma tillbaka i morgon bitti, svarade hennes man.
Det kom för fort. För jämnt. För kontrollerat.
Anna satt i baksätet på taxin och vred långsamt huvudet mot fönstret. Utanför gled grå bostadshus förbi, en däckverkstad, en busshållplats och en våt asfaltsyta som blänkte matt efter regnet. Staden såg ut precis som den hade gjort fem dagar tidigare, när hon reste iväg på tjänsteresa. Ändå stack Eriks röst till någonstans inom henne, obehagligt och vasst, som en sticka under nageln.
— Mötet blev klart tidigare. Jag hade inte heller räknat med det. Varför frågar du?
— Nej, inget särskilt. Jag är bara… på jobbet. Kommer loss sent.
— Jag frågade inte var du var, sa Anna lugnt.
Erik harklade sig, som om han behövde vinna några sekunder.
— Tänkte bara så att du inte väntar på mig till middagen.
— Det hade jag inte tänkt, svarade hon kort och avslutade samtalet.
Telefonen låg kvar i hennes handflata. Skärmen slocknade, och i det mörka glaset hann hon se en snabb spegling av sitt eget ansikte: trött, samlat, med en fin rynka mellan ögonbrynen. Det som hade slitit på henne under resan var varken själva färden, flygen eller det opersonliga hotellrummet, utan de ändlösa förhandlingarna där varenda människa tycktes känna sig tvungen att pröva hennes tålamod. Just nu framstod hemmet som den enda plats där hon inte behövde bevisa något för någon. Hon skulle kunna ställa väskan vid väggen, gå in i köket, hälla upp ett glas vatten, öppna fönstret och lyssna på hur bildörrar slog igen nere på gården.
Hon slöt ögonen bara några sekunder. När hon öppnade dem igen stod taxin redan utanför hennes hus.
Trappuppgången tog emot henne med sin välbekanta lukt av fuktig betong, damm och matos från någon annans kök, den där lukten som av någon anledning alltid letade sig upp från bottenvåningen. Anna grep tag i resväskan, tog sig upp till sin våning och märkte först då att det inte var någon glädje över att vara hemma som fyllde henne. Snarare ett otydligt, växande obehag. Dörren såg ut som vanligt utifrån. Inga märken, inga repor, inga lappar från bostadsrättsföreningen. Allt verkade normalt. Ändå hade något redan rört sig inom henne — den där sortens vaksamhet som hon under åren hade lärt sig att aldrig ignorera.
Hon stack in nyckeln i låset, vred om och öppnade.
Det första hennes blick fastnade vid var skorna.
Inte ett par. Inte ens två. Vid dörrmattan stod flera par kvinnoskor, slarvigt placerade med tårna åt olika håll, som om de som klivit in inte betraktade sig som gäster utan som ägare, människor som inte behövde förklara för någon var de lade sina saker eller varför. Bredvid låg ett par ljusa sneakers med rosa detalj — de var definitivt inte Annas. På den nedersta hyllan, där hennes egna pumps och prydligt undanställda innetofflor brukade stå, trängdes matkassar.
Hon lyfte blicken. På krokarna hängde en varm jacka med pälskrage, en rutig kappa och en lång kofta som Anna kände igen från Eriks syster redan från förra hösten. På en av krokarna dinglade en handväska med stor guldfärgad metall — Maria tyckte om saker som syntes. Anna mindes just den väskan. Maria hade haft den med sig på en familjemiddag och ägnat halva kvällen åt att berätta hur hon nästan hade fått den gratis.
Anna tog inte av sig skorna. Hon blev stående på tröskeln med handtaget till resväskan i handen och betraktade den främmande, självsäkra ordningen, som om någon hade dragit ett smutsigt spår rakt över ett nytvättat golv.
Inifrån lägenheten hördes röster.
De talade högt, utan att akta sig, utan att sänka tonläget, utan att lyssna efter ljud från hallen. Alltså var de säkra på att ingen skulle komma hem förrän på kvällen. Eller också var de säkra på något annat.
— Nej, det där rummet ska du nog inte ta, hördes svärmodern Elisabeths röst, låg och fylld av det där speciella trycket som alltid dök upp när hon delade ut, bestämde eller förklarade att någon annans liv var ordnat på ett löjligt sätt. — Det är mindre ljus där. Och fönstret vetter mot gården. Sen blir det trångt för barnen.
— Mamma, vilka barn pratar du om nu? fräste Maria. — Jag har ju sagt att jag först bara flyttar in själv. Sedan får man se. Det passar mig bättre här. Närmare köket. Anna är ändå nästan aldrig hemma.
Anna drog långsamt igen dörren bakom sig. Låset klickade inte särskilt högt, men för henne lät det alldeles tydligt. Hon ställde resväskan intill väggen, behöll kappan på och gick vidare genom hallen med lugna, jämna steg.
Vardagsrummet badade i dagsljus. Bordet, som Anna hade lämnat tomt på morgonen före resan, var nu belamrat med andras väskor, matlådor, en necessär och hoprullade pappersark. På soffan låg en uppslagen filt. Över fåtöljryggen hängde en färgstark sjal. Som om det inte vore nog stod det en mugg med en tepåse på soffbordet, och bredvid den en tallrik med skivad ost och bröd, som om värdinnorna hade bestämt sig för att ta en liten paus mitt i arbetet.
Mitt på golvet satt Elisabeth och Maria och bredde ut något. Det visade sig vara rutade papper med en hastigt ritad plan över lägenheten. Rummen var inringade med penna, och bredvid stod anteckningar.
Anna stannade i dörröppningen och såg på dem utan att säga ett ord.
Svärmodern, klädd i grå dräkt, satt på huk och höll fast ett papper med handen så att det inte skulle rulla ihop sig. Maria, rufsig efter resan, i mjuka sockor och en lös tröja, flyttade saker ur en väska till soffan. Där låg redan hennes jeans, en platt necessär, en mobilladdare, ett anteckningsblock och en genomskinlig plastmapp med dokument.
— Jag sa det direkt: det lilla rummet är bättre att spara som barnrum eller arbetsrum, fortsatte Elisabeth utan att lyfta huvudet. — Ni behöver rummet till höger. Där finns redan en garderob. Mindre krångel.
— Och vad ska Anna ha då? Maria log snett, och frågan lät inte alls som en fråga. — Det stora? Lite väl generöst.
— Inte generöst. Logiskt, rättade modern henne. — En hustru ska ha sin man nära. Då kan de bo i genomgångsrummet. Det är ju ändå tillfälligt. Sen, när Erik får allt ordnat som det ska, kan man tänka om.
Maria fnös lågt.
— Han hade fått det ordnat för länge sedan om hon inte hade stretat emot så där. Man ser ju att hon klamrar sig fast vid varenda spik.
— Just därför måste man ta det lugnt, sa Elisabeth med sin invanda, undervisande ton. — Inte storma in. Kvinnor som hon låtsas alltid att de bestämmer allting själva. Men sedan vänjer de sig. Det viktigaste är att komma in, få fotfäste och inte börja fladdra runt.
Maria nickade, som om de diskuterade en helt vardaglig småsak: hur vinterkläder bäst skulle packas undan eller var man borde ställa syltburkar.
— Jag tror faktiskt att det här rummet passar mig bäst, sa hon nu lite högre och lyfte upp ett av pappren från golvet. — Och balkongen ligger nära. Om det behövs kan jag ställa torkställningen där ute. Anna kan väl släpa runt sitt jobb till köket om hon vill. Hon sitter ju ändå alltid med den där laptopen.
— Och börja inte gräla med henne direkt, lade Elisabeth till. — Le bara. Säg att det inte är för länge. Att det är svårt för dig att vara ensam. Att din bror inte kunde säga nej. Först kommer hon att se sur ut, sedan ger hon sig. Sådana där människor säger emot mest med munnen.
Maria skrattade.
— Och om hon inte gör det?
— Vart skulle hon ta vägen? Maken finns här, familjen finns här. Hon tänker väl knappast springa ut på gatan.
Anna stod alldeles stilla. Inte ett enda ord gick henne förbi. Varje mening sjönk in, exakt och kall, som en liten sten som släpps i vatten — men ringarna spred sig inte över någon yta, utan djupt inne i henne.
För fem år sedan hade hon köpt den här lägenheten själv. Inte av en slump, inte tack vare någon annans hjälp och inte för att omständigheterna råkat falla henne i knät. Hon hade köpt den efter åtta års arbete, efter hyrda rum och tillfälliga bostäder, efter ständig småsparsamhet och en vana att väga varje beslut två gånger innan hon tog det. När hon och Erik gifte sig flyttade han in hos henne. Det hade inte ens blivit någon diskussion. Han hade ett rum kvar i sina föräldrars lägenhet, där han fortfarande var folkbokförd, medan hon hade sitt eget hem, sitt eget utrymme, sina egna nycklar och sin egen känsla av fast mark under fötterna. Anna hade sagt det mer än en gång: att leva tillsammans var en sak, att låta gränserna lösas upp var något helt annat.