på ett sätt som gjorde att ingen längre kunde avgöra var vänlighet slutade och övertagande tog vid.
På den tiden höll Erik med henne. Han brukade till och med le.
— Du är så principfast att man kunde tro att du var jurist, sa han.
Fast juridik hade Anna aldrig sysslat med.
Sedan kom det som efter hand blev vardag. Elisabeth kunde dyka upp utan att ringa först, bara “i fem minuter”. Maria kunde be att få bo kvar en vecka efter ännu ett gräl med ännu en man. En gång försökte svärmodern ställa in kartonger från sitt förråd hos dem, “bara till våren”, som hon uttryckte det. Då hade Anna sagt nej. Inte högljutt, inte aggressivt, men utan minsta tvekan. Från den dagen såg Elisabeth på henne med en annan blick. Inte längre som på sonens fru, utan som på en kvinna som haft fräckheten att inte ge efter på en punkt där Elisabeth ansåg att man skulle vika sig tyst och genast.
Och nu stod de alltså där. Utan att ha frågat. Med sina väskor. Med ritningar över rummen. Med prat om hur de skulle “komma på plats”.
Det var Maria som först lyfte huvudet.
Hennes ansikte blev först långt, sedan stelt. I händerna höll hon en tröja som just då tycktes framstå som fullständigt malplacerad, även för henne själv. Elisabeth vände sig om strax efteråt, och plötsligt föll en sådan tystnad över rummet att man kunde höra vattnet droppa i diskhon ute i köket.
Anna rörde sig inte.
Hon stod kvar i dörröppningen med kappan på, tröttheten från resan kvar i ansiktet och håret utsläppt efter flyget. Hennes blick var så stadig att ingen av de två andra kvinnorna hade någonstans att fästa ögonen utan att möta den.
Under några sekunder sade ingen något alls.
Maria lade tröjan på soffan. Hon kastade den inte, slängde den inte ifrån sig, utan lade den där med överdriven försiktighet, som någon som plötsligt kommit ihåg att hon befann sig i någon annans hem. Elisabeth reste sig inte direkt. Först stödde hon handen mot knät, sedan kom hon upp och strök med handflatorna över kavajen, som om den lilla gesten kunde ge henne tillbaka hennes vanliga självsäkerhet.
— Anna… började hon, med ett leende som satt för hårt. Skulle du inte komma i morgon?
— Det skulle jag, svarade Anna. Men jag kom i dag.
Maria drog nervöst en hårslinga bakom örat och sänkte blicken mot papperen på golvet. På ett av arken stod det stort: “Maria — höger”. Under texten fanns en pil mot sovrummet.
Anna tog ytterligare ett steg in i rummet. Långsamt. Ingen brådska, ingen höjd röst. Bara den där blicken, som fick båda kvinnorna att nästan krympa.
— Vi är bara… Elisabeth slog ut med händerna, lite för svagt för att det skulle se naturligt ut. Tillfälligt. Bara en kort tid. Du ska inte tro något annat.
Anna svarade inte.
Svärmodern fortsatte, nu med mindre kraft i rösten:
— Maria har hamnat i en besvärlig situation. Hon har ingenstans att ta vägen just nu. Erik sa att du inte skulle ha något emot det. Lägenheten är ju ändå stor, det finns plats åt alla. Vi försökte bara komma fram till hur vi kunde ordna det bäst, så att vi inte stör någon.
Ordet “ordna” blev hängande i luften på ett obehagligt sätt. Som om det inte handlade om Annas hem. Som om ingen hade trängt sig in. Som om allt bara gällde en oskyldig helg på landet där man i förväg delade upp sovplatserna.
Anna lät blicken glida över bordet, väskorna, muggen och de utspridda papperen. Sedan såg hon på Elisabeth igen.
— Så att ni inte stör någon? frågade hon så lågt att Maria blinkade till. Menar ni det där på allvar?
— Men vad är det med det då? försökte Maria skjuta in, men rösten hade redan förlorat den vassa klang den haft några minuter tidigare. Vi ska ju inte bo här för alltid. Jag har faktiskt omständigheter. Och Erik sa att det var okej.
Anna vände sig mot henne.
— Erik sa det? upprepade hon. Alltså fick ni tillstånd av Erik, inte av mig?
Maria pressade fingrarna mot kanten av koftan.
— Han är faktiskt min bror.
— Och det här är faktiskt min lägenhet, svarade Anna lugnt.
Orden föll utan skärpa, men det var efter dem något i rummet förändrades. Maria slog ner blicken. Elisabeth rätade på ryggen på det där sättet hon alltid gjorde när ett gräl var på väg.
— Du behöver inte tala i den där tonen, sa hon, nu torrare. Vi är inte främlingar. Maria går igenom en svår period. Hon måste bo någonstans. Erik är din man. Han bor här. Han har rätt att vara med och bestämma.
Anna såg länge på henne utan att blinka. Sedan lutade hon huvudet en aning åt sidan, som om hon ville försäkra sig om att hon verkligen hade hört rätt.
— Bestämma vad? frågade hon. Vem som ska bo i min lägenhet? Vilket rum någon ska ta? Var jag ska arbeta och var din dotter ska hänga sin tvätt?
Elisabeth ryckte till med hakan.
— Vrid inte till det. Vi ville bara göra det mänskligt.
— Mänskligt hade varit att ringa och fråga, svarade Anna. Inte att låsa upp med min nyckel, bära in saker och breda ut en plan över rummen på golvet.
Maria blossade upp.
— Vem har sagt att vi låste upp med din nyckel? Min bror öppnade.
— Då är det ännu värre för honom, sa Anna.
Hon gick fram till bordet, tog upp ett av papperen, läste namnen och vände långsamt arket med den tomma sidan uppåt. Sedan tog hon nästa. Och nästa. Papperet prasslade mellan hennes fingrar, och ljudet skar i nerverna mer än något skrik hade gjort.
— Förklara en enkel sak för mig, sa hon utan att höja rösten. Vem kom över huvud taget på tanken att det fanns något här att dela upp?
Varken Elisabeth eller Maria svarade.
Ute på gården tutade en bil utdraget, någonstans slog en bildörr igen, och sedan blev allt tyst igen.
Anna lade tillbaka arken på bordet.
— Jag ställde en fråga, sa hon. Vem gav er rätt att göra er hemmastadda här?
Elisabeth log inte längre.
— Erik, svarade hon trotsigt, även om trotsigheten blev blekare än hon nog hade tänkt. Och du behöver inte låtsas som om han inte räknas här.
— Han är min man, sa Anna. Men han äger inte den här lägenheten. Och han är inte någon som utan mig kan börja flytta in släktingar här.
Maria öppnade munnen, som om hon tänkte säga något, men ångrade sig. Hon höll fortfarande i något plagg, kanske en T-shirt, men fingrarna kramade det nu bara av vana.
Anna tog av sig kappan och hängde den noggrant på en ledig krok, intill en främmande regnkappa och jacka. Den enkla rörelsen förändrade stämningen ännu mer. Hon såg inte längre ut som en gäst som råkat kliva in i en absurd scen. Hon såg ut som någon som hade kommit hem till sitt eget och nu tänkte reda ut saken. Utan hysteri. Utan spring. Utan att be någon om lov.
— Elisabeth, sa hon och vände sig mot sin svärmor. Du tar dina saker nu. Maria tar sina. Och sedan går ni ut ur min lägenhet.
— Anna, gör inte en stor scen av det här, försökte Elisabeth invända. Maria ber ju inte om att få hamna på gatan.
— Och jag är inget tillfälligt härbärge, svarade Anna. Och framför allt är jag inte en kvinna vars rum man kan dela upp medan hon själv inte är hemma.
Maria for upp med huvudet.
— Nu får du sluta prata som om vi vore vilka som helst. Jag är inte en främling.
— Du blir en främling när du går in utan mitt samtycke, sa Anna. Och du blir en främling när du står i mitt vardagsrum och bestämmer vilket rum jag ska flyttas till.
Marias läppar darrade till. Hon kastade en blick mot sin mor, som om hon väntade sig att Elisabeth nu skulle ta över, säga något högt och vant, pressa ner motståndaren med sin vanliga tyngd. Men Elisabeth hade redan förstått att den sortens ton inte fick fäste här.
— Du kunde visa lite medkänsla, sa hon efter en paus. Maria har faktiskt problem.
— Det kunde jag, nickade Anna. Om någon hade bett mig. Om jag hade fått veta vad som hänt. Om ni hade talat med mig ärligt. Inte som om jag bara skulle komma hem och upptäcka att främmande ytterkläder redan hänger i min hall och att mitt sovrum håller på att delas ut.
Svärmodern drog upp axlarna, men hejdade sig nästan genast och sträckte på sig igen.
— Du gör alltid allting så komplicerat, sa hon. Varenda småsak förvandlar du till en principfråga.
Anna log knappt märkbart.
— Nej. Jag ser bara väldigt tydligt skillnaden mellan en begäran och ett övertagande.
Elisabeth blev fläckvis röd i ansiktet. Det hände sällan, och när det hände var det oftast när någon hade ertappat henne med något så uppenbart att det inte längre gick att argumentera emot.
— Så det är så du numera ser på familjen, sa hon dovt.