— Försök inte gömma det ni har gjort bakom ordet familj, svarade Anna. — Det klär er inte.
Hon tog mobilen från bordet och ringde Erik.
Han svarade inte på en gång. Först efter tredje signalen hördes hans röst.
— Anna, jag sitter i ett möte…
— Kom hem, sa hon.
— Det går inte just nu.
— Då lyssnar du noga. Din mamma och din syster står i min lägenhet med väskor och diskuterar vilket rum som passar vem. Du har tjugo minuter på dig att komma hit och ta dem härifrån. Efter det ringer jag polisen och byter lås.
I andra änden blev det tyst. En tung, utdragen tystnad.
— Nu överdriver du, sa han till slut. — Maria behöver faktiskt bo någonstans ett tag. Det är bara tillfälligt.
Anna slöt ögonen i en sekund. Inte för att hon var maktlös, utan för att allt plötsligt stod så obarmhärtigt klart. Det var en sådan där sällsynt, nästan iskall klarhet då man inser att allt man tidigare avfärdat som små eftergifter, missförstånd och vardagliga irritationsmoment egentligen länge hade pekat åt samma håll.
— Gav du dem nyckeln? frågade hon.
Erik svarade inte.
— Jag ställde en fråga.
— Ja, andades han fram. — Och? Jag kunde väl inte lämna min syster utan hjälp.
— Jo, det kunde du. För hjälp börjar med att du pratar med mig. Inte med att du ställer mig inför fullbordat faktum i min egen lägenhet.
— Men det är ju inte det saken handlar om…
— Det är exakt det saken handlar om, avbröt Anna. — Kom hit.
Hon avslutade samtalet och vände sig mot kvinnorna i rummet.
Maria låtsades inte längre vara oberörd. Hon stod vid soffan med armarna tätt pressade mot kroppen, som om hon frös. Elisabeth gjorde tvärtom allt för att inte visa minsta svaghet och höll därför hakan lite högre än vanligt.
— Att dra in polisen är ändå att gå för långt, sa svärmodern. — Det där kommer du att ångra.
— Ångra vad? frågade Anna. — Att jag inte lät er göra om mitt hem till ett kollektiv utan att fråga mig?
— Att du förödmjukar din man, sa Elisabeth.
— Han förödmjukade sig själv i samma stund som han bestämde sig för att använda nyckeln till min lägenhet mot mig.
Orden träffade där de skulle. Maria ryckte till, som av en smäll. Elisabeth knep ihop munnen så hårt att läpparna förvandlades till ett tunt streck.
Anna gick ut i hallen, öppnade garderoben och tog fram en genomskinlig plastmapp ur den översta lådan. Där brukade hon förvara bostadshandlingarna och reservnycklarna. Hon slog upp mappen. I ett separat fack låg två kopior. Den ena fanns kvar. Den andra var borta.
Hon blev inte ens förvånad.
Hon gick bara tillbaka in i vardagsrummet och sa:
— Maria, börja packa ihop dina saker.
— Anna, gör mig inte till någon hemlös stackare nu, sa Maria plötsligt med en annan röst; sårad, darrig och just så gråtmild som hon brukade bli när hon ville pressa fram eftergifter från sin bror. — Jag har det redan tillräckligt svårt. Jag kom inte hit för att jag har det så himla bra.
— Man kommer inte hit, svarade Anna. — Man ber om lov.
— Jag trodde att Erik hade pratat med dig!
— Du visste mycket väl att han inte hade gjort det. Annars hade du inte stått och planerat rum medan jag inte var hemma.
Maria blinkade snabbt och lät händerna sjunka.
Elisabeth öppnade munnen för att invända, men i samma ögonblick vreds nyckeln om i låset.
Erik kom in med snabba steg och irritation i ansiktet, som om han inte hade blivit kallad till en brand utan till ännu en onödig familjescen som lika gärna hade kunnat lösas utan honom. Han hann bara slänga portföljen på pallen i hallen innan han mötte Annas blick — och stannade upp.
Vanligtvis talade hon inte till honom så. Inte ens när de bråkade. I hennes röst brukade det alltid finnas en liten öppning där han kunde förklara sig, skämta bort saken eller göra allting mjukare. Nu fanns ingen sådan öppning kvar.
— Men vad är det här för cirkus? sa han ändå och försökte fortfarande hitta tillbaka till sin vanliga mark under fötterna. — Maria behöver någonstans att bo i ett par veckor. Varför gör du en så stor sak av det?
Anna svarade inte genast. Hon gick fram till bordet, flyttade undan en kopp, sköt bort den främmande necessären och frigjorde en bit av bordsytan. Där lade hon nyckelknippan som hon hade tagit ur mappen.
— Det här är den enda reservuppsättningen som skulle finnas hemma, sa hon. — Tog du den andra utan att säga något till mig?
Erik blåste ut luft genom näsan.
— Anna, börja inte.
— Jag är redan färdig, svarade hon. — Nu packar din mamma och din syster sina saker och går. Du lämnar över alla nycklar till mig. Sedan ringer vi en låssmed och byter låsen.
— Va? Han skrattade till, mer av misstro än av humor. — Har du blivit galen?
— Nej. Jag råkade bara komma hem tidigare än planerat och fick se vad du håller på med bakom min rygg.
Erik drog handen över ansiktet.
— Herregud, ingen håller på att ta över någonting. Maria bor här en liten stund och flyttar sedan. Mamma hjälpte henne bara att köra hit grejerna. Du gör drama av ingenting.
— Maria hade redan valt rum, sa Anna. — Och din mamma förklarade för henne hur hon skulle göra för att få fäste här och inte stressa. Jag hörde allt.
Erik kastade en snabb blick mot sin mor. Sedan mot sin syster. Ingen av dem skyndade sig att protestera eller kalla det lögn.
Först då gled något annat än irritation över hans ansikte. Det liknade förvirring. Inte djup, men tydlig nog. Som om även han hade räknat med att allt skulle framstå betydligt oskyldigare än det gjorde.
— Du kunde ha försökt förstå situationen, mumlade han, nu med betydligt mindre säkerhet i rösten.
— Jag förstår min egen situation alldeles utmärkt, svarade Anna. — Det här är min lägenhet. Och ingen flyttar in här utan mitt samtycke. Inte din syster, inte din mamma och inte du med beslut som någon annan har fattat åt mig.
Elisabeth tog ett steg fram.
— Erik, säg något till henne. Det här är inte normalt. Att kasta ut sina egna för en småsak.
Anna vände sig mot henne.
— En småsak är ett kvarglömt paraply. Människor med väskor och rumsplaner är något helt annat.
Maria sjönk plötsligt ner på soffkanten och sa lågt, med ilska i rösten:
— Nu fattar jag. Du har aldrig sett oss som dina egna.
— Det stämmer inte, sa Anna. — Det gjorde jag väldigt länge. Längre än jag borde ha gjort.
Erik blev stående mitt i rummet och lät blicken gå från den ena kvinnan till den andra. Just det hade han avskytt sedan barndomen: stunderna då någon krävde att han skulle välja sida. Hela livet hade han haft lättare för att skämta, tiga, lova var och en det de ville höra och sedan hoppas att allting på något mirakulöst sätt skulle lösa upp sig av sig självt. Mycket i deras äktenskap hade vilat på just den vanan: små eftergifter, nedtystade besvikelser och saker som aldrig sades rakt ut. Men i dag fungerade det inte längre.
— Maria, sa han trött, — kanske är det faktiskt inte rätt tillfälle…
— Inte rätt tillfälle, nej, avbröt Anna. — Och inte senare heller. Aldrig. Så länge jag bor här blir det aldrig så.
Han ryckte upp huvudet.
— Vad menar du med det?
Anna såg mycket noga på honom. Plötsligt insåg hon att det mest skrämmande i hela scenen inte var de främmande skorna i hallen eller Elisabeths instruktioner till Maria. Det värsta var uttrycket i Eriks ansikte. Han såg inte förvånad ut, inte skyldig, inte ens upprörd. Han såg sårad ut. Som om det var han som hade blivit orättvist behandlad.
— Jag menar, Erik, att du gick rakt över en gräns som redan var tydligt markerad, sa hon. — Och du gjorde det inte av misstag. Du glömde inte att fråga. Du valde medvetet att låta bli.
Han öppnade munnen, men hon fortsatte innan han hann säga något.
— För du visste vad jag skulle svara. Därför bestämde du att det var enklare att ställa mig inför faktum. Och om jag protesterade kunde du alltid säga att det bara var tillfälligt, att jag krånglade till allt och att jag borde visa förståelse. Väldigt bekvämt.
Eriks ansikte ryckte till. Han tog ett steg mot henne.
— Anna, låt oss inte göra så här. Vi kan prata om allt.
— Man pratar innan man bär in andras väskor i en lägenhet.
Hon gick fram till ytterdörren och slog upp den.
— Ni har fem minuter, sa Anna.
Ingen rörde sig.
Då tog hon fram mobilen igen.
— Jag kommer faktiskt att ringa polisen. Och jag kommer att förklara vad som har hänt. Vill ni testa, så gör det. Men efter det förs samtalet inte längre här och inte på era villkor.
Maria reste sig först.
— Mamma, vi packar ihop, sa hon snabbt och undvek att se både på Anna och på sin bror. — Det är ingen idé att stå här.
I hennes röst hördes nu den där nervositeten som kommer när en människa plötsligt förstår att spelet är över, och att det inte längre handlar om att rädda bekvämligheten utan ansiktet.
Elisabeth försökte fortfarande hålla masken.
— Det här hade jag inte väntat mig av dig, Anna, sade hon lågt.