— Hur kunde du spärra min systers kort?! — vrålade Erik, uppfylld av ilska.
Anna satt just och gick igenom rapporter på sin surfplatta när ytterdörren slogs upp med en smäll och Erik stormade in. En enda blick på hans ansikte räckte för att hon skulle förstå att något hade hänt. Han hade inte ens tagit av sig skorna. Han stannade i hallöppningen, och hans röst skar genom lägenhetens stillhet.
— Hur kunde du spärra min systers kort?! — skrek han och viftade med mobilen. — Hon ringde mig nyss och grät! Hon säger att hon inte ens kan köpa mat!
Anna lade långsamt ifrån sig surfplattan och såg på honom. Lugnt. Nästan för lugnt för någon som just blivit anklagad för hjärtlöshet.
— Sätt dig, sa hon med jämn röst. — Vi behöver prata.
— Sätta mig? Vad är det för prat? — Erik klev längre in i rummet, men gjorde ingen ansats att slå sig ner. — Förstår du överhuvudtaget vad du har gjort? Maria står utan pengar! Inte en krona har hon!
— Inte en krona? — Anna höjde ögonbrynen. — Märkligt. Varför berättade då din mamma i går att Maria har bott hos dem i tre veckor och inte bidragit med en enda krona till maten?
Erik tystnade. Men bara för ett ögonblick.
— Vad har mamma med det här att göra? Vi kom överens om att hjälpa Maria tills hon hittar ett jobb. Du gick själv med på det!
Anna reste sig, gick bort till fönstret och blickade ut över staden i den tidiga kvällen. Där nere började ljusen tändas ett efter ett, och det grå landskapet förvandlades långsamt till något varmt och avlägset. Som om det hörde till en annan värld, långt från det här samtalet.
Allt hade börjat två månader tidigare. Erik hade kommit hem från arbetet med tung min, hällt upp te åt sig och sedan blivit sittande länge i köket utan att säga något. Anna visste att det inte var någon idé att pressa honom. När han var redo skulle han berätta.
— Maria har fått sparken, sa han till slut. — Från jobbet. Hon säger att företaget “effektiviserar” och att halva avdelningen fick gå.
Anna ställde ner stekpannan på spisen.
— Vad tråkigt. Har hon börjat söka nytt?
— Självklart söker hon. Men du vet ju hur svårt det är att hitta jobb just nu… — Erik gned sig över näsroten. — Anna, jag tänkte… kanske kunde vi stötta henne lite. Bara tillfälligt. En månad eller två, inte mer.
Anna blev stående med löken kvar i handen.
— Stötta henne… på vilket sätt?
— Jag vet inte riktigt. Hyra, mat, sådant. Så att hon åtminstone slipper oroa sig för det mest nödvändiga medan hon letar. Hon bor ju i andra hand, och utgifterna springer snabbt i väg…
Anna visste redan att hon skulle säga ja. Inte för att hon var svag eller lätt att övertala, utan för att Erik sällan bad henne om något. Och att neka hans syster hjälp när hon befann sig i en svår situation… det kändes inte rätt. Familj var trots allt familj.
— Okej, sa hon och nickade. — Jag ordnar ett extrakort kopplat till mitt konto och sätter en gräns. Men om hon behöver något utöver det får hon säga till i förväg, så att det inte blir några missförstånd.
Erik kom fram bakom henne och lade armarna om henne.
— Tack. Verkligen. Maria kommer att uppskatta det, det vet jag.
Anna svarade inte. Hon vände tillbaka till skärbrädan och fortsatte hacka löken. Ändå rispade en vag olust någonstans inom henne, en liten varningskänsla som hon bestämde sig för att bortse från.
Den första månaden förlöpte utan problem. Anna hade satt en gräns som räckte till Marias blygsamma etta i utkanten av stan, till matinköp och resor. Inget överflöd, men tillräckligt för att klara sig värdigt.
Då och då skrev Maria tackmeddelanden i familjechatten: ”Tusen tack, ni räddar mig verkligen”, ”Jag vet inte vad jag skulle göra utan er.” Erik var nöjd, och Anna kände sig lugn. Allt verkade gå precis som de hade tänkt.
Sedan kom kvällen på Grand Palace.
Anna hade bestämt träff med en kollega där för att, över ett glas vin, gå igenom detaljerna kring ett nytt projekt.