Restaurangen hörde inte till de ställen man slank in på bara för att äta något snabbt. Där började notan snarare runt trehundra kronor per person, och atmosfären var sådan att folk kom dit för att fira något särskilt eller för att föra diskreta affärssamtal.
När Anna passerade ett av borden längre bort, intill de stora panoramafönstren, fångade ett skratt hennes uppmärksamhet. Det var märkligt bekant. Hon vände sig om nästan utan att tänka.
Vid bordet, där tallrikar med pasta och skaldjur stod framdukade bredvid en flaska vitt vin, satt Maria.
I en ny klänning.
Tillsammans med tre väninnor.
De pratade livligt, skrattade och såg allt annat än bekymrade ut. Tvärtom verkade de avslappnade, glada och helt fria från den sorts oro som Maria själv nyligen hade beskrivit i familjechatten.
Anna stannade till. Under några sekunder visste hon inte om hon borde gå fram och hälsa eller låtsas som ingenting. Till slut valde hon det senare. Hon vände bara om och gick tillbaka till sitt eget bord.
Kollegan såg frågande på henne.
— Är allt okej?
— Ja, absolut, svarade Anna och nickade kort. Allt är bra.
Men det var det inte.
När hon kom hem samma kväll sa hon ingenting till Erik. Hon försökte hitta förklaringar som lät rimliga. Kanske hade väninnorna bjudit Maria. Kanske behövde hon bara få tänka på något annat en stund. Det kunde ju ha varit en födelsedag, en överraskning, något som Anna inte kände till. Man skulle inte döma för snabbt, intalade hon sig.
Ändå hade något redan börjat skava.
Nästa gång hon såg Maria var det i köpcentrumet. Det var lördag, mitt på dagen, och Anna hade gått dit för att köpa nya sängkläder. När hon kom ut från heminredningsbutiken fick hon syn på en välbekant gestalt vid utgången från en klädbutik.
Maria stod där med mobilen mot örat och två stora kassar i händerna. Hon såg nöjd ut. Mer än nöjd, faktiskt.
Den här gången gick Anna fram.
— Maria?
Maria ryckte till och vände sig om. För ett ögonblick for något som liknade rädsla över hennes ansikte, men hon hämtade sig snabbt och pressade fram ett leende.
— Anna! Hej! Vilket sammanträffande!
— Hej, sa Anna och lät blicken glida ner mot de fulla kassarna. Du har varit och shoppat?
— Åh… ja, alltså… Maria tvekade. Det var sådan sjuk rea, du vet. Jag kunde inte låta bli. T-shirts för trettio kronor, och jeansen kostade nästan ingenting.
— Jag förstår, sa Anna och log stelt. Då hade du tur. Och hur går det med jobbsökandet? Har du hittat något?
Maria sänkte blicken.
— Inte än. Men jag försöker verkligen. Jag har varit på flera intervjuer redan.
— Vad bra. Då hoppas jag att det löser sig snart.
De skildes åt, och Anna fortsatte genom köpcentrumet, men inombords hade en hård klump lagt sig i magen. Rea, visst. Den där butiken hade faktiskt kampanjer ibland. Men kassarna var sprängfyllda, och Maria såg inte ut som någon som vände på varje krona för att få vardagen att gå ihop.
På kvällen satt Erik i soffan och tittade på fotboll. Anna satte sig bredvid honom.
— Erik, jag behöver prata med dig.
— Nu? frågade han utan att släppa blicken från tv:n.
— Ja. Det gäller Maria.
Då vände han sig äntligen mot henne.
— Vad har hänt?
— Jag har sett henne. Två gånger. Först på Grand Palace med sina väninnor, och i dag i köpcentrumet med händerna fulla av shoppingkassar.
Erik drog ihop ögonbrynen.
— Och?
— Vad menar du med ”och”? Anna ansträngde sig för att hålla rösten lugn. Vi hjälper henne med pengar till mat och hyra, och samtidigt sitter hon på restaurang och dricker vin och köper kläder.
— Anna, sa Erik och suckade, som om han tvingades förklara något mycket enkelt. Du vet inte vem som betalade på restaurangen. Det kan ha varit hennes vänner. Och kläderna… hon sa ju att det var rea. Vill du att hon ska gå runt i trasor?
— Nej. Jag vill att hon ska vara ärlig.
— Hon ljuger inte! Erik höjde rösten. Du har bara bestämt dig för att misstänka henne.
— Jag? Anna stirrade på honom och kände hur något brast inom henne. Jag, som gick med på att vi skulle hjälpa henne, är den som är orättvis?
— Du antar ju genast det värsta! Du frågar inte, du tar inte reda på något, du bara anklagar.
Anna reste sig långsamt.
— Vet du vad, Erik? Bra. Då gör vi som du vill.
Hon gick in i sovrummet, stängde dörren bakom sig och sjönk ner på sängkanten.