För första gången under hela deras äktenskap slog det Anna att Erik kanske inte självklart stod på hennes sida. Om han tvingades välja mellan henne och sin egen familj, skulle han välja dem. Alltid.
Nästa dag ringde hon sin svärmor. Ingrid var en rak människa, ibland hård, men oftast rättvis. Fanns det någon som kunde säga hur det verkligen låg till, så var det hon.
— Hej, Ingrid. Hur är det med dig?
— Hej, Anna lilla. Jo, jag hankar mig fram. Hur har du det själv?
— Det är bra. Jag ville bara fråga en sak… Brukar Maria vara hos dig ofta?
Det blev tyst i luren.
— Varför undrar du det?
— Jag försöker bara förstå en sak.
— Anna, sa Ingrid, och rösten blev genast stramare, Maria bor hos mig. Hon har gjort det i tre veckor nu.
Anna stelnade till.
— Bor hos dig? Menar du att hon har flyttat in?
— Ja, naturligtvis. Hon sa att du och Erik inte längre ville hjälpa henne, och att hon därför var tvungen att lämna sin lägenhet. Vad skulle jag göra? Hon är ju ändå min dotter.
Kylan spred sig genom Anna, som om någon öppnat ett fönster rakt in i bröstet på henne.
— Ingrid, vi har inte vägrat hjälpa henne. Jag ordnade ett separat kort åt henne, så att hon skulle kunna betala det hon behövde.
På andra sidan linjen följde en tung, förbluffad tystnad.
— Du… gjorde vad? frågade Ingrid till slut. Vilket kort?
— För mat, hyra och resor. Erik bad att vi skulle stötta henne, och jag gick med på det.
— Anna… Ingrids röst darrade. Hon har inte gett mig en enda krona. Inte till mat, inte till el, inte till någonting. Hon bor här, äter här, använder allt här, och hon har inte ens erbjudit sig att bidra. Jag trodde ju att hon verkligen stod utan pengar.
Anna slöt ögonen. Så det var alltså så det hängde ihop. Maria hade flyttat hem till sin mamma, slutat betala hyra, kapat sina egna kostnader nästan helt och hållet — och samtidigt använt Annas kort till restaurangbesök, kläder och nöjen.
— Tack, Ingrid. Jag… jag tar hand om det här.
— Anna, vänta. Du får inte tro att jag visste något. Jag skulle aldrig…
— Jag vet. Oroa dig inte. Det här är inte ditt fel.
Hon avslutade samtalet och blev sittande länge utan att röra sig, med blicken fäst vid ingenting. Sedan tog hon fram bankappen, letade upp kortet som var kopplat till Maria och spärrade det. Tre tryck på skärmen. Sedan var det över.
— Hur kunde du spärra min systers kort?! vrålade Erik senare, där han stod mitt i vardagsrummet.
Anna satt kvar i soffan. Hon reste sig inte. Hon betraktade bara mannen framför sig — mannen hon levt med i tio år, mannen hon fått barn med, mannen hon byggt ett hem tillsammans med. Och nu stod han där och skrek åt henne på grund av en kvinna som hade lurat dem båda.
— Jag tänker inte låta någon utnyttja oss, sa hon lågt, men varje ord var stadigt.
— Va? Erik såg nästan förvirrad ut, som om svaret inte var det han hade väntat sig.
— Din syster har ljugit för oss. Hon bor hos din mamma, hon betalar inte för någonting, och pengarna hon får av oss går till nöjen. Jag ringde Ingrid. Hon bekräftade allt.
Erik öppnade munnen, stängde den igen och försökte säga något. Inget kom ut.
— Du… ringde min mamma? Du kontrollerade henne?
— Ja, det gjorde jag. För du trodde inte på mig. När jag berättade att jag hade sett Maria på restaurang och i köpcentrum, försvarade du henne direkt. Inte mig. Henne.
— Hon är min syster!
— Och vad är jag då? Anna reste sig nu, långsamt, och rösten fick en skarp, metallisk klang. — Din fru. Mamma till din son. Den person som har försörjt dig det senaste halvåret medan du försöker få ditt projekt att fungera. Och i stället för att lyssna på mig valde du att skydda någon som kallt och medvetet har dragit nytta av oss.
Erik bleknade.
— Vad är det du försöker säga?
Anna tog ett steg närmare honom.
— Jag säger att om du tänker fortsätta försvara människor som utnyttjar oss, då kommer konsekvenserna inte att stanna vid Maria.