— Då spärrar jag hennes kort. Och ditt också.
Erik stirrade på henne som om han inte riktigt hade förstått orden.
— Du… du kan inte göra så.
— Jo, det kan jag. Kontot står på mig. Det är jag som drar in pengarna. Och från och med nu är det också jag som avgör vem som får tillgång till dem och till vad.
Han blev stående med munnen halvöppen, utan att få fram ett enda vettigt svar. Anna såg hur allt rörde sig i hans blick: sårad stolthet, ilska, kränkthet — och något annat. Insikt. Den kom långsamt, motvilligt, men den kom. Han började förstå att hon inte hotade tomt. Hon menade varje ord.
— Maria har lurat oss, Erik, sa Anna, nu med en lägre och stadigare röst. Hon har ljugit för dig, för mig och för din mamma. Pengarna gick inte till det hon påstod. Och när jag försökte säga det till dig, valde du att gå till angrepp mot mig. Det här spelet tänker jag inte fortsätta spela.
— Jag… Erik drog handen över ansiktet. — Jag visste inte.
— Du hade vetat, om du hade lyssnat från början.
Han sjönk ner i soffan och böjde huvudet. Anna blev kvar stående framför honom. Hon såg ner på honom, men kände ingen segerglädje. Bara en tung, matt trötthet, som efter ett gräl som hade varat alldeles för länge.
Till slut frågade han, med en röst som hade tappat all hårdhet:
— Vad ska jag göra nu?
— Ring din syster. Säg att det är slut. Att hon måste be din mamma om ursäkt. Och att hon faktiskt måste skaffa ett arbete, inte bara låtsas att hon försöker.
— Och om hon vägrar?
— Då är det hennes beslut. Men vi tänker inte längre vara en del av den här föreställningen.
Erik nickade utan att lyfta blicken.
Anna drog ett djupt andetag, gick ut i köket och satte på tevatten. Fingrarna darrade fortfarande svagt när hon tog fram muggarna; efterskalven från uppgörelsen satt kvar i kroppen. Men inombords hade något lagt sig till ro. För första gången på mycket länge kände hon ett slags stillhet.
Senare samma kväll ringde Erik till Maria. Anna stod inte och tjuvlyssnade, men hon satt i rummet intill och kunde inte undgå att höra brottstycken av samtalet.
— Nej, Maria, vi kommer inte att fortsätta… Därför att du ljög… Ja, mamma berättade… Nej, det här är inte Annas fel, det är ditt… Jag tänker inte diskutera det mer. Samtalet är slut.
Han lade på. En stund senare kom han in till Anna och satte sig mittemot henne. Tystnaden mellan dem blev lång innan han till sist talade.
— Hon sa att jag var en förrädare, fick han fram. Att jag valde min fru framför min familj.
Anna mötte hans blick utan att höja rösten.
— Jag är din familj. Vår son är din familj. Maria är en vuxen kvinna, och hon får bära följderna av sina egna val.
Erik nickade långsamt.
— Förlåt, sa han. För att jag inte trodde på dig direkt. För att jag skrek åt dig.
Anna sträckte sig över bordet och lade sin hand över hans.
— Jag tar emot din ursäkt. Men glöm inte hur det här kändes, Erik. Kom ihåg hur det är när den människa som borde stå på din sida plötsligt vänder sig emot dig.
Hans fingrar slöt sig hårdare om hennes.
— Jag ska komma ihåg det.
Två veckor gick. Maria bad varken Anna eller sin mamma om ursäkt. Däremot hände något märkligt: hon hittade arbete förvånansvärt fort. Tydligen kan motivationen växa i rasande takt när de lättillgängliga pengarna plötsligt försvinner.
Ingrid ringde Anna några dagar senare och tackade henne för att hon hade fått henne att se klart.
— Vet du, Anna, sa hon med trött röst, jag trodde alltid att jag bara hjälpte henne lite extra. Av kärlek, som mamma. Men nu förstår jag att jag egentligen har fostrat någon som vant sig vid att leva på andra.
— Det är aldrig för sent att ändra på saker, svarade Anna mjukt.
En kväll, när de redan låg i sängen, drog Erik henne intill sig och viskade:
— Tack för att du inte lät mig bli en man som bara böjer sig och låter andra styra.
Anna låg stilla i hans famn.
— Jag kommer alltid att stå vid din sida, sa hon. Men bara så länge du också står vid min.
Han kysste henne vid tinningen.
— Det ska jag göra. Jag lovar.
Och Anna trodde honom. Ibland krävs det en hård läxa för att en människa ska förstå vad som verkligen betyder något. Erik hade fått sin. Och den här gången verkade han faktiskt ha lärt sig av den.
Marias kort förblev spärrat. För alltid.