— Skämtar du med mig eller?! Jag sliter ut mig på två jobb, och ändå är det jag som ska försörja dina snyltare! — brast jag ut.
Anna sjönk tungt ner i soffan och tryckte fingertopparna mot tinningarna efter ännu en lång arbetsdag. Först åtta timmar på kontoret, sedan fyra timmar till med bokföring åt en bekant företagare. Så hade livet sett ut i tre år. I lägenheten låg tystnaden tät; bara kylskåpets jämna surr hördes från köket.
Ytterdörren slog igen. Erik var hemma. Anna lyfte inte ens blicken, utan fortsatte massera sina värkande tinningar. Han gick raka vägen ut i köket, där porslin och bestick började skramla.
— Anna, ska du äta? — ropade han därifrån.
— Jag är inte hungrig, — svarade hon utan att öppna ögonen.
De hade varit gifta i sju år. Sju år som en gång börjat med stora förhoppningar och vackra löften, men som långsamt förvandlats till gräl, tystnad och besvikelser. Anna mindes bröllopsdagen. Hur lyckliga de hade varit då. Erik hade lovat att stå vid hennes sida, skydda henne och vara hennes trygghet. Var fanns de löftena nu?
Lägenheten hade Anna ärvt av sin mormor redan innan hon gifte sig. Två rum, bra område, utsikt mot en park. Hon höll hårt i det hemmet. Det var den enda fasta punkten hon hade kvar.
På försäkringsbolaget fick hon visserligen lön regelbundet, men särskilt generös var den inte. Därför tog hon extrajobb på kvällarna.
Erik kom in i rummet med en tallrik pasta i handen.
— Jobbade du sent igen? — frågade han och satte sig i fåtöljen mitt emot henne.
— Vad har jag för val? Du vet att vi försöker lägga undan pengar till renoveringen. Och det vore faktiskt skönt med en riktig semester någon gång, inte bara några dagar i sommarstugan hos din mamma.
Vid ordet mamma ryckte det till i Eriks ansikte. Kristina var ett kapitel för sig. Svärmodern dök upp hos dem med jämna mellanrum, alltid med klagomål över sin hälsa och sin dåliga ekonomi. Och besöken slutade alltid på samma sätt: Erik gav henne pengar.
— Förresten kommer mamma i morgon, — sade han, som om det var en oviktig detalj.
Anna slog upp ögonen.
— Nu igen? Hon var ju här för två veckor sedan!
— Vad ska jag göra då? Hon har problem med blodtrycket och vill gå till läkaren.
— Det finns läkare där hon bor också, — mumlade Anna.
Erik ställde irriterat ifrån sig tallriken.
— Anna, hon är min mamma. Är det verkligen så svårt att visa lite förståelse?
Förståelse. Anna log bittert. Under deras sju år tillsammans hade Erik hunnit byta jobb fem gånger. Ena gången var chefen en idiot, nästa gång passade inte kollegorna, sedan var lönen för låg. Nu arbetade han som säljare på en bilfirma, men även där hade missnöjet redan börjat gro.
Hans telefon ringde. Erik sneglade på skärmen och gick ut i hallen. Anna lyssnade utan att vilja. Det var Maria, hans syster. Ännu en historia utan slut. Trettiotvå år gammal, två barn med två olika män, ständiga skulder och lån som aldrig betalades i tid. Lösningen var alltid densamma: ring storebror.
När Erik kom tillbaka såg han skyldig ut. Anna förstod genast.
— Hur mycket? — frågade hon matt.
— Anna, börja inte så där… Maria har det svårt just nu. Barnen ska börja skolan, och hennes ex är sen med underhållet.
— Hur mycket, Erik?
— Tvåtusen kronor. Men hon svär på att hon betalar tillbaka om en månad!
Anna for upp ur soffan. Händerna darrade av ilska.
— Om en månad? Som förra gången? Och gången före den?