— Erik, hur länge är det meningen att jag ska stå ut med det här?
— Anna, försök lugna dig. Hon är faktiskt min familj.
— Familj? — Annas röst brast till. — Och vad är jag då? Jag sliter på två jobb, vänder på varenda krona och försöker lägga undan lite, medan din syster kan låta bli att arbeta ordentligt och leva på våra pengar?
— Maria jobbar visst! — invände Erik och försökte försvara henne.
— Var då? Med vad? Några timmar i veckan bakom en kassa? Erik, Maria är frisk, hon har både armar och ben. Då kan hon också gå ut och tjäna sina egna pengar.
Eriks ansikte mörknade.
— Du förstår inte. Maria har barn…
— Halva landet har barn! Betyder det att alla ska försörjas av någon annan?
Just då kom Anna att tänka på förra månaden. Då hade Erik också ”lånat ut” pengar till sin syster, femtonhundra kronor den gången. Före det hade han gett tusen till sin mamma. I huvudet började Anna räkna samman allt. Under det senaste året hade hans släktingar ”lånat” mer än tjugotusen kronor av dem. Inte en enda krona hade kommit tillbaka.
Dagen därpå dök Kristina upp, precis som Erik hade sagt. För att vara någon som påstått sig ha problem med blodtrycket såg svärmodern förvånansvärt pigg ut. Kinderna var rosiga, klänningen ny och håret låg i en frisyr som uppenbart gjorts av ett proffs.
— Men lilla Anna, vad smal du har blivit! — var det första Kristina sa. — Du tar verkligen inte hand om dig själv.
Anna svarade inte. Hon dukade bordet under tystnad. Kristina slog sig bekvämt ner och började snart med sina vanliga klagomål.
— Åh, vad livet har blivit svårt nu för tiden. Allt blir dyrare, pensionen räcker knappt till. Jag funderar faktiskt på att ta något litet extrajobb…
Erik högg direkt.
— Mamma, vad pratar du om? Du ska väl inte arbeta i din ålder. Vi hjälper dig.
Tekannan slog hårt mot bordsskivan när Anna satte ner den. Både Erik och Kristina ryckte till och stirrade på henne.
— Med vad då, Erik? — frågade Anna med iskall röst. — Vi har knappt så att det räcker själva.
— Anna! — utbrast han upprört.
— Vadå ”Anna”? Kristina, förlåt, men vi klarar oss nätt och jämnt fram till nästa lön. Jag arbetar dubbelt bara för att vi över huvud taget ska kunna spara något.
Kristina knep ihop läpparna.
— På vår tid visste kvinnor hur man respekterade sin man. Familjen kom alltid först.
— På er tid försörjde männen sin familj, — svarade Anna skarpt. — De satt inte och levde på sina fruar.
Erik blev röd i ansiktet.
— Anna, vad håller du på med?
— Jag säger bara sanningen. Erik, under det senaste året har du bytt jobb tre gånger. Och varje gång var det du själv som ställde till det.
— Det där stämmer inte! — började han protestera.
— Förlåt, jag glömde. Sista gången fick du sparken för att du helt enkelt inte dök upp på jobbet.
Kristina slog ihop händerna.
— Erik, vad är det hon säger om dig?
— Mamma, Anna överdriver bara…
— Överdriver jag? — Anna gick fram till skåpet och tog fram mappen där hon sparade räkningarna. — Här är kvittona från det senaste halvåret. Allt är betalt från mitt kort. Och här är utdraget från vårt gemensamma konto. På ett helt år har Erik satt in fyra tusen kronor. Fyra tusen. På ett år.
Svärmodern stirrade tyst på papperen. Sedan vände hon blicken mot Anna.
— Men Erik hjälper väl till hemma…
Anna skrattade till, kort och bittert.
— Hjälper till? Kristina, när lagade din son middag senast? När tvättade han? När städade han?
På kvällen, efter att Kristina hade gått, lade sig en tung och kvävande tystnad över lägenheten.