Erik satt nedsjunken i fåtöljen och stirrade tomt mot tv:n, som om ljudet från den kunde fylla ut allt som inte längre gick att säga. Anna plockade undan från bordet med stela rörelser och gjorde sitt bästa för att inte möta hans blick.
Till sist bröt han tystnaden.
— Varför var du tvungen att göra det där inför mamma?
Anna ställde ner en tallrik lite hårdare än hon tänkt.
— Och varför anser din mamma att hon har rätt att lägga sig i vårt liv?
— Anna, jag förstår att du är trött. Men man kan inte bete sig så där…
— Vad är det man inte kan? Säga sanningen? Erik, jag orkar inte mer. Varenda månad är det samma sak. Ena gången behöver din mamma något, nästa gång är det din syster.
Han reste sig ur fåtöljen och kom bort till henne.
— Det här är bara tillfälligt. Jag kommer att hitta ett riktigt jobb.
Anna vände sig mot honom.
— När då? När ska du hitta det där ”riktiga” jobbet? Och hur länge tänker du behålla det den gången? En månad? Två?
Något sårat drog över hans ansikte.
— Du tror alltså inte på mig över huvud taget?
Hon sjönk ner på en stol, utmattad ända in i kroppen.
— Jag är trött, Erik. Trött på att tro. Trött på att hoppas. Trött på att bära allting själv.
Den natten fick Anna ingen sömn. Hon låg stilla i mörkret och stirrade upp i taket medan tankarna malde. Trettiotvå år gammal. Sju av dem hade hon varit gift. Och vad väntade sedan? Sju år till av slit för två personer? Eller för tre, om man räknade in hans släktingars eviga ”lån”?
När morgonen kom hade hon fattat sitt beslut. Vid frukosten såg hon på honom och sade lugnt:
— Erik, vi måste prata ordentligt.
Han sneglade misstänksamt på henne.
— Om vad?
— Om pengar. Om din familj. Och om oss.
Anna tog fram pappret hon hade skrivit kvällen innan, där hon noggrant hade räknat ihop allt hans släktingar var skyldiga dem.
— Titta här. Under de senaste två åren har din mamma ”lånat” tolv tusen kronor. Maria har lånat arton tusen. Tillsammans blir det trettio tusen. Trettio tusen, Erik. Det är inte småpengar.
Han tog listan och läste. Ju längre ned hans blick gled, desto mörkare blev hans ansikte.
— Var har du fått de här siffrorna ifrån?
— Jag har fört anteckningar. Varenda krona finns nedskriven. Vet du hur mycket de har betalat tillbaka? Inte ett öre.
— Anna, men familjen kan faktiskt hamna i svåra situationer…
— Det gör alla. Men varför ska jag betala priset för deras problem? Varför tänker mina föräldrar två gånger innan de ens vågar be om hjälp, medan dina ringer och kräver pengar som om de hade rätt till dem?
Erik svarade inte. Anna fortsatte, och rösten darrade inte längre.
— Jag har bestämt mig. Från och med nu går inte en krona till dina släktingar. Om du en enda gång till tar pengar ur vår budget utan att fråga mig, då lämnar jag in skilsmässoansökan.
Färgen försvann ur hans ansikte.
— Du… du skämtar?
— Jag har aldrig varit mer allvarlig. Jag älskar dig, Erik. Men jag tänker inte fortsätta vara din familjs kassako.
Han for upp från bordet.
— Är det där ett ultimatum?
— Kalla det vad du vill. Jag tänker inte tolerera det längre.
Erik stormade ut ur köket, och sekunden därpå slog ytterdörren igen med en smäll. Anna satt kvar, orörlig, och såg genom fönstret hur regnet började piska mot glaset.
Efter en timme ringde Maria. Anna svarade inte. Strax därefter ringde Kristina. Även det samtalet lät hon gå förbi. På kvällen kom Erik hem igen, rasande och berusad.
— Är du nöjd nu? fick han fram redan i hallen. — Min mamma ligger på sjukhus och min syster är helt hysterisk!
— Det är deras problem, sade Anna stilla.
— Du är… du är bara självisk!
— Kanske det. Men en självisk kvinna som själv bestämmer över sina pengar.
Erik tog ett steg närmare henne.