— Tror du verkligen att jag inte klarar mig utan dig? Tror du att du är oersättlig?
Anna mötte hans blick utan att vika undan.
— Försök, då. Och om du råkat glömma det: lägenheten är min.
De följande dagarna förvandlades hemmet till en tyst krigszon. Erik demonstrerade sin vrede genom att inte säga ett ord till henne och lade sig om nätterna på soffan. Hans släktingar ringde flera gånger om dagen, men Anna lät telefonen vara.
På fredagskvällen kom hon hem och fann Kristina och Maria i lägenheten. De satt redan i köket, medan Erik stod vid fönstret med blicken ut mot gatan.
— Vilket intressant litet möte, sade Anna torrt. — Är det vanligt att ni håller sammankomster i min bostad utan att bjuda in mig?
— Anna, vi kom för att prata, började Kristina.
— Då lyssnar jag.
— Du förstör familjen! fräste Maria. — För några futtiga pengar!
Anna gav till ett kort skratt.
— Futtiga? Maria, på två år har du dragit ut nästan sex tusen kronor ur vår ekonomi. Det är alltså mina ”futtiga” pengar.
— Jag ska betala tillbaka!
— När då? Ge mig ett datum.
Maria tappade fattningen och såg bort.
— Ja… när jag kan…
— Med andra ord aldrig. Maria, du är trettiotvå år gammal. Skaffa ett jobb.
— Jag har barn!
— Och? Tusentals kvinnor uppfostrar barn och arbetar samtidigt. Men du sitter fastklamrad vid din brors nacke. Eller rättare sagt vid min.
Kristina reste sig häftigt.
— Hur vågar du tala på det där sättet! Vi är Eriks familj!
— Och jag är Eriks fru! Anna for också upp från stolen. — Men jag tänker inte längre försörja friska, vuxna människor som borde kunna ta ansvar för sig själva.
— Erik, säg något! vädjade Kristina och vände sig mot sin son.
Erik teg. Han fortsatte att stirra ut genom fönstret, som om svaret fanns någonstans där ute. Till slut drog han ett tungt andetag.
— Mamma, Maria, gå hem. Anna och jag behöver prata själva.
När dörren hade stängts bakom dem satte sig Erik mittemot sin hustru.
— Anna, kanske har du rätt, sade han lågt. — Men de är min familj. Jag kan inte bara överge dem.
— Jag har aldrig bett dig överge någon. Jag ber dig bara att sluta använda mina pengar till deras önskningar och nycker.
— Men jag har ju inga egna pengar!
— Precis. Erik, hitta ett riktigt arbete, behåll det, tjäna dina egna pengar. Då kan du hjälpa dem hur mycket du vill.
Han sänkte huvudet.
— Du tvingar mig alltså att välja. Dig eller min familj.
— Nej. Jag ger dig ett val. Antingen blir du en vuxen man som kan stå för sitt liv och sin familj, eller också går vi skilda vägar.
Den natten satt Anna vid fönstret och såg ut över den slumrande staden. Inuti henne fanns ett märkligt tomrum. Det gjorde inte ont längre. Hon var inte ens arg. Bara tom. Som om något viktigt redan hade tagit slut.
På morgonen packade Erik sina saker.
— Jag bor hos mamma ett tag, sade han. — Jag behöver tänka.
Anna nickade bara. Hon hade ingen kraft kvar att gräla, be, förklara eller hålla honom tillbaka.
När dörren slog igen efter honom kände hon något hon inte hade känt på länge: lättnad. För första gången på månader kunde hon andas fritt, som om en tung sten hade lyfts från hennes axlar.
På kvällen satt Anna ensam i köket med en kopp te framför sig. Det var tyst. Ingen ringde. Ingen bad om pengar. Ingen ställde till med scener. Bara stillhet och ro.
Hon visste att svåra samtal väntade. Kanske även en skilsmässa. Men just där och då kände hon sig fri. Fri från andras skulder, andras problem och andras försök att styra henne.
Och en sak visste hon med fullständig säkerhet: oavsett vad Erik till slut bestämde sig för skulle ingen längre få göra Anna till en plånbok för någon annans behov. Det fick vara nog. Nu var det dags att börja leva för sin egen skull.