Nu räcker det. Packa ihop dina saker. Mamma och släkten flyttar in här före nyår, och ingen av dem vill ha dig kvar.
Lägenheten hade Anna fått efter sina föräldrar. Det var en tvåa på fjärde våningen i ett äldre tegelhus, med fönster mot en innergård där popplar växte och bänkar stod på rad. Föräldrarna hade lämnat allt i ordning efter sig, och ett halvår senare stod bostaden formellt på Annas namn.
Hon skrev över allting på sig själv, fick lagfarten och började långsamt vänja sig vid tanken på att detta numera var hennes hem.
Ett år efter arvet gifte hon sig med Erik. Bröllopet blev enkelt, utan onödigt många gäster och utan någon större prakt. Erik flyttade in hos Anna, sålde sin lilla etta i utkanten av staden och satte in pengarna på banken.
Deras liv gick stillsamt. Det fanns inga stora lyckorus, men inte heller några bråk. Erik arbetade på ett byggföretag och blev ofta kvar till sent på kvällarna. Anna skötte bokföringen på ett mindre bolag, kom hem tidigare och lagade middag.
De första månaderna tillsammans förflöt lugnt. Erik lade sig inte i hushållet och försökte inte ändra på något. Anna behöll lägenheten så som hon var van vid den: föräldrarnas fotografier hängde kvar på väggarna, det gamla vitrinskåpet med porslinet stod på sin plats. Hennes man protesterade inte.
Men med tiden började svärmodern dyka upp allt oftare. Margareta kom en gång i veckan, ibland ännu tätare. Hon bar med sig kassar med mat, steg in utan att ringa på och lät blicken vandra genom rummen med granskande skärpa. Anna gjorde sitt bästa för att vara artig, bjöd på te och lyssnade på hennes råd.
— Någon borde väl ändå tänka lite på din man också, sade Margareta medan hon såg sig omkring i vardagsrummet. Erik blir alldeles utmattad i den här kalla bostaden. Ni borde sätta upp gardiner och välja en gladare tapet.
Anna teg. Lägenheten var hennes, hennes föräldrars. Hon hade inga planer på att tapetsera om, byta gardiner eller göra om någonting alls. Samtidigt orkade hon inte ta en diskussion. Det enklaste var att nicka och låta det passera.
— Hon har fått allt av sina föräldrar men klarar ändå inte av att skapa ett riktigt hem, fortsatte Margareta och plockade fram en burk sylt ur kassen. Erik arbetar dag och natt, och när han kommer hem möts han av kyla och tomhet.
Under bordet knöt Anna handen hårt. Ändå svarade hon behärskat:
— Erik har inte klagat.
— Erik klagar aldrig, sådan är han, suckade svärmodern. Men en mor märker när hennes barn inte har det bra.
Barn. Erik var trettiotvå år gammal, men för Margareta förblev han hennes lille pojke. Anna hade lärt sig att låta sådana ord rinna av sig. Hon lyssnade, nickade och fortsatte sedan med sitt.
Erik tycktes inte märka hur hans mor sakta förgiftade stämningen. Tvärtom verkade han uppskatta hennes besök. Omsorg, mat, uppmärksamhet — allt det där han inte hade fått nog av som barn. Hans far hade försvunnit tidigt, och modern hade uppfostrat honom ensam, arbetat dubbla jobb och ofta lämnat pojken hos grannarna.
Nu försökte Margareta ta igen allt hon hade missat. Varje kväll ringde hon sin son, frågade hur han hade det och delade ut råd. Ibland hörde Anna lösryckta meningar från samtalen:
— Mamma, allt är bra, oroa dig inte.
— Erik, du vet att jag bara tänker på dig.
— Ja, mamma, jag förstår.
Anna lade sig inte i. Alla hade sin egen relation till sina föräldrar. Det viktiga var bara att den inte började tränga in och störa familjelivet.
Hösten tog över helt. Kylan kom närmare, och regnet föll allt oftare. Anna plockade fram varma kläder ur garderoben, bytte ut de tunna sommaröverkasten mot vintertextilier och ställde ljus på fönsterbrädan. Små detaljer, men de gjorde hemmet mjukare och mer levande.
December närmade sig. Anna började tänka på nyårsafton. Hon ville ordna ett litet firande, bjuda in några vänner och pynta lägenheten. Inget storslaget, bara en varm kväll med människor hon tyckte om.
Under samma period blev Erik allt mer bekymrad. När han kom hem satt han tyst och stirrade ner i telefonen. Anna frågade om något hade hänt, men han avfärdade henne varje gång.
— Det är inget. Jag är bara trött.
En kväll, mitt under middagen, öppnade han till slut munnen:
— Mamma och de andra vill fira nyår här i stan. De har ingenstans att bo, och vi är ju bara två. De får plats hos oss.
Anna lyfte blicken från tallriken. Gaffeln stannade i luften.
— Alla? Hur många pratar vi om?
Erik ryckte på axlarna utan att se upp.
— Mamma, moster Maria, min systerson, Johan och Emma. Runt sex personer, inte fler.
— Sex personer? I en tvåa?
— Inte länge. Bara från den trettioförsta december till den andra januari. Vad är det som är så farligt med det?
Anna lade ner gaffeln.
— Erik, det här är min lägenhet.