Jag vill inte att den förvandlas till någon sovsal.
Eriks panna drog ihop sig.
— Min lägenhet, min lägenhet, upprepade han hånfullt. — Bor inte jag här också, eller?
— Jo, du bor här. Men vem som får komma in i mitt hem, det bestämmer jag.
— Det är min mamma, sade Erik, och rösten blev hårdare.
— Din mamma är här titt som tätt ändå, svarade Anna behärskat. — Men att låta sex personer flytta in över helgerna, det går jag inte med på.
Erik lutade sig bakåt på stolen och korsade armarna över bröstet.
— Okej. Vi tar det här senare.
Där tog samtalet slut. Anna plockade undan efter middagen medan Erik gick in i vardagsrummet och satte på tv:n. Resten av dagen gled förbi i tryckt tystnad.
Nästa kväll kom Anna hem senare än vanligt. Mötet på jobbet hade dragit ut på tiden, och efteråt hade hon blivit kvar på lagret på grund av några följesedlar som måste redas ut. Skymningen hade redan fallit när hon äntligen låste upp dörren. Hon tog av sig kappan — och kände genast att något var fel.
Erik stod i hallen. Ansiktet var spänt och händerna knutna längs sidorna. Anna stannade upp.
— Vad har hänt?
Han tog ett steg mot henne.
— Nu räcker det! Packa dina saker. Mamma och släkten flyttar in hit till nyår, och dig behöver ingen här.
Anna stängde långsamt dörren bakom sig.
— Vad sa du?
— Du hörde. Mamma ringde. De har redan börjat packa och åker i övermorgon. De behöver platsen, och du skulle bara vara i vägen.
— Jag skulle vara i vägen? I min egen lägenhet?
— I min lägenhet! röt Erik. — Jag bor här. Jag har rätt att vara här!
Anna lät väskan falla ner på golvet.
— Du bor här för att jag har låtit dig göra det. Lägenheten står på mig. Jag fick den innan vi gifte oss. Det är mitt arv.
— Jag struntar fullständigt i ditt arv! Erik slog näven i väggen. — Mamma vill komma, och hon kommer att komma.
— Ingen kommer hit utan mitt samtycke.
Han kom ännu närmare, så nära att hon kunde känna värmen från honom.
— Tror du verkligen att du kan tala om för mig vad jag får och inte får göra?
Anna höjde hakan.
— Jag ger dig inga order. Jag säger bara hur det är. Lägenheten är min. Beslutet är mitt.
Erik snurrade runt, stormade in i rummet och smällde igen dörren efter sig. Anna blev stående kvar i hallen med blicken fäst vid den stängda dörren. Något inom henne blev alldeles kallt. Inte av rädsla, utan av insikten att det här inte längre bara var ett gräl.
Kvällen förflöt utan fler ord. Erik kom inte ut, och Anna stannade i köket. Hon kokade te, satte sig vid fönstret och såg ut över gården. Lyktorna kastade blekt ljus över de tomma bänkarna, och vinden jagade torra löv över asfalten.
Vid midnatt ringde telefonen. Det var Margareta. Anna stirrade länge på skärmen innan hon till slut svarade.
— Anna? Margaretas röst var torr och kylig. — Erik berättade att du motsätter dig att vi kommer.
— Margareta, jag har inget emot besök. Men den här lägenheten är för liten för sex personer.
— Vi får väl plats, eller hur? Erik kan sova i rummet, jag och min syster tar soffan och barnen kan ligga på golvet. Det är inget problem.
— För mig är det ett problem.
— Ett problem, upprepade svärmodern med markerad ton. — Erik arbetar ihjäl sig, försörjer dig, och du kan inte ens ta emot hans mamma.
— Erik arbetar för sin egen skull, invände Anna. — Och han försörjer sig själv. Jag arbetar också.
— Du sitter bara och drar benen efter dig på det där lilla företaget för småpengar! Erik gör allt för att du ska ha det bra!
Anna slöt ögonen. Det fanns ingen mening med att fortsätta.
— Margareta, lägenheten är min. Den står i mitt namn. Det är jag som bestämmer.
— Bestämmer, hånade Margareta. — Du är girig, det är sanningen. Dina föräldrar lämnade en bostad efter sig till dig, och ändå vill du inte ens släppa in din mans familj.
— Jag vill bara fira nyår i lugn och ro. Utan dem.
— Utan dem! Din mans egna blodsläktingar är bara ”dem” för dig?
Anna avslutade samtalet. Det hade ändå inte lett någonstans. Margareta argumenterade inte; hon krävde bara.
På morgonen gick Erik hemifrån utan att säga ett ord. Anna blev kvar hemma. Hon hade en ledig dag mitt i veckan och bestämde sig för att städa ordentligt. Hon torkade damm, skurade golven och gick igenom skåpen. Sysslorna gav händerna något att göra och höll tankarna på avstånd.
Runt lunchtid ringde telefonen igen. Den här gången var det hennes väninna Sara, som Anna hade känt ända sedan skoltiden.
— Hur är det med dig egentligen? frågade Sara. — Vi har inte setts på evigheter.
— Det är bra, ljög Anna. — Allt är lugnt.
— Du ljuger. Jag hör det på rösten. Vad har hänt?
Anna suckade och berättade alltihop. Konflikten med svärmodern, planerna inför nyår, grälet med Erik. Sara lyssnade tyst och avbröt bara då och då med någon kort fråga.
— Och vad tänker du göra nu? frågade hon när Anna hade tystnat.
— Jag vet inte. Erik pratar inte med mig.
— Och du tänker inte ge efter?
— Nej, svarade Anna bestämt. — Det här är min lägenhet. Om jag viker mig nu blir det bara värre sedan.
— Det gör du rätt i, sade Sara med eftertryck.