— Ge inte efter. Det är ditt hem, och det är du som bestämmer var gränsen går.
Samtalet gjorde Anna något lugnare. När hon hade lagt på tog hon ett djupt andetag och fortsatte med städningen. Framåt kvällen glänste hela lägenheten. Hon lagade middag, dukade bordet ordentligt och satte sig att vänta på Erik.
Han kom hem sent. Utan att säga ett ord passerade han köket, kastade inte ens en blick på det dukade bordet och stängde in sig i rummet. Anna stod kvar i hallen en stund, som om hon behövde förstå vad som just hade hänt. Sedan gick hon tillbaka till köket och åt ensam.
Nästa dag blev likadan. Tystnaden låg tung mellan dem. Stängda dörrar, bortvända blickar, en demonstrativ vägran att låtsas om henne. Anna gjorde inga försök att ta första steget. Om Erik trodde att han kunde pressa henne genom att tiga, fick han väl försöka. Hon tänkte ändå inte backa.
Den tredje kvällen ringde Margareta. Den här gången lät hennes röst mjukare, nästan vänlig.
— Anna lilla, låt oss prata lugnt nu. Utan att hetsa upp oss.
— Jag är lugn, svarade Anna.
— Du förstår, vi har faktiskt ingenstans att ta vägen. Min syster säljer sin lägenhet, de har redan flyttat ut. Min systerson och hans familj hyrde ett rum, men värdarna kastade ut dem. Vi ville bara fira nyår tillsammans, inget annat.
— Jag förstår att de har det svårt, Margareta. Men sex personer i en tvåa är alldeles för många.
— Men om inte alla kommer då? Säg att min syster tar barnen och bor på hotell, och att bara jag kommer till er. Skulle det gå?
Anna blev tyst en stund. En svärmor kunde hon kanske stå ut med. Det var åtminstone inte en hel folkmassa.
— Hur länge handlar det om?
— Tja, tre eller fyra dagar. Från den trettioförsta till den tredje.
— Okej, sade Anna till sist. — Men bara du.
— Tack, kära du! Margaretas röst lyste plötsligt av lättnad. — Jag visste att du hade ett gott hjärta.
Anna avslutade samtalet och blev stående med ryggen mot väggen. Någonting inom henne viskade att hon nyss hade begått ett misstag. Men orden var redan sagda, och det gick inte att ta tillbaka dem.
Erik kom hem först runt midnatt. Han gick direkt in i köket, öppnade kylskåpet och tog fram en flaska vatten. Anna satt vid bordet med en bok framför sig.
— Din mamma ringde, sade hon utan att lyfta blicken.
— Jag vet, muttrade Erik. — Tack för att du gick med på det.
— Jag har gått med på att din mamma kommer. I tre dagar.
— Mm, sade han kort och försvann in i rummet.
Mer blev det inte sagt. Men dagen därpå, när Anna kom hem från jobbet, stod Erik redan och väntade i hallen. Han hade armarna i kors och ansiktet var spänt.
— Mamma säger att alla kommer, slängde han ur sig. — Inte bara hon.
Anna tog långsamt av sig kappan.
— Jag sa ja till din mamma. Ingen annan.
— Jaha, och vad menar du att vi ska göra då? Lämna min syster på gatan? Barnen också?
— Din familj kan boka hotell. Det har jag redan föreslagit.
Erik tog ett steg fram och ställde sig i vägen för henne.
— Nu räcker det. Packa dina saker. Mamma och släkten flyttar in här över nyår, och du behövs inte.
Anna höjde inte rösten. Hon började inte gräla. Hon betraktade bara sin man med en stilla, nästan främmande blick.
— Om de så gärna vill bo här, varsågod, sade hon jämnt. — Men då följer du med dem.
Erik blinkade till.
— Vad sa du?
Anna gick förbi honom och in i sovrummet. Hon öppnade garderoben, tog ner resväskan och började metodiskt lägga ner hans kläder. Skjortor, byxor, strumpor — allt vek hon prydligt, utan brådska.
— Vad håller du på med? frågade Erik från dörröppningen.
— Jag packar åt dig.
— Är det här ett skämt?
— Nej.
Hon drog igen dragkedjan, bar ut väskan i hallen och ställde den vid ytterdörren. Erik stirrade först på resväskan, sedan på henne, och skrattade till utan glädje.
— Menar du allvar? För ett par dagars skull?
— Nej. För att du bestämmer över mitt huvud. I min lägenhet.
— Min lägenhet också! röt han. — Jag bor här!
Anna hämtade hans jacka och räckte fram den.
— Då kan ni fira tillsammans. Ni verkar ju redan vara ett lag.
Han tog inte emot jackan. I stället backade han ett steg och sträckte på sig, som om han fortfarande kunde vinna bara genom att se större ut.
— Du har ingen rätt att kasta ut mig!
— Jo, det har jag. Lägenheten är min. Den står på mig.
— Vi är gifta!
— Var gifta, rättade Anna honom lugnt.
Erik stelnade. Sedan började han tala, först hackigt, sedan allt snabbare och högre. Han pratade om familjetraditioner, om respekt för äldre, om att hans mamma hade arbetat hela livet och förtjänade vila och omtanke. Orden föll tätt, som ett skyfall, men Anna stod tyst och lyssnade. Det fanns varken raseri eller tvekan i hennes ansikte. Bara ett stillsamt beslut som redan var fattat.
— Du kan åka till dem redan nu, avbröt hon. — Men lämna nyckeln.
Hon sträckte ut handen med handflatan uppåt. Erik såg på hennes hand och sedan på hennes ansikte. Han letade efter något där: ett skämt, en bluff, en spricka i hennes beslutsamhet. Han fann ingenting.
— Du kommer att ångra dig, väste han.
— Kanske. Nyckeln.
Erik slet ner nyckelknippan från kroken och kastade den i golvet. Nycklarna slog mot klinkerplattorna med ett vasst skrammel och studsade åt olika håll. Därefter ryckte han åt sig resväskan, slet upp ytterdörren och stormade ut. Smällen när dörren föll igen ekade i trapphuset.
Anna böjde sig ner, samlade upp nycklarna från golvet och lade dem på byrån. Sedan gick hon ut i köket.