Hon satte på vatten och bryggde te. Med koppen mellan händerna slog hon sig ner vid fönstret och blev sittande där, med blicken mot gården. Gatlyktorna lade bleka fält av ljus över de tomma gångvägarna, och vinden ryckte i de nakna grenarna.
Efter ungefär en timme började telefonen ringa. Det var Margareta. Anna lät den ringa ut. Strax därefter kom Eriks namn upp på skärmen. Hon avvisade samtalet.
Sedan började meddelandena droppa in, ett efter ett.
”Har du blivit galen?”
”Mamma är helt chockad!”
”Öppna dörren genast!”
”I morgon kommer jag dit, så pratar vi som vuxna människor!”
Anna läste dem utan att känna något behov av att svara. Hon satte mobilen på ljudlöst, drog ut skrivbordslådan och lade ner den där.
Nästa morgon ringde hon en låsfirma. Montören stod utanför dörren mindre än två timmar senare, en ung kille med verktygslåda i handen och en mössa neddragen över öronen. Han ställde inga frågor, arbetade snabbt och vant. Efter fyrtio minuter satt ett nytt lås på plats. Blank metall, tungt och stadigt, något som såg ut att hålla.
Han räckte över två nycklar, tog emot betalningen och försvann nerför trappan.
Anna låste omsorgsfullt om sig med det nya låset och gick sedan in i vardagsrummet. Ur garderoben tog hon fram kartongen med julpynt. Den hade stått där i flera år, fylld med sådant hennes föräldrar en gång hade packat ner med samma försiktighet som om allt var skört av minnen. Varje december hade de klätt granen tillsammans, och Anna hade aldrig förmått göra sig av med något. Där låg glaskulor, glitter, små figurer, renar och stjärnor.
När kvällen kom stod en liten gran i lägenheten. Den var äkta och spred en frisk doft av barr genom rummet. Anna hängde upp prydnaderna en efter en och virade ljusslingan runt grenarna. När hon tände den började färgerna glittra mjukt i skymningen.
Dagen därpå ringde grannkvinnan från våningen under. Kristina, en kvinna i sextioårsåldern, hade bott i huset så länge Anna kunde minnas.
— Anna lilla, är allt som det ska?
— Ja, tack. Varför undrar du?
— Jag såg din man utanför porten i går kväll. Han stod där med någon kvinna. De pratade en stund och försökte sedan komma in, men porttelefonen släppte inte in dem.
— Det var min svärmor, svarade Anna lugnt. Du behöver inte oroa dig. Allt är under kontroll.
Det blev tyst ett ögonblick i luren.
— Om du behöver något, vad som helst… då vet du att jag finns här.
— Tack, Kristina.
Anna lade på och återgick till städningen. Bit för bit fick lägenheten tillbaka sitt gamla uttryck. Den blev återigen det hem hennes föräldrar hade lämnat efter sig, med sin egen stillsamma värme. Inga främmande saker låg längre och störde, inga påtvingade regler hängde i luften. Bara välbekanta föremål, tystnad och ro.
På nyårsafton vaknade Anna sent. Utanför föll snön i stora, mjuka flingor. Hela staden tycktes ha klätt sig för fest. Ljusslingor lyste på balkonger och fasader, granar glimmade bakom fönsterrutor, och nere vid butikerna rörde sig människor snabbt med kassar i händerna.
Hon lagade frukost, hällde upp kaffe och satte sig vid köksbordet. Telefonen hade varit tyst i två dygn. Inga samtal, inga meddelanden. Kanske hade Erik till slut förstått att det inte fanns någon väg tillbaka.
På kvällen dukade hon för sig själv. Inget överdådigt: en sallad, ugnsstekt kyckling och frukt. Hon slog på tv:n och lät de glättiga nyårsprogrammen fylla rummet med ljud. När klockan närmade sig midnatt gick hon fram till fönstret med ett glas vin i handen.
Ute över gården blänkte ljus. Någonstans smällde fyrverkerier, och genom den kalla luften hördes skratt, rop och musik. Anna lyfte glaset mot sin egen spegelbild i rutan.
— Gott nytt år, viskade hon.
Lägenheten låg tyst bakom henne. Inget sorl, inga främmande röster, inga krav eller hot. Bara lugn. Ett riktigt lugn, ett sådant hon nästan hade glömt att det fanns. Hon satte sig i fåtöljen, drog filten över benen och slöt ögonen.
För första gången på mycket länge var allt precis så som hon själv behövde ha det.
Januari kom med kyla och snödrev. Anna började arbeta igen och gled snart in i vardagens rytm. Kollegorna frågade hur helgerna hade varit, och hon svarade kort att de hade varit bra. Lugna.
Erik hörde inte av sig förrän i mitten av januari. När hans röst kom genom luren lät den trött, nästan främmande.
— Anna… vi måste prata.
— Om vad?
— Om oss. Kan vi träffas?
— Varför då?
Han teg några sekunder.
— Jag har förstått att jag gjorde fel. Mamma… hon gick för långt. Vi kan väl börja om?
Anna såg ut genom fönstret. Marken låg täckt av tjock snö, och trädens grenar böjde sig under tyngden.
— Erik, vi börjar inte om. Du gjorde ditt val. Nu får du leva med det.
— Anna…
— Nästa vecka lämnar jag in ansökan om skilsmässa. Vi har ingen gemensam egendom och inget att dela upp. Det kommer gå snabbt hos myndigheten.
— Menar du allvar?
— Helt och hållet.
Erik hann dra efter andan som om han tänkte säga något mer, men Anna avslutade samtalet. Det fanns inget kvar att tillägga.
En månad senare var skilsmässan formellt klar. Erik kom till vigsel- och registreringskontoret med mörk blick och sammanbitet ansikte. Han skrev under pappren utan ett ord och gick därifrån utan att säga adjö. Anna tog emot beslutet, lade handlingarna i en mapp och åkte hem.
Lägenheten tog emot henne med sin stillhet. Inte tom, inte kall, utan hemtam och mjuk. Hon hängde av sig kappan och gick ut i köket. Vattnet fick koka upp, tebladen fick dra, och ur ett skåp tog hon fram en liten kaka. Sedan satte hon sig vid fönstret och såg ut över gården.
Där gula löv hade legat under hösten bredde nu snön ut sig vit och jämn. Några barn åkte kana i backen, tappade balansen och föll skrattande ner i drivorna.
Livet fortsatte. Stilla, jämnt och utan någon annans krav pressade mot väggarna. Anna tog en klunk te och kände hur ett leende långsamt växte fram.
För första gången på länge.